Etikett: Genus

Nyhetsplock

LEGO Star Wars och kvinnliga karaktärer

Charlotte17 kommentarer

Aktivarum har publicerat en tvådelad serie om hans syn på LEGO Friends. Det är intressant med åsikter från någon som har en helt annan utgångspunkt än dem som jag brukar diskutera med. I del två är hans slutsats att det finns en förskjutning i förhållandet mellan ”manliga” och ”kvinnliga” minifigurer i LEGOs serier. Det ser jag som LEGOs största problem. Kanske är det att närma sig kvotering, men LEGOs fantasivärld behöver fler kvinnliga figurer.

Aktivarum konstaterar sedan att anledningen till att det finns så få kvinnliga figurer ”beror på att en kvinnlig karaktär måste ha en viss grad av status och det begränsar antalet kvinnor.” Han förklarar det med att samma fenomen går att applicera på mörkhyade: ”Om en svart karaktär på något sätt visas negativt så finns risken att det blir en negativ bild av svarta och då råkar TV-bolagen ut för deras lobbyorganisationer som kräver bot och bättring. Sålunda är det en begränsad mängd av karaktärerna som kan vara svarta.”

Själva idén är intressant, men jag ställer mig mycket tveksam till den som förklaringsmodell. I sagornas värld finns det knappt en enda berättelse utan en ondskefull kvinna. Även i flera hjälteberättelser förekommer kvinnor med synnerligen oroväckande syn på moral. Listan på mer eller mindre elaka kvinnokaraktärer kan göras lång: Catwoman, Sirenerna, Cleopatra, häxan i Oz, Pruseluskan, madame de Winter, Belatrix Lestrange, Cruella De Ville… En kvinnlig karaktär behöver inte ha en viss status. Kvinnliga karaktärer täcker hela skalan (det är bara se på Star Wars för att konstatera det).

Istället verkar det som om LEGO nischat de serier som baserats på exempelvis Star Wars till pojkar så till den milda grad att de kvinnliga karaktärerna kommit i skymundan. För till Star Wars-serien finns det flera kvinnliga karaktärer som LEGO minigfigurer. Problemet är att de är svåra att få tag på och har trängts undan från den stora storyn. Prinsessan Leia finns bara i stora, dyra förpackningar. Barriss Offee finns det en del av, men vill man ha Luminara Unduli får man punga ut med närmare 80 dollar. Kort sagt: LEGO Star Wars hade med lätthet kunnat bli en serie riktad till alla sorters barn intresserade av rymden, av att bygga, av att flyga snabbare än ljuset, av att upptäcka nya planeter och av den kamp mellan ont och gott som de allra flesta historier bygger på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhet och intern kontroll

Charlotte10 kommentarer

Det finns en hel del att säga om Maria Svelands slutreplik angående politisk depression, hat och feminism. För det första ställer jag mig väldigt kritisk till hennes uttalande att exempelvis Pelle Billing är ”extremistbloggare” och angående honom och likasinnade att ”ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle”. Inget av det jag läst som Billing har skrivit tyder på att han inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, att han inte tror på allas lika rättigheter eller att han skulle hata kvinnor. Jag känner inte honom. Kanske han då när han inte skriver mycket engagerade och omtyckta texter om jämställdhet på sin blogg är ute och kastar ruttna ägg på kvinnor och kallar kassörskan på ICA för feministhora för att hon tar betalt. Så kan det vara. Jag finner det bara väldigt osannolikt.

Det finns många olika uppfattningar kring det där med jämställdhet och ännu fler vägar att nå dit. Ingen tjänar på att företrädare för olika synsätt idiotförklarar andra vägar.

För det andra har Sveland en mycket viktig poäng i det hon skriver om hatet rent generellt. I Billings egna texter finns det inte hatretorik, men kommentarerna på hans inlägg går väldigt ofta överstyr, blir kategoriska, nedlåtande och hatiska. Sveland återger en konversation med en man på en pubkväll för jämställdhet:

””Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”

Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.

”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”

Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt.”

Nu är det säkert många som tänker att de där feministerna minsann inte är ett dugg bättre själva. Och så är det kanske också i flera fall. Men vet ni vad? Alla vi som på riktigt är intresserade av att föra den här debatten framåt har en skyldighet att reagera mot både manshat och feministhat oavsett vilken väg till jämställdhet vi tycker är bäst. Ni som ofta är på Billings eller Ströms bloggar, som gillar deras texter, som håller med om deras budskap, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. Ni som är på feministiska bloggar, som gillar feminismens idéer, som ser feminismen som framtida rättvisa, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. För som det är nu släpper feminister igenom manshat för att man inte vill bryta leden och förstöra för alla andra och jämställdisterna släpper igenom feministhat av precis samma orsak. Resultatet blir två motståndarsidor med slutna led där några få hatiska, högljudda får sätta tonen för vad som är tillåtet och som under motståndarsidans attacker skyddas av en mur av stumhet. Ingen vill vara förrädaren som bryter fronten.

Men jag är övertygad om att så länge det inte finns en intern kontroll av hatiska utspel kommer fronten att bestå och kampen mot orättvisor i samhället bli ett fullständigt meningslöst krig mot dem som vill ta andra vägar. Det måste få ett slut.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alternativa verkligheter

Charlotte2 kommentarer

I ett brev från LEGO till Essa skriver LEGO så här:

”Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende.”

Flickor kan inte identifiera sig med legofigurerna för att de ser orealistiska ut? Hur i hela friden förklarar man då det här?

Kan det vara så att flickor helt enkelt inte kan identifiera sig med LEGOs nuvarande minifigurer för att 95% av dem är pojkar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhetsparadoxen

Charlotte5 kommentarer

Jag ska för den här gången försöka låta bli att irritera mig över de ständiga anklagelserna om att genusvetenskap inte är riktig vetenskap och de milt uttryckt fåniga jämförelserna mellan olika forskningsgrenars resultat som bekräftelse på vad som är riktig forskning och inte, kombinerat med den till synes totala avsaknaden av insikt i metodologi.

För jag tänkte egentligen snarare kommentera jämställdhetsparadoxen. Den innebär att kvinnor i ett mer jämställt samhälle tenderar att välja traditionella vägar, medan kvinnor i samhällen som inte är jämställda gör raka motsatsen. I jämställdhetens Sverige blir till exempel hemmamammorna bara fler. Det kan förstås finnas många olika anledningar, men jag är helt säker på att det inte betyder att valen är biologiskt betingade i någon större utsträckning.

Jämställdhet handlar inte bara om möjligheter och rättigheter utan även om värderingar. Det betyder att även om möjligheten och rättigheten finns att välja mellan hemmaliv och karriär kommer väldigt få att välja hemmalivet så länge det värderas som en andra klassens syssla. Alltför länge har de mammor som är hemma med sina barn fått höra att de har mammaledigt (alla som provat vet att det inte har något med ledighet att göra) och alltför länge har en trött man haft rätt till vila efter sin hårda dag medan frun som ”bara varit hemma” förväntats underlätta hans vardag. I takt med att kvinnor börjat utföra traditionellt manliga sysslor och män tagit sig an traditionellt kvinnliga dito kan den där förhatliga gränsen mellan kvinnogöra och mansgöra luckras upp och synen på att göra en insats förändras.

Jämställdheten handlar i den här kontexten inte om sysslor (eller borde åtminstone inte det) utan om att ge alla dem som sköter hushållssysslor och omsorg, vare sig det är som hemmaföräldrar, städare eller vårdare eller något helt annat, den uppskattning de förtjänar baserat på utfört arbete – inte inkomst. Jämställdhetsparadoxen skulle betyda att genusskillnaden är större i länder där kvinnor har fria val, men i de länderna är inte heller manligheten den enda normen och det enda rätta och genusstrukturerna inte desamma. Jämställdheten förminskar den manliga normen och ger ärliga chanser att välja fritt för alla.

Läs gärna Aktivarum!

Vardagslivet

Det där med våld och könsroller

Charlotte2 kommentarer

Lilla Tilda har förvisso bitvis anammat att det är hennes roll att skrika så att trumhinnorna imploderar och sedan springa och gömma sig när det blir vilda lekar, men när det bara är hon och storebror blir det mycket avancerad och tämligen våldsam ninjaträning. Det passar förstås också barnens far, min högt vördade älskade make, eftersom han har långtgående planer på att sluta sitt jobb och ta över världen med en ninjaarmé.

Tilda Ninja Destroyer of Worlds

Vilho Ninja Power Monkey of Doom

Historikerns historier · Nyhetsplock

Mansrollen och våldet

Charlotte8 kommentarer

Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.

Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.

Så långt kan jag verkligen hålla med.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.

Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.

Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.

Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.

Historikerns historier

Varför jag gillar genus

Charlotte2 kommentarer

Under de senaste tusen åren har våra gener av allt att döma inte förändrats i någon större utsträckning. Vi är som biologiska varelser mycket lika dem som bodde här för 1000 år sedan. Men ändå fungerar inte män och kvinnor idag på samma sätt som män och kvinnor då i förhållande till varandra, i förhållande till samhällsstrukturen runt dem och i förhållande till sig själva. Den här förändringen kan inte förklaras med biologi utan är en effekt av kultur och mänsklig interaktion, bra idéer och andra som kanske inte var så väl genomtänkta, känslor och sätt på vilka man kontrollerar dem och synen på vår plats i det stora världsalltet.

Att förstå att genus har påverkat oss genom historien och gör det fortfarande idag samtidigt som man förstår att genus på intet vis är ett statiskt, förutbestämt tillstånd hindrar inte att man ser människan som en biologisk varelse. De två sakerna utesluter inte varandra.

Men jag gillar genus för att människan är ett av de få djur som kan gå emot sina biologiska drifter för en tro på att någonting annat är rätt, att det är viktigare att uppfylla sitt genus än att föra arten vidare. Någonting som är så mäktigt är i mitt tycke otroligt intressant, och dessutom oerhört viktigt att skaffa sig mer kunskap om.

Läs gärna Forskarfeministen om det där med biologiskt kön!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Pojkar, våldslekar och det där med socialisering

Charlotte12 kommentarer

Både Pelle Billing och David Holman har de senaste dagarna skrivit om våld och pojkars lek. De skriver om hur pojkar måste tillåtas leka sina lekar trots att det finns våldselement i lekarna eftersom pojkar till sin natur är mer våldsamma och framförallt kanske fysiska än flickor.

Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.

Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor. Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status. Den stora skillnaden var alltså att mäns våldsutövning var av den sorten som genom samhällelig sanktion kom att göra avtryck i källorna, medan kvinnornas våld förblev av den mindre destruktiva sorten – inte på grund av biologi utan på grund av strukturer och normer.

Det hävdas friskt att män är mer våldsamma av naturen, men små pojkar förväntas leka med Ninjago, Action Man, Transformers och till och med pojkarnas variant av söta, tjattrande batteridrivna hamstrar har tillbehör i form av pansar eller min personliga favorit – Hamster Powered Battle Tank. Lite äldre pojkar förväntas leka fysiska lekar på skolgården och den som inte vill vara med blir hånad som flickig och i värsta fall ett offer för de andra pojkarnas påstådda naturliga våldsamhet – allt bortförklarat med det klassiska boys will be boys. Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.

Därför vill jag hävda att det är oerhört viktigt att stävja pojkars ”maktlekar” istället för att se det som pojkars naturliga träning inför vuxenlivet, samtidigt som man måste skilja på lekar med våldsinslag (exempelvis av typen fysiska bestraffningar) och lekar som bara är fysiska. Våld hör inte hemma i lek och ska alltid motarbetas medan fysiska inslag är en naturlig del av lekande. Däremot finns varken biologiska eller (i dagens samhälle) sociala anledningar till varför det skulle vara viktigt att just pojkar ska tillåtas sådana lekar. För rätten till fysiska lekar får inte beläggas med könssegregering. Alla barn oavsett kön borde få chansen att leka fysiskt; att brottas, att spela fotboll, att springa, hoppa och ibland kanske skrapa knäna. För det är sånna saker som de flesta barn gillar innan vi har hunnit lära dem vad vi förväntar oss av pojkar och flickor, innan vi hunnit ta hand om den gråtande flickan och tröstat med att pojkar är sånna och därmed gett dem deras framtida roller. Det är också sånna saker som barn i ett alltmer stillasittande samhälle behöver för att göra sig av med sin energi, för att lära sig laganda och inte minst för att lära sig att det inte är farligt att ibland göra sig illa. Dessutom gör en könssegregering av fysiska lekar att de pojkar som leker stillsamt inte tillåts vara sig själva utan ses som undantag, som avvikelser. Det finns det inga vetenskapliga belägg för att de är. De är barn och ska tillåtas vara det på sina egna premisser.

Pojkar kommer att vara pojkar så länge vi inte låter barn bara vara barn.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer

Charlotte20 kommentarer

Pelle Billing bad mig kommentera hans inlägg om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer. För det första måste jag säga att jag tycker att det är en läsvärd text, med många intressanta punkter. Hans slutsats tror jag att de flesta kan skriva under på:

”Vi lever i en privilegierad tid, och har helt nya möjligheter att ha ett konstruktivt samtal om jämställdhet, kvinnofrågor och mansfrågor. Det vore olyckligt om ett sådant samtal präglas av de gängse missuppfattningar som finns om det förgångna. Insikten om könsrollernas historiska oundviklighet borde kunna leda till ett lugnare tonläge och mindre bitterhet över de epoker som förflutit. Kvinnor har inte varit passiva mesar, och män har inte varit utstuderade patriarkala förtryckare.”

Vi lever i en privilegierad tid och om vi ska kunna föra jämställdhetsdebatten framåt måste vi sluta skuldbelägga och börja tänka konstruktivt.

Kärnan i Billings inlägg är, om jag har förstått rätt, att så länge kvinnor föder barn och män på grund av sin fysiska styrka sköter de farliga och tunga uppgifterna gör ett socialt kontrakt att männen får de högsta posterna och den formella makten. Ett förindustriellt samhälle är alltså oundvikligen ett patriarkat.

Min största invändning mot Billings inlägg är att det är alltför generaliserande. Utvecklingen de senaste 10.000 åren har inte skapat några större biologiska förändringar i oss människor, men däremot inneburit enorma kulturella förändringar vilket medför att en biologisk förklaring inte räcker till. Billing nämner konflikter med ”intilliggande kulturer och samhällen” i samhällen som inte har demokrati och hänvisar till Steven Pinkers TED-föredrag där Pinker menar att upp till 60% av männen i jägarsamlarsamhällen dog som en direkt följd av en annan man. Hela Pinkers föredrag visar på skrämmande lite förståelse för förfluten tid även om slutsatsen att den sociala acceptansen av våld har minskat drastiskt med säkerhet är korrekt. Däremot är det meningslöst att jämföra ursprungsbefolkningar med moderna västerländska samhällen och konstatera att dödligheten var extremt mycket högre i ”primitiva” kulturer som en direkt följd av ett våldsammare sinne utan att ta den moderna sjukvården i beaktande. Alla de mindre skador som smärre bråk orsakat och som modern läkarvård kan bota men som tidigare kunde ha lett till döden, för att inte tala om de enorma sjukvårdsinsatserna i väpnade konflikter, måste påverka siffrorna.

Att siffrorna är snedvridna motsäger dock inte principen att så länge män måste försvara samhället krävs ett patriarkat. Billing menar att ”[d]en farliga miljö som Pinker redogör för är grogrunden för patriarkala styrelseskick” eftersom män var de enda som kunde offras. Kvinnorna behövdes för att barnafödandet inte skulle bli lidande. Följden blir enligt Billing att ”framgångsrika kulturer är […] de kulturer som använder männen som “förbrukningsvara”, och som begränsar kvinnans roll till mer trygga miljöer. Att dessa framgångsrika kulturer även blir patriarkat är relativt lätt att förstå”. Men patriarkatet handlar inte om en uppdelning av sysslor i hemmamammor och bortapappor – ett system som förövrigt kom först med industrialiseringen – utan om att män har den ekonomiska och politiska makten. Sådan makt fanns inte ens i jägarsamlarsamhällena eftersom ekonomisk makt förutsätter ett överflöd av resurser (något som kom med bofasthet) och politisk makt är direkt relaterat till ekonomisk makt. Jägarsamlarsamhällena var alltså inte patriarkala eftersom både män och kvinnor av allt att döma sågs som lika viktiga för samhällets fortlevnad. Christine Saidi (2010) argumenterar för att kvinnors produktion gav daglig överlevnad medan mäns produktion gav tillgång till lyx och status (s. 15) men att de trots att de fyllde olika funktioner ansågs lika viktiga.

Billing menar att ”[p]atriarkatet är […] en konstruktion där män i genomsnitt får mer formell makt än kvinnorna, mot att de i genomsnitt tar på sig huvuddelen av de farliga uppgifterna” vilket är en generalisering så grov att den förlorar kontakt med verkligheten. Den enskilt mest farliga sysslan var (och är i samhällen utan modern sjukvård) barnafödande där den nutida mortaliteten i exempelvis Afghanistan visar att så många som 1 av 6 kvinnor dör (att jämföras med Sveriges 1 av 30.000) som en direkt följd av barnafödande. Jag håller helt med Billing om att indelningen i ”manliga” och ”kvinnliga” sysslor ursprungligen inte är något som män och kvinnor själv valt utan en effekt av biologiska förutsättningar. Man kan tycka att det är orättvist att kvinnorna ska föda alla barn, men så länge det är kvinnorna som har livmoder är det avgjort enklast så. Däremot är inte en uppdelning i manliga och kvinnliga sysslor den avgörande faktorn och sysslornas farlighet har av allt att döma ingenting med patriarkatet att göra.

Så om det inte handlar om vem som har farligast sysslor, vad handlar det då om? Mycket förenklat skulle jag vilja föreslå att det handlar om möjligheten att köpa sig tid och inte minst om värderingen av mäns och kvinnors insats. Om vi rör oss från jägarsamlarsamhällena till jordbrukets tid, den neolitiska revolutionen för ungefär 10.000 år sedan, vet vi fortfarande oerhört lite om hur samhällena styrdes. Vi vet dock att jordbruket innebar att människor för första gången producerade mer resurser än vad vardagen krävde och att detta drastiskt förändrande vardagen. En effekt var att somliga fick tid till icke-producerande sysslor och exempelvis prästerskapet uppstod. Vi vet också att sociala hierarkier, klasser, uppstod när vissa samlade på sig fler resurser än andra och sedan i tider av missväxt eller andra svårigheter klarade sig bättre eller rent av kunde sko sig på dem som inte hade ett överskott. De som kunde dra nyttan av den här förändringen torde ha varit män, eftersom kvinnor fortfarande var upptagna med allt det där dagliga som drev livet vidare. Och igen, detta är mycket förenklat, men med överskottet föddes ekonomi och politik och eftersom det var mäns tid som frigjorts och huvudsakligen mäns arbetsuppgifter som förändras var det följaktligen män som sysslade med ekonomi och politik.

Men är det ett patriarkat då? Jag skulle säga nej. Som Saidi har visat fanns det gott om samhällen i Afrika som hade just den uppdelningen utan att ha en patriarkal struktur. Nyckeln ligger i vem som bestämmer över resurserna och arbetet. Så länge kvinnorna själva bestämde över sin sfär, sitt arbete, sin tid och sina resurser, var det inget patriarkat (somliga forskare menar att det då var matriarkat men i betydelsen ”jämställt”). Ett patriarkat innebär ju inte bara att männen innehar vissa positioner utan att samhället tolkar dessa positioner som viktigare. Ett ”primitivt” samhälle behöver alltså inte vara ett patriarkat, och alla förindustriella kulturer har inte varit patriarkat. Patriarkatet är således ingen oundviklighet.

Så varför blev det då patriarkat i Europa? Den frågan skulle behöva mycket mer utrymme än vad jag kan ge den här, men patriarkatet är en effekt av en övergång till jordbruk, mer tillgång till tid, överskott av resurser och en omvärdering av nyttan av olika uppgifter och som ledde till att män genom uppkomsten av ekonomi och politik i en komplexare samhällsstruktur fick makten över resurserna. Men det var – precis som Billing säger – långt ifrån en medveten statskupp utan en utveckling över säkerligen tusentals år som ledde till uppkomsten av patriarkatet och inget som någon ska straffas för idag!

Historikerns historier

Varför genushistoria?

Charlotte10 kommentarer

I en diskussion med personer som är kritiska mot genusvetenskapen gled vi över till varför genushistoria skulle vara ett berättigat ämne värt skattepengar. Jag tänkte nu försöka besvara en del av den kritik som framfördes.

Ett av de starkaste argumenten verkar vara att det där med att skriva kvinnornas historia är ungefär lika intelligensbefriat som kvotering in i bolagsstyrelser. Kvinnor som inte av egen kraft gjort sig förtjänta av utmärkningar ska inte ha några. Jag är också emot kvotering av kvinnor, men genushistoria är långt ifrån en kvotering av kvinnor utan en effekt av den nya tidens historieskrivning där fokus skiftat från det stora narrativet där man genom kungar och krig beskriver en enskild nations historia till försök att återberätta forna tiders verkligheter objektivt. Vill man förstå hur livet tedde sig i Sverige på 1500-talet är kvinnornas liv en lika naturlig del som männens, och relationen dem emellan det viktigaste objektet för genushistorikern. Det handlar alltså inte om att förneka att Gustav Vasa var den enskilt mest betydelsefulla personen i 1500-talets narrativ utan om att dels beskriva hur alla som inte var Gustav Vasa hade det, dels att förstå vilka samhällsprocesser som ledde till att Gustav Vasa kunde få den betydelse han fick.

Ett annat argument för att genushistoria skulle vara irrelevant är att genus egentligen bara är feministisk ideologisk propaganda. Det är allmänt vedertaget i dagens värld att vi som människor påverkas av både arv och miljö. En del av den påverkan miljön har är genom hur vi socialiseras in i vårt genus, men också exempelvis i vår klass. Jag får ofta höra att genusvetare skiter i det där med biologin och även om det säkert finns genusvetare som inte tar biologin på tillräckligt stort allvar (skräckexempel erbjöds i Hjernevask) är det inte genusvetarnas främsta syfte att identifiera biologiska effekter – även om det förstås till viss del måste vara en bieffekt av att man identifierar genus. För en genushistoriker som betraktar det samhälle som fanns för 500 år sedan är det nästintill omöjligt att med säkerhet urskilja biologiska aspekter, främst för att klass och genus i mycket högre grad än biologi formade samhället.

Ibland kommer det också fram protester om att genushistoria är historieförvanskning med enda syfte att skriva en snyfthistoria om hur jobbigt kvinnor har haft det för att berättiga att kvinnorna nu hämnas på männen. Förutom att det är väldigt cyniskt sysslar dagens historiker aldrig med att värdera tidigare samhällen, utan med att beskriva. När man sedan beskriver samhället för 500 år sedan som tydligt patriarkaliskt och med begränsade rättigheter för kvinnor är det inte för att rättfärdiga en kollektiv bestraffning av dagens män utan för att det är egenheter i samhället man helt enkelt inte kommer ifrån. Samtidigt gäller det för historikern att bibehålla ett öppet sinne för vad källorna berättar och inte söka bekräftelse på en viss tes utan att redogöra för möjliga detaljer som pekar åt ett annat håll. Min fantastiske Handledare B sa en gång att det handlar inte om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. Det betyder att man har en skyldighet att redovisa för alla tänkbara läsningar av sitt källmaterial och med hjälp av tidigare forskning komma fram till den mest troliga tolkningen. Att kvinnor i historisk tid varit underordnade män råder det inget tvivel om. Jag har fått höra att trots att en del kvinnor möjligen var underordnade män fanns det också män som var underordnade kvinnor. Det är helt självklart, men om vi säger så här: det fanns betydligt fler saker en man fick göra utan tillåtelse från en kvinna än tvärtom. Faktum är att på 1600-talet betraktades kvinnan (som varelse, oavsett klass) som av så klent förstånd att hon inte tillåts sköta sina egna juridiska angelägenheter. Liknande tankar om män (som varelse) fanns inte. Till och med fattiga bönder hade om de var män juridiska rättigheter som adelsmän enligt lagen inte fick kränka. Och återigen: det här är inte att skuldbelägga och ingenting som dagens män ska lida för men det är en del av historien som knappast går att tolka på annat sätt. Däremot är det uppenbart när man studerar mikrohistoria (alltså exempelvis en enskild släkt, en by eller en kort tidsperiod) att kvinnor hade rättigheter och utnyttjade dem. Kvinnor var på intet sätt värnlösa små varelser fångade i en patriarkalisk tyranni.

Jag har också väldigt ofta fått höra att kvinnor helt enkelt inte borde ha plats i historieböckerna för att de inte har presterat någonting och att tidigare historieskrivning inte är mansdominerad utan bara anpassad till vem som var betydelsefull och att dessa råkat vara män. Det är just en sådan här bild av världen som gör att genusvetenskapen behövs. Om man på riktigt upplever att kvinnor inte presterat något värt att nämna för eftervärlden under de senaste 1000 åren borde den naturliga frågan vara: varför? Varför upplevs fortfarande inte allt det kvinnor gjort som viktigt för att det inte är politik eller krig? Och varför är alla kvinnor som levt och verkat före oss osynliga? Jag fick höra att de inte ska lyftas fram bara för att de är kvinnor, men lika viktigt är att de inte ska gömmas undan bara för att de är kvinnor. Kvinnor under århundradenas lopp har inte fortsatt vara hemmafruar, heltidsmödrar och oskolade för att de på grund av biologi skulle ha varit olämpliga som härförare, politiker och lärda utan för att den delen av världen under hundratals år varit stängd för dem. Att ge dessa kvinnor en plats i historieböckerna är inte att kvotera utan att komplettera. Historien om hemmet, om barndomen, om lokalförsörjning, om äktenskapet (den kanske enskilt mest betydelsefulla ekonomiska faktorn i förfluten tid), om uppfostran, om socialisering, om gräsrotsnivån – allt det borde vara en del av det stora narrativet: inte för att det rör kvinnor utan för att berättelsen och framförallt förklaringarna blir lidande utan. Inte heller handlar det om att skapa upprättelse för kvinnor utan om att förstå hur social- och kulturhistoria har format samhället i minst lika hög grad som politik och krig.

Och jag kan knappast skriva om det här ämnet utan beröra sexuell makt. Det hävdas nämligen ganska utbrett att kvinnor hade sexuell makt och därför kunde påverka männen nästan hur de ville. I samband med detta hävdas också att kvinnor – huvudsakligen för att de inte behövde dra i krig – hade det ganska bekvämt och att samhället var anpassat efter kvinnornas behov. Först och främst vill jag passa på att påpeka att det är just sådana här frågor som genushistorikerna kan reda ut. Sedan vill jag också säga att sexuell makt är mycket relativ. Visst kunde vissa kvinnor säkert påverka männen runt omkring dem med sexuell makt, men makt som inte är lagstadgad eller skyddad av normer är oerhört begränsad och otillförlitlig. I ett samhälle där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet var lagligt, där kvinnors sexualitet var starkt begränsad av samhällets normer om dygdighet och där män inte straffades för utomäktenskapligt umgänge (om inte partnern var gift, man eller ett djur) kan den sexuella makten rimligen inte ha varit ett särskilt betydelsefullt vapen i kvinnors vardagsliv. Kvinnor i allmänhet hade det knappast mer bekvämt än män i allmänhet och om man vill hävda att samhället var anpassat efter kvinnornas behov bör man noga definiera ”behov”. Det verkar som om man tyr sig till biologin och menar att eftersom kvinnornas främsta uppgift och behov som biologisk varelse var att reproducera och sedan skydda sin avkomma var samhället anpassat till detta. Det enda jag kan komma på som stöder den här teorin är att kvinnor enligt medeltida lag inte kunde bli bannlysta, men i praktiken frångick man glatt denna regel. I själva verket var det inte kvinnans rätt till avkomman utan mannens rätt till avkomman som skyddades. En mor blev exempelvis inte automatiskt ansvarig för sina barn om fadern dog.

Ytterligare en protest mot genushistoria rörde att om jag vill sitta och läsa 500 år gamla brev får jag göra det som hobby, inte på skattepengar. Egentligen rör väl den protesten inte bara genushistoriker utan alla historiker. Jag har, om jag får säga det själv, en ganska gedigen utbildning för att göra just det jag gör och en färdig historiker har allra minst åtta års universitetsstudier bakom sig (ofta betydligt fler). Som jämförelse kan nämnas att en läkarutbildning är 5,5 år lång. Förvisso kan man hävda att det historikerna lär sig inte är särskilt viktigt men personligen tycker jag att det är tryggt att det finns en så bred och så gedigen utbildning av dem som ska hjälpa till att förklara allas vårt förflutna. För i grund och botten handlar det om att det förflutna tillhör oss alla, och att den kunskap de 500 år gamla breven jag nu läser kan ge vår nutid ska komma alla till godo. Att skattepengar bidrar till finansiering möjliggör att alla de som är intresserade av det förflutna har rätt att få veta mer utan att själv spendera de tiotals år i mörka arkiv som det tar att leta reda på kunskapen, eller förväntas skaffa sig de år på universitetet det tar att lära sig tolka den.

För att avsluta vill jag citera Michelle Rosaldo som 1980 skrev:

”We must begin […] to ask just how it comes about – in a world where people of both sexes make choices that count – that men come to be seen as the creators of collective good and the preeminent force […]”