Det här med att popularisera sina resultat

Det ingår i en forskares uppgift att delge allmänheten sina resultat. Så är det, och så måste det vara. En del forskare vill jobba mer med popularisering (jag är en av dem) och andra inte. Att viss popularisering, exempelvis intervjuer och pressmeddelanden, är självklara betyder dock inte att det är helt oproblematiskt, vilket visades med all önskvärd tydlighet i fallet med Gunilla Krantz och de stora rubrikerna om hur en genusprofessor försöker tysta debatten.

För det första: Även om det ingår i en forskares uppgift att delge resultaten får forskaren ingen extra ersättning för det. När ett forskningsprojekt tar slut tar även pengarna och tiden för just det forskningsprojektet slut och de flesta har redan ett nytt projekt i startgroparna. Att sätta tid och kraft på debatt och diskussion bortom att delge resultaten och göra några intervjuer är alltså sådant forskare sedan gör för sina egna pengar på sin fritid.

För det andra: Forskning som röner stor uppmärksamhet har inga extra monetära anslag för att handskas med den uppmärksamheten. Det finns alltså ingen pool av pengar och tid att ösa ur för att kunna reda ut missförstånd och feltolkningar som görs i media.

För det tredje: Svårigheterna med att reda ut missförstånd och feltolkningar gör att forskning som råkat ut för liknande ligger rätt risigt till. Eller alltså. Forskningen är ju redan gjord och färdig, men ryktesspridningen efteråt kan krossa en karriär. Jag säger absolut inte att det skulle hända med Krantz, men när ledarbloggen på SvD menar att hon försöker tysta resultat och att forskningen är ideologiskt driven är det inget som gynnar hennes karriär. Dessutom är det direkt felaktigt eftersom hon inte vill tysta resultaten (dessa gjordes ju fritt tillgängliga för allmänheten) utan den snedvridna debatten som följde på resultaten. När Krantz sedan inte ville att varken hon eller forskningsresultaten skulle användas i debatten menade många att hon försökte lägga locket på. Men grejen är att debatten om mäns utsatthet i partnervåld inte bottnade i deras resultat utan i något sorts uppdämt behov av debatt om genusforskningens ställning. Resultaten från studien bekräftar alltså att kvinnor i betydligt större utsträckning än män är i behov av vård och hjälp till följd av partnervåld. Att det faktum att män och kvinnor i ungefär samma utsträckning rapporterar att de utsatts för våld när exempelvis knuffar räknas in (vilket egentligen inte är en nyhet, liknande resultat har kommit i andra länder långt tidigare) förändrar inte att effekten av våldet inte är densamma för män och kvinnor. (Men det blir mer om just det en annan gång, så vi skippar den diskussionen just nu!) Vad som förväntades av Krantz var alltså att hon i egenskap av professionell skulle, på sin fritid, ta en debatt hon inte startat.

För det fjärde: Att popularisera resultat är inte på något vis meriterande för en forskare. Visst, det ingår i uppgiften, men forskaren tjänar alltså ingenting på det varken i meritförteckningen eller i lönekuvertet. Det betyder att bra uppmärksamhet givetvis kan hjälpa till att skapa ett namn, men också att dålig uppmärksamhet kan ge en svårskakad stämpel.

För det femte: I allmänhet blir man heller inte forskare för att man tycker om att stå i strålkastarljuset och de flesta av oss har mycket begränsad eller ingen utbildning i eller erfarenhet av att handskas med media. Detta i samband med att de flesta dagstidningar har skurit ner sina vetenskapsredaktioner till ett patetiskt minimum och att även välrenommerad dagspress slänger sig med rubriker passande skvallerpress (typ ”män är bättre än kvinnor”) skapar en mycket osäker position för forskare. Facebook, bloggar och Twitter gör dessutom att medias roll som förmedlare av resultat blir ännu mer komplicerad. Resultat som redovisas i media kan få en otrolig spridning, och det är klart att spridning ligger i medias intresse så länge klick in på deras sidor förvandlas till pengar. Den stora risken är det dock inte media som tar, utan forskaren.

För det sjätte: Så snart forskning handlar om genus står det patruller redo att hacka den i bitar. Sällan skriks det så mycket om skattepengar och forskares skyldigheter som när det gäller genus. Många forskare är säkert helt oförberedda på hur kontroversiellt genus fortfarande kan vara, för inom forskarvärlden är det nämligen inte alls kontroversiellt utan fullkomligt självklart som kategori. När drevet gick mot Gunilla Krantz lyfte man inte fram att hon är läkare och docent i folkhälsovetenskap. Hon har exempelvis forskat om hur man ska förebygga HIV bland ungdomar i Pakistan och hur ungdomars trauma av våld behandlas i Rwanda. Allt som då fick betydelse var att hon sysslade med genus och att hennes forskning därmed liksom skulle vara ideologiskt driven. Att genusvetare sedan drar sig för att, så att säga, ”ta debatten” är knappast underligt. De har ingenting att vinna men allt att förlora på att ge sig in i smeten.

13 thoughts on “Det här med att popularisera sina resultat

  1. En professor har väl fast lön som är oberoende av projekt? Däremot fanns ju andra giltiga skäl att just då avstå debatten, dels en tjänsteresa och dels det för ändamålet olämpliga programformatet på SVT Debatt. De sistnämnda argumenten skulle åtminstone jag haft full förståelse för.

    Men det fanns mycket tyngre argument för misstanken att ”locket läggs på”. Det var inte Gunilla Kranz som la på locket, utan de statsfinansierade kvinnoorganisationer som kontaktat henne efter att resultaten spridits. Läser man mellan raderna i hennes sista meddelande får man lätt intrycket att hon skrämts till tystnad. Och uttryck som ”vi drar in allt material”, eller vad det stod, får en att lyfta lite extra på ögonbrynen. Hur ska man kunna läsa originalrapporten om de drar in den? Och varför gör de så?

    Det finns många genuskarriärer som står på spel om resultatet kommer ut. Tänk alla de som håller på med att ‘dekonstruera maskuliniteten’ och allt vad det kallas. Om partnervåld inte längre kan betraktas som något genuint manligt skulle ju grunden till hela deras arbete raseras. Det är dessa personer som inte vill att Kranz resultat ska spridas, inte Kranz själv. Så tolkar åtminstone jag situationen.

    • Faktum kvarstår: ingen försöker dölja resultaten. De finns där, fritt tillgängliga och Krantz UPPMANAR folk att ta del av dem. Det finns inte ens en betalmur.

        • Och jag tror att du i just det här fallet nog inte vet vad du pratar om. Varför inte bara lyssna precis på vad hon säger när hon uttryckligen menar att forskningsresultaten blivit vantolkade (vilket jag håller med om) och att det är därför hon inte vill delta. Det finns ingen feministlobby mot hennes resultat utan mot medias tolkning av resultaten (vilket hon sedan fick ta skiten för).

          • Krantz: ”[Jag har] kontaktats av myndigheter och organisationer som menar att vi nu ödelägger ett långt och mödosamt arbete som dessa organ gjort för att minska mäns våld mot kvinnor och man är orolig för att all uppmärksamhet nu ska falla på männen såsom att medel till kvinnojourer minskar etc.”

            Feministlobbyn lägger locket på, det är ju den konkreta innebörden i texten ovan, som kommer från det mail Krantz skickat till SVT. De vill inte att några resurser ska gå till att hjälpa utsatta män.

            Media har ju rapporterat helt i enlighet med den rubrik som Göteborgs Universitet själva satte på det första pressmeddelandet: ”Män mer utsatta för våld i relationen än kvinnor”. Om feministlobbyn inte gillar medias rapportering får de väl kontakta medierna, inte forskaren. Men när de nu kontaktade forskaren, som fick kalla fötter, kan man anta att dessa makthavare hotade hennes fortsatta karriär.

  2. Nej, en professor med fast lön är inte oberoende av projekt. Även om professorns lön är ”säkrad” så är pengarna som ska användas till forskningen samt alla hens medarbetares (doktorander, postdocs anställda i hennes grupp) löner beroende av hens anslag – och alltså hens projektpengar.

    • Men de professorns lön tas ju inte från projektpengarna, så en professor kan aldrig skylla sin egen uteblivna medverkan på att projektpengarna är slut. Vilket Kranz inte heller gjort.

      Det vore inte ett hållbart argument i ett projekt med stort allmänintresse. Se det som PR för institutionen, för att ragga framtida projektpengar.

  3. ”Dessutom är det direkt felaktigt eftersom hon inte vill tysta resultaten (dessa gjordes ju fritt tillgängliga för allmänheten) utan den snedvridna debatten som följde på resultaten.”

    Tycker detta är så fruktansvärt orimligt… Hon är inte bara professor utan även den professor som SKREV studien. Om hon tycker att debatten tar underliga vändningar som inte stämmer överens med resultaten (alltså att folk drar slutsatser som man inte kan dra) så är det väl bara att använda sitt förtroendekapital (som professor och den som skrev studien) för att sakligt förklara vad problemet är. Människan måste vara totalt bakom flötet vad gäller PR-kunskap då den enda rimliga slutsatsen man kan dra av beteendet är att hon inte klarar av att komma med argument som faktiskt motsäger det som uppkommit i debatten.

    Skulle jag vara professor skulle jag se det som ett samhällsansvar jag har att vara med och bidra till samhällsdebatten med mina sakkunskaper. Åtminstone om det är MIN studie som har kommit i rampljuset. Att säga att man inte får använda hennes resultat i debatten… Sitter mest här och är förundrad.

    • Hon har givit intervjuer. Hon har förklarat. Hon har tagit sitt samhällsansvar. Men det måste vara upp till henne att avgöra när tiden helt enkelt inte räcker till för att reda ut alla missförstånd. Med tanke på hur mycket tid jag själv lägger ner bara på den här lilla anspråkslösa bloggen när det uppkommer vantolkningar (vi talar rätt många timmar) så vågar jag knappt ens föreställa mig tidsåtgången för att försöka rätta halva Sveriges media. Sakkunskaper har hon redan bidragit med.

      Dessutom, och det här tycker jag är det viktigaste, finns det inget som helst intresse av att lyssna på vad hon har att säga för domen har redan fallit.

      • Kan ju vara att jag inte sett/hört mer än vad som rapporterats via vanliga medier… men ta GW tex… han har enormt förtroendekapital och jag har nog aldrig sett honom särskilt upprörd utan han mest berättar det han vet och sen är det bra med det. Typ ”vad statistiken säger är x /…/” och man tror oftast på det eftersom man vet att han är insatt. Man får förtroende av att hålla sig saklig och besvara felaktiga påståenden med hjälp av, bland annat, statistik utan att – så som jag uppfattar det – försöka få folk att sluta tycka det de tycker genom att ta bort de studier som han känner är ”jobbiga” att förklara för en oinsatt.

        Vad studien säger har ju helt plötsligt gått och blivit helt irrelevant vilket är tragiskt. För det är ju både en studie som bekräftar att kvinnor tar mest skada samtidigt som den berättar att våld mot män inte är så otroligt ovanligt så som många vill få en att tro.

        Kanske är pga föregående stycke som jag tycker att hon betett sig felaktigt. För vad händer nu liksom. Känns som man är tillbaka på ruta ett där man ”fortfarande vet” att bara kvinnor drabbas.

  4. Pingback: När gruppen MÄN och gruppen KVINNOR ställs mot varandra som pjäserna på ett brädspel… | Blixa bloggar

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s