Dagens genuskodade barn

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.