Etikettarkiv | Gör om gör rätt

Vedspis och lärdomar

Nu när det har blivit kallare tänkte jag att det vore dags att dra igång vedspisen i köket. Det var vedspisen och jag kanske inte alldeles överens om. Så jag lyckades äntligen bända upp luckan som är under luckan där man eldar. Därmed lärde jag mig både hur man öppnar spisens eget spjäll, vilket med största sannolikhet kommer att göra under för antändningen, och var man tömmer askan. Sedan började jag elda. Det gick, som man brukar säga, inte riktigt som på Strömsö. Det rök in. Inte lite, utan jag-ser-inget-längre-mycket. Värmen från spisen kompenserade nätt och jämt det faktum att jag var tvungen att ha alla fönster öppna.

Jag lärde mig var skorstenens spjäll sitter. Att öppna det hjälpte marginellt. Jag lärde mig också, mycket handgripligt att rök precis som det sägs stiger uppåt och att det hjälper att krypa längs golvet. Tyvärr stiger också värmen uppåt så att krypa längs köksgolvet blev jävligt kallt. Dessutom har jag lärt mig att en handduk över ansiktet hjälper både mot rinnande ögon och rosslande lungor. Och att det är väldigt svårt att skriva avhandling med sagda handduk över ansiktet.

Ja, och så har jag lärt mig att vi måste se över våra brandalarm. Det enda jag inte har lärt mig än är hur jag ska få vedspisen att inte fylla huset med rök.

På tal om kunskapsförakt

Vi talar ju ibland om det där med kunskapsförakt, hur folk inte respekterar varken andras kunnande eller utbildning, och om hur folk glatt blandar ihop sina egna åsikter med vad som kan betraktas som vedertagen fakta. Normalt tycker jag att det är oroväckande utveckling som inte borgar för ett öppet och innovativt samhälle. Och så kommer den nya regeringen, som jag hjälpte till att rösta till makten eftersom jag förväntade mig att de ville satsa på utbildning och allmänbildning, och stryper finansieringen för tre bärande, humanistiska institut i Medelhavsområdet. Bara så där.

Utan att göra utredningar. Utan att förstå konsekvenserna. Kunskapsföraktet har gjort en budget.

Ett av problemen är säkert att de inte förstår vad humanistisk forskning bidrar med, eftersom det inte går att mäta i direkt avkastning. Det är kanske lättare att stödja teknik och naturvetenskap, där man kan beräkna hur mycket pengar man tjänar på det. Många tänker sig säkert också att det är på grund av naturvetenskapen som vi kommit så långt, att det är naturvetenskapen som skiljer oss från vår oupplysta historia och som är fundamentet i vår avancerade civilisation.

Har ni hört talas om medeltiden? Fint. Har ni hört talas om renässansen, som kom liksom efter medeltiden? Leonardo da Vinci? Michelangelo? Niccolò Machiavelli? Empirisk bevisföring? Logiskt resonemang? Allt det hör till den tidiga humanismen. Allt det som vände vårt samhälle från medeltiden (som ni vet att jag älskar) mot den moderna tiden skapades av humanisterna. Ingen av de tidiga humanisterna hade dock kunnat verka om det inte vore för att de finansierades av rika mecenater och visste att kunskap och bildning sträcker sig bortom geografiska gränser. Hur tror ni det hade gått för Galileos forskning om någon tvingat honom att budgetera för den och se till att gå på plus? Hur tror ni det hade gått för David Hume, Erasmus och Petrarcha om någon sagt till dem att det inte finns värde i institut annat än i hemlandet? Humanisterna lade grunden till naturvetenskapens framväxt och den vetenskapliga metoden. Humanismen är vad som kännetecknar vårt bildningsideal och som har skapat det fria, öppna samhället.

Det är samma principer som den humanistiska forskningen i dag bygger på. Att ju mer vi vet om hur vi människor och de samhällen vi bygger fungerar desto bättre kan vi göra dem. Att samhällen, ledare och invånare går att studera och bör studeras. Att vår historia är en del av vår nutid. Och framförallt att det finns ett egenvärde i kunskap.

Alla ska läsa Christines lysande inlägg i frågan och sedan skriva under namninsamlingen mot nedläggningarna.

Om ni därefter inte känner er tillräckligt nedslagna kan ni läsa det finska Undervisnings- och kulturministeriets pressmeddelande om hur forskningssystemet bör förnyas. Minister Kiuru menar att

”Finlands mål är att uppnå produktivitet, ekonomisk tillväxt samt internationell konkurrenskraft som baserar sig på kunskap och kompetens. Detta sker genom att man specialiserar sig på områden som kräver hög kompetens.”

Hon har uppenbarligen inte heller förstått vad vetenskap och forskning de facto går ut på, det vill säga att ta fram nytt kunnande. Och dessutom: om man vill att folk ska specialisera sig på områden som kräver hög kompetens skulle en väldigt bra start vara att låta de som har den höga kompetensen syssla med forskning istället för att värja sig mot byråkrati och sköta alla de indragna assistenttjänsternas sysslor. Som ett litet tips bara.

Konsten att undvika rasistiska uttalanden for dummies

På FB cirkulerar ett tidningsurklipp där någon som hävdar sin rätt att säga n*erboll jämför det med att säga fransyska om kött, finnar om utslag och så vidare. Allt i stilen men-så-får-man-väl-inte-säga-längre. Och jag blir så inihelvete trött på hur något som är så oerhört enkelt kan få bli så svårt. Säg inte n*erboll. Varför? Känns det alltför svårt att greppa ordets historiska betydelse som nedvärderande så hör bara det här: Sluta för att det gör folk ledsna. Det är så enkelt.

Likväl händer det här, typ hela tiden:

Person med ljus hy: Mäh det heter ju n*erboll och jag har alltid sagt n*erboll och det är minsann helt oskyldigt och jag menar ju inget illa med det.
Person med mörk hy: Men kan du inte lika gärna säga chokladboll?
Ljus hy: Nämen härrigud vad orealistiskt och vilka krav du kommer och ställer. Det gör ju ingen skada alls om jag säger som jag alltid gjort.
Mörk hy: Men jag blir ledsen.
Ljus hy: HAHAHA det finns ju ingen som blir ledsen av sånt heller.
Mörk hy: Jo, jag.
Ljus hy: Nej.

Att folk inte ser hur bisarrt det är att propsa på att få säga något trots att det gör andra ledsna. Det är ungefär som när min son kallar sin sexåriga lillasyster baby (vilket, om man klarar av att greppa kulturhistoriska kontexter är ett tillmäle som inte går att mäta på samma skala) och jag säger åt honom att sluta. Det är fullkomligt irrelevant om han har rätt eller inte; han får inte säga saker som gör henne ledsen. Och den som bestämmer om hon blir ledsen är hon själv – inte han.

Jag sa också n*erbollar när jag var liten. Jag fnissade också ohämmat första gången jag skulle förklara för en engelskspråkig vän vad det var. Men från första gången jag förstod att det sårade folk så slutade jag. Och vet ni vad? Man kan leva ett fulländat liv med chokladbollar också.

Dränk dem i fakta

I går skrev jag följande:

”Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre.”

Min tanke var att man inte måste ge sig in i diskussioner om Förintelsen för att kunna diskutera de förödande konsekvenserna av ett nazistiskt styre eller en rasistisk värdegrund för demokratiska funktioner. Men egentligen tycker jag inte alls att det är ”fine” att inte tro på Förintelsen. Jag tycker inte att det är fine nån jävla stans utan snarare symptomatiskt på vad som håller på att gå ordentligt snett med vårt samhälle.

Förintelsen är, i likhet med många andra historiska fakta, inte beroende av om människor i dag väljer att tro på fakta eller inte. (Det bör dock påpekas att minnet av händelserna är beroende av dagens människor och att det därför är synnerligen fucked up att det marscherar nazister på Tysklands gator igen, men det är ett annat inlägg.) Fakta är fakta oavsett vad någon tror. Och många verkar blanda ihop rätten till sina åsikter med någon sorts rätt att få sina åsikter accepterade som fakta och de här typerna dyker upp hela tiden – och ofelbart i varenda diskussion som rör främlingsfientlighet och genus.

”Kvinnor diskrimineras inte för jag är kvinna och jag är inte diskriminerad.”
”Det finns ingen rasism i Sverige för min granne Mohammed fick jobb som städare.”
”Patriarkatet är ett feministiskt påhitt.”
”Kvinnor har i alla tider haft den sexuella makten över män.”

Och så vidare ad nauseam.

Vår vilja att diskutera saker och vår åsiktsfrihet – i sig väldigt bra grejer – gör att det blir en otrolig snedbalans mellan fakta och åsikter. Det är ganska många som hör av sig till mig och säger att det inte förstår hur jag orkar så att säga ”ta debatten”. Och ja, många gånger har jag själv funderat över varför och då särskilt när man diskuterar med någon som framhåller sina åsikter som fakta. Som när man istället för att diskutera genus inverkan på vårt beteende diskuterar genus existens. Eller som när varje inlägg om våld mot kvinnor omedelbart får kommentarer från en man i stil med ”typiskt att skuldbelägga alla män vet du inte att män är mer utsatta än kvinnor”. Att behöva börja om varje gång. Det är rätt drygt. Men vet ni vad jag tror? Jag tror att om man skulle döma efter de diskussioner som hålls, särskilt på bloggar och andra nätforum, så lever vi nästan totalt i en värld som inte utgår från fakta. Balansen är helt åt helvete. Ungefär så här:

Till viss del får man väl skylla på postmodernismen som lärt oss att vrida och vända på vad vi trodde att vi visste, som lärt oss se saker från den andra sidan, problematisera och inte ta ens uppenbara saker för givet. Men mest tror jag att vi får skylla på vår egen slapphet och på föraktet mot de där som skriker om hur man måste backa upp sina påståenden med forskning för att sedan konsekvent underkänna all forskning man presenterar. Det föraktet finns mot dem som röstar på SD, mot antigenusarna, mot Sannfinländarnas väljare, mot mansrättsrörelsen och liknande. Och jag förstår föraktet. Jag hann nämligen knappt mer än publicera gårdagens inlägg om vilken sorts samhälle nazistisk och rasistisk politik skapar förrän ”Hasse” kände sig nödd att påpeka att det är vansinnigt att folk röstat på Feministiskt Initiativ. Trots att jag inte har en aning om vem ”Hasse” är kan jag villigt erkänna att jag inte direkt uppfattar honom som den skarpaste kniven i lådan. Så att säga.

Men feminismen jämförs nämligen ofta med nazismen och situationen för dagens svenska man framställs som fullt jämförbar med den för 30-talets tyska judar. Förmodligen är det liksom här någonstans det tar stopp för de flesta av oss. Det är bara så bisarrt. Det är bara så ihåligt, så mycket åsikt och så lite fakta – men ändå framhålls det som en rimlig jämförelse. För det första har man inte förstått någonting om vad feminismen står för och för det andra så har man uppenbarligen inte fattat ett jota av vad nazisterna faktiskt sysslade med. Det går ju inte ens ta på allvar när någon gör den jämförelsen. Men den jämförelsen förekommer på mängder av ställen. Jag tror att alla vi som varit inblandade i nätbaserade diskussioner om genus stött på den. Och för varje gång den får stå oemotsagd så vinner tanken lite mer mark. För varje gång som någon får häva ur sig sina okränkbara åsikter maskerade som okränkbar fakta tappar vi lite mer av kontakten med (den förvisso postmoderna) verkligheten och en kattunge gråter.

Jo, jag håller med om att vissa diskussioner inte borde behöva föras, men jag tror att det är livsfarligt att låta dem hänga kvar obesvarade. För ”Hasse” kanske inte alls är korkad. ”Hasse” kanske bara aldrig stött på någon som orkat hjälpa honom vända och vrida på tankarna, som gett mothugg, ifrågasatt, lyssnat och besvarat. Istället för att se alla ”Hasse” som lätt imbecilla borde man ge dem chansen att möta motargument. Och varje gång någon står och viftar med sina åsikter som snedvridna fakta borde de få proportionerligt motstånd, deras förvanskningar borde drunkna i motbevis.

”Sorry, I can’t hear you over the weight of scientific evidence.”

 

Mänskliga rättigheter och politik

Sedan Sveriges radio beslutat att Soran Ismail inte kan höras i morgonradio nu under valåret på grund av partiskhet har fördömandet inte varit nådigt. Själv säger Soran att beslutet var gemensamt, eftersom han har tillräckligt många plattformar att arbeta från för att hellre ta en paus från radio tills valet är över. Det är förstås helt ok. Om det hade stannat där. Sedan stoppade SR en intervju med en professor om vad opartiskhet är eftersom hon ansåg att det SR gjorde inte var att upprätthålla opartiskhet utan att fega ur – och SR tyckte inte att den anklagade parten (d.v.s. de själva) skulle ha möjlighet att bemöta anklagelserna. Trots att dessa alltså skulle föras fram i ett program de själva höll i med en gäst inbjuden av dem.

Att statliga medier är politiskt obundna är en av de absolut viktigaste grundstenarna i en demokrati. Det ska finnas ett fritt och opartiskt informationsflöde som kommer allmänheten till godo. Det här får man inte tumma på. Inte ens lite. Därför ska journalisters politiska åsikter inte få sippra in i rapporteringar.

Men så här: att aktivt verka för alla människors lika rättigheter är inte ett politiskt ställningstagande i ett land som Sverige. Alla människors lika värde är inte en politisk fråga utan en självklarhet. Att förespråka lika rättigheter och lika värde är alltså inte att ha politiska åsikter utan att stå tryggt på fundamentet som ett öppet samhälle byggs av.

Däremot har människors lika värde varit en politisk fråga. Det blev det i 30-talets Tyskland till exempel, och det är på väg att bli det i fler och fler europeiska länder. Vi såg det samma när OS kunde hållas i Sotji trots lagstiftning mot homosexuellas rättigheter då det hette att OS inte kan lägga sig i politik. Genom SD är det på väg in svensk politik också, och genom Sannfinländarna in i finländsk dito. Det SR nu mycket effektivt gör är att bidra till den utvecklingen – bidra till att göra mänskliga rättigheter till en politisk fråga. Det här brevet cirkulerar som ett brev skrivit från en ”höjdare” på SR till de anställda:

Jo, det är riktigt att journalister bör vara försiktiga på sociala medier, särskilt nu när det är möjligt för vem som helst att på ett sällan skådat sätt få ta del av personen bakom nyhetsartiklar och radioröster. Men det ska inte hindra journalister från att engagera sig i mänskliga rättigheter, människors lika värde och jämställdhet för det är inte politiska frågor och de som vill göra det till politiska frågor ska inte få stå oemotsagda. Faktum är att det borde vara en del av journalisternas arbete som politiskt obundna att ta sig an dem som vill politisera mänskliga rättigheter. Så bevaras friheten. Och de mänskliga rättigheterna.

Men kvinnor blir aldrig nöjda

DN publicerade igår en artikel om att diskande män blir lyckligare än andra. Eller, egentligen är det kanske synd att kalla det en artikel. Det är en översättning från en artikel i The Telegraph och av synnerligen tveksam kvalité.

Särskilt fastnade jag på den svenska formuleringen: ”De hemarbetande männens kvinnor lät sig däremot inte imponeras nämnvärt av sina partners insatser.” Typiskt, tänker säkert många. Kvinnor blir fan aldrig nöjda. Först ska de ha tillgång till universitetsutbildning, sedan lika lön och sedan fortsätter de att klaga fast att männen nu också gör sin del av hushållarbetet.

Men det här handlar inte om missnöjda kvinnor utan om misslyckade översättningar. På engelska lyder textstycket ”girlfriends appeared to be largely unmoved”. Det betyder inte att kvinnor inte låter sig imponeras utan att variablerna som mättes inte tycks påverka kvinnor i samma utsträckning. Det är också en stor skillnad mellan studiens förväntade resultat och studiens faktiska resultat. Forskarna, Jaqueline Scott och Anke Plagnol, hade nämligen förväntat sig att det skulle ge ett större utslag på kvinnors lycka om deras män utförde mer hushållssysslor och blev överraskade över att det visade sig att en jämnare fördelning av hushållsarbetet istället har en betydligt större inverkan på männens lycka.

Det studien egentligen undersöker är inte mäns inställning till diskande utan work-family conflicts – konflikter mellan arbete och familj – i nordiska familjer, även om jag kan förstå att en rubrik med män och disk säljer bättre. Scotts och Plagnols förslag till resultaten är att män förmodligen är obehagligt medvetna om att deras vanliga arbete kan komma i vägen för att de gör sin beskärda del av hushållsarbetet, och de män som lyckas hitta en balans är lyckligare. Kvinnorna däremot är oftare så vana vid att göra ”dubbla skift” – alltså både vanligt arbete och hushållsarbete – att skillnaden inte blir lika stor.

Om man skriver om vetenskap i en stor dagstidning kan det vara bra att kontrollera sina översättningar och läsa åtminstone abstraktet till studien man refererar till (eller varför inte nämna namnet på forskarna och kanske rent av titeln på studien?). Av en nätupplaga förväntar man sig också en länk till själva studien, inte till universitetet.