Etikett: Genus

Kulturkrockar

Om starka kvinnor och om vad som inte borde vara det

CharlotteLämna en kommentar

Vi måste tala lite mer om det där med girl power och starka kvinnor. Så. Jag gillar P!nk. Massor. Jag tycker att hon är oerhört duktig artist och hon om någon utstrålar just den där nya kvinnliga självsäkerheten och styrkan. Hennes låt och video Stupid Girls är superb. Dessutom vill jag passa på att tillägga att jag är fullt medveten om att självsäkerhet och styrka är aspekter av kvinnligheten som är historiskt sett ganska nya och som är välbehövliga. Som Grynet brukade säga; ta ingen skit. Det finns dock stora delar av den nuvarande popkulturen riktad mot unga tjejer som tar den här girl powern till nivåer som är mycket problematiska. För att återvända till P!nk. Här är hennes video till låten Trouble.

Jag gillar draget i den här låten och jag tycker att videon dessutom är jättesnygg. Men (ni visste att det skulle komma va?). Prova och se på videon men tänk gender swap. Tänk er en bar full av kvinnor. Tänk er en man som kommer dit och börjar spöa upp kvinnorna för att kvinnan bakom bardisken vägrar servera vad som tydligt är en bråkstake mera sprit. När P!nk gör det är det sexigt och coolt. Men det är av samma anledning som det är humor när kvinnor lappar till män på TV. Det är, i grund och botten, fortfarande sett som tämligen harmlöst. Män är fortfarande i så pass starkt överläge gentemot kvinnor att det kan bli underhållning av vad som skulle ha 18-årsgräns och synnerligen mörka undertoner om män betedde sig likadant.

Jo, jag ser aspekten av att kvinnor behöver ha starka och tuffa förebilder. Det gör jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att varje kvinna som framhålls som stark på just det här viset – genom att handgripligen ge sig på män – ändå upprätthåller det manliga övertaget. Det bibehåller männens ensamrätt på allvarligt våld och kapaciteten till skada. Dessutom ska förstås inte styrka och förebilder byggas på våldspotential, men om just den biten kan man väl tycka vad man vill. Sådana förebilder för män har ju funnits i alla tider (typ Batman). Men, som grädde på moset, i all denna girl power finns fortfarande heteronormativiteten. P!nks video är ett sexigt förhållningssätt till män – den kretsar kring det heteronormativa, kring relationen mellan män och kvinnor. På så vis blir bilden av den starka kvinnan relaterad mannen, snarare än en stark kvinna i sig själv, om ni förstår hur jag menar. I slutet handlar det då ofta likväl om att bli accepterad och älskad av en man (och det här gäller inte alltid P!nk, men många andra) och styrkan och självsäkerheten bestod i att hitta rätt man. Hellre skulle jag vilja att den starka, självständiga kvinnan var det relaterad sig själv och andra tiders kvinnoroller. Utbildning, svar på tal, trygghet i sig själv och i sin rätt att existera på lika villkor. Det behöver inte vara en fysisk kamp mot män, utan snarare ett uppbrott från att definieras vis-a-vis manligheten och männen. Att få vara sig själv. Den sortens starka och självständiga kvinnor har vi alldeles för få av.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Återuppståndelsen

Charlotte9 kommentarer

Så var jullovet slut för den här gången, och som vanligt saknade jag mitt jobb. Och min blogg, förstås. Nu bubblar jag av saker jag vill göra och säga, sådant som har hänt som jag vill dela med er, annat som jag upprörts över, skrattat åt, stått som en osedvanligt risig fågelholk och begapat.

Men jag måste ta itu med alla de grejer jag försummat under ledigheten först, innan bubblet fullkomligt får ta över. Tills dess ville jag dela med mig av en tanke som irriterat mig i månader redan: dubbelmoralen som unga flickor ställs inför. Vid en första anblick verkar det nämligen som om karaktärer som skapats för dagens unga flickor (typ nya Barbie, Monster High, Winx och så vidare) är självständiga tjejer med mycket go. I själva verket är den stora förändringen (förutom att det numer faktiskt existerar liknande för tjejer) att många av karaktärerna har taskig attityd. När det kommer till kritan finns det nämligen i nästan samtliga serier specifikt för flickor en pojke som matchar varje flicka. Självständigheten ligger således i dels ett uppror mot vuxenvärlden, dels friheten att välja vilken pojke de vill ha. Enligt storyn är Monster High Lagoona Blues värsta skolämne hemkunskap eftersom ”All I need to learn about things like that I can learn from Gillington’s mom since she knows what he likes best.” Gillington är förstås hennes drömman. Hennes livsuppgift att behaga honom.

Jag väntar fortfarande på serier där flickkaraktärernas varande inte kretsar kring pojkar.

Ja, och så är det ätandet. De äter hela tiden. Lagar massor med godsaker. Ändå är alla trådsmala. Som Bloom, från Winx Club. Enligt hennes bio (jo, alla karaktärer måste ha en bio som bland annat innehåller vem de är kära i) älskar hon att baka cupcakes till sina vänner. Det gör jag också, men inte fan ser jag ut så här heller.

Kanske hon aldrig provsmakar? Ledsen att vara den som säger det, men det gör i så fall inte hennes vänner heller.

”Vi får massor av cupcakes men vi äter dem inte.”

”Inga problem, jag tar den!”

Och det slutar aldrig. De bara äter och äter och äter. Cupcakes och vackra tårtor är en del av den nya popkulturen inriktad mot unga flickor. Men faktum är att karaktärerna bara blir smalare och smalare med mer och mer krimskrams. När jag var liten var Majesty den lugna, kompetenta ledaren för alla ponnyhästar.

Rosett i svansen. Ganska extravagant.

I den nya generationen ponnyhästar, som min dotter tittar på, är drottningen Celestia. Större ögon, längre ben, mer bling och väldigt mycket mindre kompetent ledarskap.

Det är ett otroligt komplicerat dubbelt budskap som sänds ut, där man ska vara fri men dödskär, smal men konstant ätande. Ja, och så ska man förstås ha en specialitet. En snabb genomgång av vad exempelvis Monster High tycker bäst om att göra ger följande vid handen:

styra och ställa i skolans korridorer
le, skratta och uppmuntra vännerna (ftw!)
skådespela
vet inte, har inte provat så mycket (igen: ftw!)
läsa och lära mig nytt
spela musik och sjunga
skulptera
kalligrafera
sätta lillasyster på plats
använda raketskorna för att få uppmärksamhet

Och i Winx har älvorna dessa hobbies:
läsa sagoböcker om magi
shoppa och organisera partys
läsa och fotografera blommor
spela musik och sjunga
simma och sporta(!)
programmera datorer, spela schack och lösa gåtor(!)

Den sista Winxens hobbies, som låter rätt malplacerade, gör olyckligtvis inte alls Tecna (som karaktären heter) så spektakulär som man hade hoppats. Det var det där med pojkvännen igen. Precis som alla de andra i serien är hon nämligen beroende av sin pojkvän, hon fungerar fullt ut nästan bara med honom. Det här är inte en serie om unga självständiga kompetenta tjejer. Det är ytterligare en serie för att trycka in unga flickor i den heteronormativa mall som låter dem definiera sig själva genom männen i deras närhet, som tränar dem att forma sig själva för att behaga och som låter påskina att den högsta vinsten är kärlek från en man. Det är jag i ärlighetens namn rätt trött på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det här med att popularisera sina resultat

Charlotte13 kommentarer

Det ingår i en forskares uppgift att delge allmänheten sina resultat. Så är det, och så måste det vara. En del forskare vill jobba mer med popularisering (jag är en av dem) och andra inte. Att viss popularisering, exempelvis intervjuer och pressmeddelanden, är självklara betyder dock inte att det är helt oproblematiskt, vilket visades med all önskvärd tydlighet i fallet med Gunilla Krantz och de stora rubrikerna om hur en genusprofessor försöker tysta debatten.

För det första: Även om det ingår i en forskares uppgift att delge resultaten får forskaren ingen extra ersättning för det. När ett forskningsprojekt tar slut tar även pengarna och tiden för just det forskningsprojektet slut och de flesta har redan ett nytt projekt i startgroparna. Att sätta tid och kraft på debatt och diskussion bortom att delge resultaten och göra några intervjuer är alltså sådant forskare sedan gör för sina egna pengar på sin fritid.

För det andra: Forskning som röner stor uppmärksamhet har inga extra monetära anslag för att handskas med den uppmärksamheten. Det finns alltså ingen pool av pengar och tid att ösa ur för att kunna reda ut missförstånd och feltolkningar som görs i media.

För det tredje: Svårigheterna med att reda ut missförstånd och feltolkningar gör att forskning som råkat ut för liknande ligger rätt risigt till. Eller alltså. Forskningen är ju redan gjord och färdig, men ryktesspridningen efteråt kan krossa en karriär. Jag säger absolut inte att det skulle hända med Krantz, men när ledarbloggen på SvD menar att hon försöker tysta resultat och att forskningen är ideologiskt driven är det inget som gynnar hennes karriär. Dessutom är det direkt felaktigt eftersom hon inte vill tysta resultaten (dessa gjordes ju fritt tillgängliga för allmänheten) utan den snedvridna debatten som följde på resultaten. När Krantz sedan inte ville att varken hon eller forskningsresultaten skulle användas i debatten menade många att hon försökte lägga locket på. Men grejen är att debatten om mäns utsatthet i partnervåld inte bottnade i deras resultat utan i något sorts uppdämt behov av debatt om genusforskningens ställning. Resultaten från studien bekräftar alltså att kvinnor i betydligt större utsträckning än män är i behov av vård och hjälp till följd av partnervåld. Att det faktum att män och kvinnor i ungefär samma utsträckning rapporterar att de utsatts för våld när exempelvis knuffar räknas in (vilket egentligen inte är en nyhet, liknande resultat har kommit i andra länder långt tidigare) förändrar inte att effekten av våldet inte är densamma för män och kvinnor. (Men det blir mer om just det en annan gång, så vi skippar den diskussionen just nu!) Vad som förväntades av Krantz var alltså att hon i egenskap av professionell skulle, på sin fritid, ta en debatt hon inte startat.

För det fjärde: Att popularisera resultat är inte på något vis meriterande för en forskare. Visst, det ingår i uppgiften, men forskaren tjänar alltså ingenting på det varken i meritförteckningen eller i lönekuvertet. Det betyder att bra uppmärksamhet givetvis kan hjälpa till att skapa ett namn, men också att dålig uppmärksamhet kan ge en svårskakad stämpel.

För det femte: I allmänhet blir man heller inte forskare för att man tycker om att stå i strålkastarljuset och de flesta av oss har mycket begränsad eller ingen utbildning i eller erfarenhet av att handskas med media. Detta i samband med att de flesta dagstidningar har skurit ner sina vetenskapsredaktioner till ett patetiskt minimum och att även välrenommerad dagspress slänger sig med rubriker passande skvallerpress (typ ”män är bättre än kvinnor”) skapar en mycket osäker position för forskare. Facebook, bloggar och Twitter gör dessutom att medias roll som förmedlare av resultat blir ännu mer komplicerad. Resultat som redovisas i media kan få en otrolig spridning, och det är klart att spridning ligger i medias intresse så länge klick in på deras sidor förvandlas till pengar. Den stora risken är det dock inte media som tar, utan forskaren.

För det sjätte: Så snart forskning handlar om genus står det patruller redo att hacka den i bitar. Sällan skriks det så mycket om skattepengar och forskares skyldigheter som när det gäller genus. Många forskare är säkert helt oförberedda på hur kontroversiellt genus fortfarande kan vara, för inom forskarvärlden är det nämligen inte alls kontroversiellt utan fullkomligt självklart som kategori. När drevet gick mot Gunilla Krantz lyfte man inte fram att hon är läkare och docent i folkhälsovetenskap. Hon har exempelvis forskat om hur man ska förebygga HIV bland ungdomar i Pakistan och hur ungdomars trauma av våld behandlas i Rwanda. Allt som då fick betydelse var att hon sysslade med genus och att hennes forskning därmed liksom skulle vara ideologiskt driven. Att genusvetare sedan drar sig för att, så att säga, ”ta debatten” är knappast underligt. De har ingenting att vinna men allt att förlora på att ge sig in i smeten.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om makt och tolkningar, privilegier och företräden

Charlotte52 kommentarer

När man diskuterar genus och jämställdhet så finns det vissa modeord. Flera av dessa används inom forskningen, och då inte bara inom genusforskning, och har där hyggligt klara definitioner. När diskussionerna sedan går heta används dessa modeord inte som analytiska begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad vi ser utan som motargument. Så jag tänkte att vi lite ytligt skulle gå igenom hur orden kan vara till hjälp och hur de istället blir någon sorts genusvariant av Godwin.

Tolkningsföreträde är när en viss grupp människor på grund av inneboende faktorer har större rätt att uttala sig i frågor än andra som saknar dessa faktorer. Till exempel har den som är homosexuell större rätt att uttala sig om hur det är att vara homosexuell än den som är heterosexuell. Väldigt enkelt. Tolkningsföreträde är dock inte en ensamrätt på att diskutera och innebär inte per definition att den som har faktorerna kan uttala sig på allas bekostnad.

Att ta sig tolkningsföreträde är heller inte samma sak som att säga sin åsikt. Att säga sin åsikt innebär förstås att man måste se skillnad på sin egen åsikt och fakta – vilket alltför många inte gör. När den som är heterosexuell säger att den tycker att homosexuella inte har det annorlunda än någon annan är det en åsikt. Även om personen skulle så att säga backa upp det med att alla polarna tycker samma sak är det fortfarande åsikt och inte fakta. Om homosexuella som deltar i diskussionen om hur homosexuella har det dessutom har en annan åsikt är den åsikten av större värde för de har tolkningsföreträde angående sin egen situation.

Åsikter är det tills det har gått igenom det vetenskapliga maskineriet, testats, jämförts, nyanserats och kommit ut på andra sidan som en syntes och därmed kan klassas som fakta. En sådan bit fakta som en del män vill ifrågasätta är att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Även i jämställdhetens förlovade land Sverige är det att betrakta som fakta. Makt brukar definieras som tillgång till kapital vilket kan användas enligt egen vilja. Kapitalet kan sedan vara ekonomiskt, socialt, politiskt och så vidare. Så länge kvinnor som grupp har en lön som är 17% mindre än männens lön har män som grupp ett ekonomiskt kapital som ger makt i form av köpkraft och status som kvinnor inte har i samma utsträckning. Forskning pekar också på att män (främst genom arbetslivet) har större nätverk än kvinnor, vilket ger män ett socialt kapital och makt som kvinnor inte har i samma utsträckning. Vad gäller politisk makt närmar vi oss en hyggligt jämn fördelning av poster mellan män och kvinnor, men det är fortfarande (2011) exempelvis bara 3% av styrelseordförandena i börsföretag som är kvinnor. Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp har ingenting att göra med varför det ser ut som det gör utan är ett generaliserande konstaterande kring fakta om maktfördelning.

Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp betyder förstås inte att alla män har mer makt än alla kvinnor och ska heller inte användas som ett argument för det. Makt är nämligen beroende av otroligt många fler faktorer än kön. Klass, etnicitet och ålder är faktorer som i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ofta spelar större roll än kön när det gäller vem som i praktiken har makt (alltså när man inte tittar på hela befolkning i en jämförelse mellan bara män och kvinnor). Patriarkala strukturer, vilka ofta används för att påvisa kvinnors underordning, premierar äldre män. I en patriarkal struktur är således även yngre män (särskilt ogifta) underordnade, även om man skulle kunna argumentera för en nyansskillnad. När somliga kvinnor talar om att kvinnor har tolkningsföreträde beträffande allt som kan hänföras till patriarkala strukturer gör man det stora misstaget att tro att makt i en patriarkal struktur bara handlar om kön, vilket det kan betraktas som fakta att det inte gör. Minst lika viktiga röster har i så fall unga män.

Makt kan sägas medföra en sorts privilegium. Vill man generalisera skulle man alltså kunna säga att män som grupp är mer privilegierade än kvinnor än kvinnor som grupp, men om man på riktigt är intresserad av att diskutera samhällsfrågor är det en minst sagt knepig utgångspunkt. Privilegier, till skillnad från makt, är nämligen långt ifrån lika enkla att påvisa. Privilegier är fördelar man får, men de behöver inte vara tydliga eller ens medvetna. Precis som med makt spelar dessutom ålder, klass och etnicitet en stor roll. John Scalzi har gjort den bästa beskrivningen någonsin genom att jämföra det med ett rollspel, där ”straight, white male” är den enklaste inställningen. Du startar med egenskaper som gör spelet enklare, låser upp nivåer snabbare, ger dig fler experience points och så vidare. Sedan kan du förstås ha fått en helt sjukt svår bana och då är spelet inte en dans på rosor ändå, men jämfört med om du börjat med ”homosexual, coloured male” så är det enklare.

Däremot finns det förstås särskilda situationer när det är till fördel att vara kvinna. Om man behöver hjälp med något till exempel. Privilegier hör inte nödvändigtvis ihop med oss som personer utan med föreställningen om oss. Att jag får lättare hjälp än en random man är på grund av könsspecifika stereotyper, inte för att jag är mer värd hjälp än andra, att jag är svagare, sämre eller mer inkompetent. Eftersom privilegierna uppkommer i kontakten med samhället är det inte säkert att man, om man inte lär sig att uppmärksamma dem, ser sina egna privilegier eftersom man inte behöver göra mer än vara sig själv för att det ska blir en kedjereaktion av fördelar. Inte heller är privilegier i allmänhet någonting som man bett om eller arbetar för – de så att säga bara händer. Därför är det också av största vikt att man (som i kvinnor och män) funderar över sina egna privilegier och över om man har vad man har för att man arbetat för det eller för att ens egna privilegier har trumfat någon annans. Därefter ska man ta ett steg tillbaka och dela med sig.

Så här kommer en liten checklista:
* Hävda inte tolkningsföreträde som ett sätt att få tyst på andra
* Lägg inte fram din åsikt som fakta
* Acceptera att andras åsikter kan vara lika rätt som dina egna
* Kom ihåg skillnaden på fakta (vilket är ett resultat) och den myriad av orsaker som kan ligga bakom
* En patriarkal struktur kan aldrig vara en aktör och därmed inte orsaka något
* Att du är född med vissa privilegier betyder inte att du är en dålig människa utan rätt att må dåligt och misslyckas och dessutom få hjälp för det
* Om du är kvinna; förutsätt inte att du är underordnad
* Om du är man; bekräfta inte kvinnors känsla av underordning genom att diskutera som en rövhatt
* Om du är katt; ge någon slags varningssignal innan du biter när du just ville bli klappad

Frågor på det?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där om kvinnors sexuella makt

Charlotte46 kommentarer

Jag har lovat att jag skulle ta upp kvinnors sexuella makt igen, för det är en hel del saker som bör ifrågasättas och sättas i perspektiv.

För det första: själva premissen för hur sexuell makt som begrepp används av somliga i dag. Grundtesen är nämligen att män vill ha mer sex än kvinnor och att kvinnor därför genom att kontrollera männens tillgång till sex i förlängningen kan kontrollera mannen. Det här förutsätter att män vill ha mer sex än vad kvinnor vill, vilket är långt ifrån bevisat (vi ska återkomma till detta strax). Det förutsätter också att en man är trogen en viss kvinna och att just hon är den enda vägen till sex för honom. I ärlighetens namn är det en premiss som inte kan uppfyllas i särdeles många fall och som dessutom inte ens kan ha varit en faktor förrän de senaste decennierna. Den tvåsamhet som hyllas i dag är nämligen ett helt nytt kulturspecifikt fenomen. Tidigare ansågs det ganska naturligt att mannen roade sig med pigan eller någon lössläppt kvinna i de mer skumma kvarteren. Ville han istället ha sin fru var det bara för henne att ställa upp. Han hade laglig rätt till hennes kropp. Lägg sedan till det stigma ”flickor som ställer upp” beläggs med ännu i dagens relativt fria samhälle. Går vi dessutom utanför den snäva västerländska kulturkretsen har vi ett otal kulturer som har polygami – där mannen har fler än en fru och kulturer där bandet mellan den gifta mannen och kvinnan endast är till för att producera lagliga arvingar. Bra sex får båda utanför äktenskapet. Det var standard också för rikare män i Romarriket samt i antika Kina och Grekland (men INTE för kvinnor). Sexuell makt, så som begreppet används av en del i dag, går inte att föra i bevis som en universell biologiskt betingad maktfaktor tillgänglig endast för kvinnor, utan bara som en del av ett specifikt förhållande.

Det är så som begreppet använts inom den genushistoriska forskningen de senaste 30 åren. I sin Women and Gender in Early Modern Europe skriver Merry Wiesner-Hanks om hur hovdamer (även om de uppmuntrades till kyskhet) snabbt lärde sig att sexuella tjänster var ett viktigt maktmedel. Historien är också fylld av kungliga älskarinnor som arbetat sig uppåt den vägen. Det har alltid funnits kvinnor som kunnat arbeta sig upp genom att spela på sin sexualitet, och det finns det förstås än i dag, men deras makt är och förblir situationell. Det vill säga: den dagen mannen säger nej är makten inte värd något längre. Den kvinnliga sexuella makten är beroende av männens godkännande och kan inte användas av alla kvinnor alltid och mot alla män.

Ibland talas det om hur kvinnor lockar till sig pengar från hårt arbetande män med sin sexuella makt. För det första står kvinnan även då i ett beroendeförhållande till mannen. Dessutom förutsätter det en viss sorts kvinna. 60-åriga Gunhilds sexuella makt torde vara tämligen begränsad.

För det andra: tesen om kvinnors sexuella makt är grundad på idén att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta finns det inga bevis för. Frågar man runt är det mycket möjligt att man får resultatet att män vill ha mer, men vad man måste ta i beaktande är att ett sådant resultat inte säkrar för att många kvinnor blivit uppfostrade att inte vilja ha sex. Många kvinnor, även i dagens fria samhällen, växer upp med en syn på sex som något som ger horstämpel om hon skulle visa att hon gillar det. Det mesta i vår populärkultur säger oss att kvinnor inte ska gilla sex för sexets eget skull och att sex är något som män ska kämpa för. Man kan alltså inte avgöra om män eller kvinnor vill mer genom att fråga folk eftersom vi blir socialiserade in i en viss syn på sexualitet. Det Baumeister, Catanese och Vohs har visat i sin Is There a Gender Difference in Strength of Sex Drive? (att män kategoriskt vill ha mer sex än kvinnor) är baserat på just sådana undersökningar som inte säkrar för socialisering. Baumeisters fynd från 2001 – att kvinnor visar större variation gällande sexuellt beteende än män och att män går mer på biologiska drifter – skulle lika gärna kunna sägas ha grund i att kvinnors sexualitet alltid kontrolleras medan män har varit betydligt friare att leva ut sin sexualitet. Det är socialt accepterat för män att följa sina drifter. Att flera av de studier som gjorts på skillnaderna mellan män och kvinnor och som visar på mäns större drifter dessutom gjorts på college students (ex. Lippa 2006, Ostavich och Sabini 2004) är kanske inte alldeles lyckat då det är en ålder då män är på sin sexuella topp. Det är väl belagt att sexlusten varierar över livscykeln.

Rent historiskt sett blir det ännu mer fascinerande för vi lever alltså nu i den första tidseran som betraktar den kvinnliga sexlusten som mindre än den manliga. Genom århundradena har kvinnor framställts som så översexuella och drivna av sina omättliga begär att de måste tryckas ner och kontrolleras. Tidig medicinsk forskning satte det i samband med kvinnors livmoder och menade (på fullaste allvar) att om kvinnan använde sin hjärna för mycket riskerade hon att svimma eller så kunde livmodern skrumpna då den inte fick tillräckligt med blod. För att kvinnan tänkte istället för att, ni vet, vårda sin livmoder. Ordet nymfoman, som är en person som inte kan få nog av sex, är ägnat för kvinnor – inte för män. Sirener, nymfer, älvor och häxor är sexuella kvinnofigurer som driver män i fördärvet. Gudomar för fertilitet och sexuell lust är nästan uteslutande kvinnliga. Och den kvinnliga lusten är så stark att den måste kuvas om den inte ska förstöra hela världen, vilket den var jävligt nära att göra när Eva först upptäckte sexualiteten. Hela det tusenåriga maskineriet för att kontrollera kvinnors sexualitet är baserat på tanken om att kvinnor är så sexuella och så svaga att de inte själva kan kontrollera sig. Jämför också med den logiska mannen versus den sinnliga kvinnan som sågs som den naturliga ordningen på 1800-talet. Ännu i vår tid (så sent som i går faktiskt) får kvinnor höra att de inte tänker tillräckligt logiskt utan att de är så känslomässiga. Det här var exakt de tankarna som för ett par hundra år sedan låg till grund för synen på kvinnan som översexuell, samtidigt som den ideala kvinnan inte visade intresse för sex alls (och riktigt ideala kvinnor födde barn fast de var oskulder).

Synen på kvinnors sexualitet har medfört minst två saker: 1) det går inte att avgöra vad i det sexuella beteendet som är socialiserat och vad som är biologiskt och 2) många kvinnor vet inte själva hur deras kroppar fungerar och att dra biologiska slutsatser från deras utsagor är minst sagt vanskligt. Ja, och det där med sexuell makt är inte något universellt och ska heller inte användas på det viset. Dels för att det inte går att bevisa och dels för att det förstärker synen på att kvinnor i största allmänhet skulle vara skyldiga män något. Att den man som försörjer en kvinna har rätt till sex. Det, om något, är en väldigt problematiskt tanke.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att bli liten

Charlotte4 kommentarer

På väg till konferensen stannar jag vid ett övergångsställe. Klockan är sen morgon. En bil med några unga killar i saktar in, slirar till. Den ena killen stirrar på mig och hojtar upphetsat till sin kompis:
– Did you see that?!
När de slirar iväg igen hänger de ut genom det öppna fönstret och skrockar uppmuntrande till mig.

Men jag känner mig inte alls uppmuntrad. Jag känner mig jätteliten. Som ett ‘that’ istället för en ung forskare på väg till konferens. Helt plötsligt känns det som om alla stirrar, som att det är viktigare hur jag ser ut än vad jag har att säga. För jag har rätt mycket att säga. Jag är här, just nu, för att jag har något att säga. Och till unga killar i svuschande bilar som frågar sina kompisar om de har ‘seen that’ skulle jag vilja säga ‘shut the fuck up’. Det kommer jag fortsätta säga tills de lärt sig att det heter ‘did you hear her’.

Kulturkrockar

Trygghet, våld och genus – om det fortsatta behovet av kvinnofrid

Charlotte30 kommentarer

Så jag har väl redan gjort rätt klart att jag tycker att det är viktigt att diskutera även det våld som män utsätts för – misshandel på väg hem från krogen och liknande. Och det är viktigt, men samtidigt går det liksom inte att jämföra med det våld som många kvinnor utsätts för. Anledningen är var våldet sker. Det våld som kvinnor utsätts för sker nämligen oftast i hemmet och för våldets effekt har det en oerhört stor betydelse. Att bli misshandlad på väg hem från krogen är hemskt. Det ska inte förringas. Men att misshandlas i sitt eget hem, det ställe som ska skydda en för omvärldens potentiella fasor, det är liksom i en helt annan kategori. Man har ingen annan stans att ta vägen. Man kan inte springa genom den mörka skogen och komma hem. Man kan inte låsa dörren om sig och veta att man är säger. Det är ett våld som även i små doser långsamt bryter ner skillnaden på rätt och fel, skillnaden på mitt fel och ditt fel. Det är ett övergrepp som går bortom själva det fysiska våldet.

Jag fick en gång frågan om jag tyckte att den medeltida lagstiftningens koncept med kvinnofrid var relevant fortfarande i dag, och svaret är ett tveklöst ja. Under år 2008, då Kvinnofridslinjens telefon för våldsutsatta kvinnor öppnades, fick de ta emot nästan 38.000 samtal. Vi kan väl leka med tanken att hälften var påhitt, felringningar, strunt och annat. Då blir det kvar 19.000 samtal. Ska vi säga att hälften av dessa samtal var från kvinnor som bara var arga över att mannen var dålig på att städa? Då har vi kvar 9500 samtal. Hur många fler bisarra halveringar kan man göra för att försöka intala sig att kvinnofrid inte skulle vara relevant även i dag?  Och hur ska man i så fall förklara att det är över 10.000 kvinnor årligen som uppsöker vård på grund av skador orsakade av män de har en nära relation till. Och de där som protesterar mot kvinnojourer och tycker att det är feministiskt manipulativt trams, har förmodligen inte sett sig om bland kvinnorna i sin närhet. Sannolikheten är nämligen överhängande att någon av dem varit utsatt. I Finland har 43 % av kvinnorna utsatts för våld i nära relation. I Sverige är siffran 28%. Och jo. Jag är en av dem som upplevt våldet från insidan.

En del saker vet jag inte riktigt hur jag ska skriva för att inte förringa någon. Män som utsätts för våld i hemmet har förmodligen redan nu en enorm tröskel innan de anmäler. Jag vill på intet sätt förminska dessa män. Men någonstans måste man ändå ta fysiska skillnader mellan män och kvinnor i beaktande. Jag är inte liten. Jag är inte heller särskilt svag. Ändå har jag inte dejtat någon som inte är fysiskt starkare. Det vill säga, om min man skulle få för sig att slå mig skulle jag inte ha en jävla chans mot honom. Den mannen som en gång i tiden gav sig på mig kunde jag inte komma undan ifrån utan hjälp. Att bli slagen av någon som är mindre och svagare är inte ok, men det utgör inte ett hot på samma sätt. Genom sin större styrka har mannen som utövar våld mot kvinnan ett helt annat övertag. Som min man sa när vi pratade om det här, att visst har han blivit slagen av kvinnor men han har aldrig varit rädd. Och även om själva slagen är brott och förkastliga så är den rädslan som överhängande hot om stora skador skapar en betydelsefull del i det könsspecifika i våldet mot kvinnor. Tryggheten kommer av att man kan lita på att mannen inte skulle slå, inte av att man skulle ha en sportslig chans att försvara sig om det skulle hända.

Och den dagen det händer, den där första lilla knuffen, första gången han tar tag i armen lite för hårt, då förstår man inte att det börjat. Den första knuffen då man faller till golvet, första blåmärkena på armen, de är bara bitar av ett mönster man för länge sedan accepterat som normalt. Och den där dagen när man plötsligt inser att man inte känner igenom honom, när han gör sig så där stor att man krymper i hans skugga, när han skriker att man är en jävla hora som inte fattar någonting då är det redan för sent. Den hopplösa stunden då man inser att nästa bit av det där mönstret kommer att vara bloddränkt och att det inte finns något man ensam kan göra för att förhindra det. Då behövs kvinnojourerna. Då behövs kvinnofriden. Med över 10.000 kvinnor varje år som finner sig själva i den där hopplösa stunden men utan någon som kunnat gå emellan behövs all hjälp som går att få för att ge kvinnor den trygghet de förtjänar i sina egna hem.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Dagens genuskodade barn

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Fortfarande inte feminist

Charlotte13 kommentarer

Jag fortsätter att läsa tankar och idéer från vad som måste betecknas som framstående svenska feminister, och… Tja… Jag fortsätter att känna att det inte är min sorts feminism, inte min sorts jämställdhet, inte mitt sorts tänkande. För så länge det dyker om saker som det här:

 

så vill jag inte vara med. Det här får inte mig att vakna upp och se att härrimingud vi har problem som kan kopplas till en patriarkal struktur och som gör att jag tog ut 95% av föräldraledigheten. Det får mig att gå in i försvarsställning. För patriarkala strukturer upprätthålls inte bara av män utan av män och kvinnor tillsammans, och det är ett välkänt faktum att även kvinnor tjänar på vissa patriarkala strukturer. Men viktigast av allt, de där patriarkala strukturerna som sägs automatiskt förtrycka mig för att jag är kvinna, som tveklöst var en del i att jag blev huvudföräldern, de drabbar min make också. Så när någon säger att han, som jobbar så hårt, som är medveten och som gör sitt bästa, är en förtryckare så blir jag mest förbannad. Han är ett offer för omständigheterna och en avgörande länk i förändringsprocessen, precis som jag är.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mörka parker och rätten att bli trodd

Charlotte2 kommentarer

En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.

Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.

Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.

Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.