Etikettarkiv | Gör om gör rätt

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.

Morgonbak

Klockan har precis blivit fem när Gabriel vaknar. Klockan är ganska exakt 5.43 när jag slutligen ger upp ”interagera inte med din baby utan var i ett mörkt, tyst och svalt rum för att visa att det är natt” och går till köket för att försöka göra något vettigt. En av de vettigaste sakerna man kan göra med ovettigt tidiga morgnar är att sätta en bröddeg på jäsning.

Så jag tar fram bunken och smular jästen. Drar några snabba, vana drag med saltkvarnen över det hela. Reflekterar över att jag blivit så pass stark i nyporna att saltkvarnen känns som inget. Tittar i min hand och inser att jag står med vitlökskvarnen.

Inte det sorts frukostbröd jag drömde om.

För övrigt är både jag och babyn förkylda så det känns som att standarden för dagen är satt.

Egen baklava

Nu har jag konsumerat tillräckligt med baklava för att våga mig på att laga det själv. Efter att ha läst igenom typ tusen olika recept visar det sig att det inte alls är särskilt svårt, även om det är tidskrävande, så länge man följer vissa grundprinciper.

  • Filodegen ska penslas med smör mellan varje lager.
  • Nötterna ska hackas lagom grovt, men exakt när de borde läggas på – liksom i vilket lager – varierar.
  • Man kan ta vilka nötter som helst. Utom saltiga pistagenötter förstås because salt.
  • Sockerlagen ska ha motsatt temperatur mot baklavan. Om man häller sockerlagen på baklavan direkt när man lyft plåten ur ugnen ska sockerlagen alltså vara kall.

Det är ett jädra penslande, men inte egentligen svårt.

Så när Anas såg väldigt tveksam ut kring huruvida jag faktiskt skulle lyckas blev jag lite putt. Jag kan baka. Jag vet vad jag gör. Jag är väl ingen amatör heller. Kom inte och läxa mig om hur svårt det är.

talk to the hand

Det var således möjligen med ett visst övermod jag satte igång baklavaprojektet. Och jag kan på rak arm säga exakt vad det var som gick fel. Jag, som normalt alltid provsmakar allt, provsmakade inte sockerlagen. Därför hade jag heller inte en aning om att proportionerna mellan en liten gnutta citron och satans med socker inte var alldeles i balans, så att säga. Resultatet är en syrlig baklava.

Syrlig.

Alltså, dålig är den ju inte, men den smakar heller inte som den ska. Baklava ska ju vara så sött att man nästan dör men allra minst behöver dricka en liter vatten och tänka att man aldrig mer vill äta socker i hela sitt liv.

Smaka. Av. Allt.

Tips.

Ett litet tips från mig till er, nu när jag sitter och läser igenom tidigare delar av min avhandling författade för ett år (läs: en livstid) sedan. Var noggranna med era referenser och skriv för faen inte ”kolla Svensson 1998 sida!! OBS!!” och tro att det ska vara lätt ordnat i ett senare skede.

Det är det inte.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Och så ville jag passa på att säga att även om mitt förhållande till avhandlingen just nu inte är inne i sin mest… kärleksfulla fas, så är jag fasligt kär i den här mannen jag har den stora förmånen att ha i mitt liv. Det hjälper.

Nu ska jag försöka ta reda på vem den där Svensson är, vad hen skrev och varför jag en gång tyckt att det var relevant för inspektionen av riddare på 1300-talet.

Bitchen

Förra året gjorde jag som Peppe och lovade mig själv att bli mer obekväm för dem som slentrianmässigt häver ur sig rasistisk och sexistisk skit. Jag fortsätter med det även det här året. Jag är den där Facebookvännen som bråkar hela tiden, party poopern, bitchen som bara måste lägga sig.

framtid

För seriöst alltså, den här bilden delades av en person jag egentligen tycker väldigt mycket om. Han är godhjärtad och en av de på riktigt schyssta typerna. Men att dela rasistiskt material från en nationalistisk grupp är ändå inte ok. Det ger stöd till de där som inte har ett gott hjärta att fortsätta vara rövhattar och då tänker jag glatt vara den som gör situationen obekväm.

Vi ska tala om för män att de ska sluta våldta. Men män måste för i helvete sluta skylla på andra hela tiden. Vad svenska män skulle kunna börja med att göra är att gå in och läsa kommentarsfält hos a) feministiska bloggar, b) dagstidningar som skrivit någonting om feminister och/eller invandrare samt c) ungefär vilken kvinna som helst som försöker förklara begreppet våldtäktskultur.

Det är bra arenor att lära sig om hur en kultur med skev kvinnosyn kan ta sig uttryck på nätet och om vad nordiska kvinnor får utstå från nordiska män. Nej, inte från alla män – men typ alla kvinnor och hela jävla tiden. Sedan kan man ju också låta bli att dela med sig av nationalistisk propaganda och rasism. Det är en bra tumregel.

För den där våldtäktskulturen i vilken män tar sig friheter med kvinnors kroppar, den lever och frodas i den västerländska kulturen också. Män här har förstått att de ska säga att våldtäkt är fel, så alla är officiellt emot våldtäkt. Likväl går diskussionen så här:

 

Det här är våldtäktskultur. Tänk hur det skulle se ut om var och en av de här schyssta snubbarna fick mothugg av en killkompis som gjorde sig obekväm, som sa ”dude, det där är fortfarande våldtäkt” och ”really, visa lite respekt för kvinnors rätt till sin egen sexualitet”.

Så gör det. Bli en bitch.

En sedelärande berättelse om varför feministiskt sinnat kvinnfolk icke bör bruka korsett

Det är ganska många som har hört av sig och undrat hur det gick med korsetten förra fredagen. Jag frågade ju er lite snabbt om ifall det var ok att be grannkillen om hjälp att knäppa korsetten, eller mer socialt accepterat att typ vrida axeln ur led.

Och jag sa det där om axeln egentligen mest som ett skämt och så tänkte jag att jag inte behöver hjälp av någon (så det så!) och så krängde jag på mig korsetthelvetet själv.

Det var först på kvällen dagen efter som jag märkte att armen var lite öm och jag har ju inte tid för sånt vekt trams så jag har kört på som vanligt under veckan. I går konstaterade en läkare, som förövrigt gjorde ett beundransvärt jobb med att hålla god min, att jag har flera ordentliga muskelbristningar i axeln och att den är inflammerad. Ja, och eftersom jag gör saker ordentligt när jag gör dem så är min armbåge också inflammerad. På flera ställen. Och de klämmer på nerverna så att min vänsterhand är fucked up.

Läkaren skrev ut smärtstillande som har ett namn jag inte kan uttala och en biverkningslista ett par sidor längre än min avhandling. Hon sa att jag måste vara i ”total vila” i minst några dagar och därefter sjukskriven i minst en vecka. Och så tittade hon på mig så där som jag brukar titta på mina barn när jag sagt att de inte får äta godis men jag vet att de gömmer en svettig chokladbit i handen och att de kommer att äta den så fort jag vänder ryggen till.

Till ert försvar ska sägas att ni uppmanade mig att knacka på hos grannkillen, vilket så här med facit i trasig hand, kanske ändå hade varit att föredra. Men jädrar vilken fest det var!

IMG_6905

Ett tag trodde jag att jag hade en sån där fin mage med vacker inåt-navel, men det är bara korsetten som samlar ihop min lösa mammamage runt en navel-krater.

Makthavare över Finland

Läser om Finlands historia på Infopankki och hittar följande:

”Finland var en del av Sverige i över 600 års tid från medeltiden till 1800-talets början. Sverige och Ryssland stred under denna tid ett flertal gånger om vem som skulle vara makthavaren över Finland. Till slut anslöts hela Finland år 1809 till Ryssland, efter att Ryssland besegrat Sverige i krig.”

Jag måste erkänna att jag är en smula imponerad över hur man på bara tre meningar har lyckats sammanfatta hela den nationalistiska, anakronistiska historiesynen. Det finns en viss finess i det. Samtidigt är det här ett enormt problem med så många felaktigheter att jag knappt vet var jag ska börja. Dessutom är jag rädd för att stycket sammanfattar vad finländare i allmänhet tror att deras historia från 1200-talet till 1800-talet faktiskt är.

Det största felet är meningen i mitten, som sedan färgar de andra meningarna. Sverige och Ryssland stred massor, ja. Men när man säger att det var om vem som skulle vara makthavare över Finland indikerar man att striderna var mellan två utomstående nationer som ville bestämma om en tredje. I själva verket fanns det inte ett Finland att bestämma över förrän efter 1809. Innan dess fanns det Sverige. Sverige fick inte ge upp makten över Finland i kriget, utan fick lämna ifrån sig en präktig bit av kungariket – en bit som varit en självklar del av detsamma i 600 år redan.

Tänk vad mycket man kan göra med formuleringar.

Unga, rädda landsbygdskvinnor

Inte ont anande läser jag YLEs artikel om försäljningen av lantgårdar. Tydligen är försäljningstiden för byggnader (men inte skog och mark) numer flera månader lång och de som helst köper är unga kvinnor. Verkställande direktör på Länsi-Suomen Metsätilat Oy, Jukka Pusa, menar att:

”Unga kvinnor uppfostras nuförtiden så att de inte är skrämda av att bo själva på landet eller ens mitt i skogen. […] Ofta har de förstås en stor hund, och kanske en häst. Klart att man tillsammans med en stor hund sedan bra vågar bo där.”

Alltså.

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Jo, det är spännande och relevant att det främst är unga, ensamlevande kvinnor som söker sig till landsbygden. Men det är varken spännande eller relevant att höra Pusas spekulationer kring unga kvinnors nutida uppfostran och rädslor för skog och ensamhet. Jag kan inte ens kommentera det utan att upprepa en massa självklarheter, som att det till exempel inte finns några indikationer på att varken känslan av trygghet eller dokumenterad säkerhet för unga kvinnor skulle vara större i staden – snarare tvärtom. Även ensamma män håller sig med stora hundar. Kvinnor har bott ensamma på landsbygden – och rent av mitt i skogen – långt innan vår samtids tankar om barnuppfostran och feminism slagit igenom. Även män kan vara rädda. Unt so vidare.

Det är den här sortens smygande, självklara sexism som lite större medvetenhet hade kunnat stoppa innan den nådde artikelform.

Pusa påpekar nämligen också att den främsta anledningen till att unga kvinnor flyttar till landet är prisnivån. Varför inte istället utveckla det och tala om medvetna konsumenter, en generation som återgår till att prioritera boende framför upplevelser eller kvinnor som investerare i landsbygden?

Att kränga smink till barn

Den första december smög sig på och attackerade oväntat i morse. Kidsen fick öppna första luckan på sina kalendrar som deras intelligenta moder (alltså jag) införskaffat redan för månader sedan. Tilda har, sedan införskaffandet, i princip varje dag gått och med lustfylld förväntan försiktigt känt på sin kalender: en sån där enorm tingest med prylar bakom varje lucka som i själva verket kanske skulle vara värd 5 euro men kostade en halv månadslön eftersom den hade Frozen-tema.

När Tilda såg att det fanns en Frozen-kalender att välja på ville hon inte se åt någon av de andra. Det var bara den som hägrade. Bara den. Jag svalde hårt och betalade. Jag kollade däremot inte exakt vad som skulle finnas bakom varje lucka. Tilda älskar ju allting som har med Frozen att göra så jag tänkte att det liksom inte kunde gå fel.

Det kunde det.

I den första luckan, som öppnades av nervöst darrande små barnahänder i dag, fanns smink. Ögonskugga, närmare bestämt. Ögonskugga som, när barnet försökte öppna asken, visade sig vara av den sortens sketna kvalitet som går i tusen bitar och ramlar ut i sängen. Och Tilda grät förstås. Floder, grät hon. ”Vad i hela friden ska jag med ögonskugga till?” tjöt hon ”Jag behöver ju inget smink!”

Det är lustigt hur en liten Frozen-fantast på 6 år kunde räkna ut detta simpla medan de, sannolikt vuxna normalbegåvade, som planerade en julkalender för barn inte kunde. Barn behöver inte smink.

Det ska medges att inget barn egentligen behöver 24 små leksaker heller, om vi ska vara petiga, och det är klart att det är mitt fel som inte noggrannare inspekterade exakt vad som var i kalendern. Men jag hade trott att den skulle ha med Frozen att göra. Det som har mest med Frozen att göra är framsidan, den som man har sönder när man öppnar luckorna. Och bakom de andra luckorna finns mer smink. Läppstift, läppglans, mer ögonskugga, rouge, sminkborstar samt ett gäng små burkar jag inte ens vågar gissa vad de innehåller. Det enda som verkar vara ens lite relaterat till filmen är någonting som kanske liknar en krona och ser ut att vara tillverkad av såndär skumplast. En kam och en liten spegel är det enda som går att leka med. Sju av prylarna har bilder av antingen Elsa eller Anna och kan väl möjligen med lite fantasi säga vara kopplade till temat.

Och jag blir, inte alldeles oväntat arg. Arg på mig själv som litade på att en svindyr Frozen-kalender hade Frozen-relaterat innehåll snarare än billigt skitsmink. Arg på de kommersiella, objektifierande krafter som tycker att drygt 20 olika sminkprodukter är vad små flickor vill ha. Tokförbannad på att en film som hade kunnat vara – och de facto är – uppskattad av både pojkar och flickor för humorn och styrkan och för att det är en av få Disneyfilmer som inte bara går ut på att pojken och flickan ska få varandra på slutet förvandlas till smink. FUCKING SMINK!? Det har INGENTING med filmens innehåll eller budskap att göra. Det är inte magi, det är inte syskonkärlek, det är inte samhörighet, det är bara blaj.

Nästa gång kommer jag att se till att veta vad som finns i kalendern jag köper. Det här vill jag inte utsätta mitt barn för igen.

Mannen i sin grotta

Det finska möbelföretaget Vepsäläinen har gjort en reklam som är så sexistisk att till och med folk här i Finland reagerade. Kampanjen har slogans i stil med ”Kvinna, håll ditt hus rent” och ”Pappa, flytta inte hemifrån” kombinerat med videosnuttar om manliga flyktingar. Vad det handlar om är uppmuntran till män att bygga sig man caves – helt egna utrymmen i huset dit de kan gå för att göra manliga grejer.

Ta några djupa andetag och begrunda detta.

Vepsäläinen sätter förstås fingret på ett fenomen som förekommer, annars hade ingen förstått kampanjen. Människor med mycket pengar har råd att bygga en man cave där husets herre kan få husera utan att det blir mer städning för kvinnan. Vill man ha det så är det väl fritt fram. Men samtidigt visar den här kampanjen upp den glättiga sexistiska ytan på verkligt stora jämställdhetsproblem.

Vi vet att många kvinnor knäcks av stressen som kommer av att sköta två jobb – av att först gå på ett betalt arbete hela dagen och sedan göra allt det obetalda arbetet hemma. Likväl föreslår Vepsäläinen att det ska byggas ett eget rum åt mannen så att han kan komma undan från allt det som måste göras hemma för att få vardagen att fungera. Så att han ska få sitta i lugn och ro och lyssna på musik, spela TV-spel, pyssla med sina Star Wars-attiraljer och inte behöva bry sig om världen utanför medan kvinnan går sönder av stress. Det här gör mig så fruktansvärt förbannad. Den självklara förväntningen att mannen ska ha ett eget rum för sin egna tid medan kvinnor inte ens kan gå och kissa utan ett barn i famnen. Det gör mig förbannad att Vepsäläinen vill uppmuntra till och tjäna pengar på en grotesk snedfördelning i samhället.

Och jag kan erkänna att det är den sidan av reklamkampanjen som gör mig personligen mest arg – barnen tycker fortfarande att det är ett utmärkt tillfälle att komma och diskutera saker så fort jag går på toaletten eller (gud förbjude) i duschen – men det är förstås inte den enda sidan.

För vad Vepsäläinen bygger sin kampanj på är i grund och botten mäns utanförskap. Män känner sig inte välkomna i sitt eget hus. Hur sjukt är inte det? Och männen förväntas inte ens delta i hushållandet eller städningen, de ska inte umgås med barnen, laga mat eller bidra till bygga upp ett gemensamt liv. I kampanjens filmer intervjuas manliga flyktingar. Kanske tycker någon att det är ett kul skämt. Det är det inte. Det finns alltför mycket allvar bakom. Så länge han har sin egen man cave att spela spel och dricka öl i, samtidigt som familj och hus sköts av sig själv (läs: av kvinnan) är allt säkert helt ok. Men sen då? När barnen blivit så vuxna att de inser att de inte känner sin pappa? När kvinnan börjar gå på akvarellkurs efter jobbet, eftersom barnen ändå äter hos kompisar? När barnen flyttar hemifrån och tystnaden lägger sig? När allt som är kvar är en man i sin grotta?

Att bygga ett gemensamt hem är ingen lätt sak. Det är ett evigt kompromissande, givande och tagande och accepterande av varandras egenheter. Men det kräver att bådas röster är lika mycket värda. Man kanske får stå ut med en life size pappmodell av Chewbacca i vardagsrummet mot att man turas om att laga mat? Vepsäläinen skriver i sin kampanj att huset ska vara till för alla och att för mannens skull har han också rätt att vara med och inreda. Javisst. Jag håller helt med. Men att han ska inreda ”en egen plats”. Så bygger man inte ett hem.

Och sexistisk reklam är inte ok. Vepsäläinens kampanj cementerar stereotyper och uppmuntrar till destruktiva förhållanden. Samtidigt finns maktförhållandet där. Man kan göra sig lite rolig på mannens bekostnad, man kan beskriva honom som flykting i sitt eget hem, för att han är i en maktposition. Det ses som ett skämt när en man sitter inne på toaletten och spelar TV-spel för att man tänker sig att han har makten att förändra det själv. Ta tillbaka tyglarna och kräva en egen grotta. Därmed missar man också risken även för män med att inte vara delaktiga och tar därför inte heller mäns problem på allvar.

Det här är bara så lågt.

 

vepsa