Etikett: Genus

Historikerns historier · Vardagslivet

När debatten tar en ny vändning

Charlotte15 kommentarer

Jag förstår många av de argument irriterade genuskritiker använder. Det där med att kvinnorna håller på att ta över, att det blivit mer accepterat att smutskasta män som grupp och att den rådande debatten skapar ett ohälsosamt vi-mot-dom-klimat. Jag förstår det, även om jag inte alltid håller med.

Men så kommer det här:

”För att hitta liknande situation som kvinnor har idag gentemot män kan man titta på hur ariska tyskar hade makt gentemot judar och zigenare i tyskland under 30-talet.”

Jag vet inte om det är mest oförskämt mot dagens kvinnor eller alla de som på riktigt fick se sina rättigheter försvinna i 30-talets Tyskland. Men när debatten tar en sådan vändning ger jag upp. Har man sådana vanföreställningar kan inga argument i världen hjälpa.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kritiska män

Charlotte29 kommentarer

Pelle Billing skriver om genusvetenskapens problem och frågar sig varför man på Umeå universitets hemsida marknadsför grundkursen i genusvetenskap som ”en introduktion till det genusvetenskapliga och feministiska kunskapsområdet” och med ”feministisk vetenskapskritik”.

Utan att vara närmare bekant med Umeå universitets tanke bakom det här skulle jag våga påstå att det beror på hur man ser på ordet feminism. Få ord har väl blivit lika missbrukade i svensk politik, men egentligen står feminism för idé-och kunskapskomplexet som uppfattningen om sociala kön har skapat. Det finns en uppsjö olika feministiska teorier från alla politiska vinklar, trots att feminismen i Sverige är klarröd. På grund av den starka politiska kopplingen i Sverige skulle det möjligen vara tid att diskutera huruvida det är lämpligt att ha ”feministisk vetenskapskritik” eller om man borde kalla det genusbetonad vetenskapskritik eller kanske något helt annat, men så länge feminism som begrepp är så internationellt gångbart är det kanske bättre att upplysa folk om skillnaden på feministisk vetenskap (som alltså är vetenskap som rör genus) och politisk feminism (som inte har med vetenskap (eller egentligen feminism) att göra).

Billing frågar sig också varför man talar om ”kritiska studier av män och maskuliniteter” och skriver att det uppenbarligen inte går ”för sig att bara ha mansstudier eller maskulinitetsstudier, utan det måste a priori betonas att män och manlighet ska vi vara kritiska mot”. Nej då, det handlar absolut inte om att vara kritiska mot män och manlighet som sådana utan mot tidigare historieskrivning och mot normer. Eftersom historieskrivningen har varit så centrerad kring män finns det ett välutvecklat narrativ (alltså en berättelse) om manshistoria, men genom att med kritisk blick studera detta narrativ får vi fram männens livsvillkor på ett sätt som tidigare historieskrivning inte har tillåtit. Vi kan ta krig som exempel. Krig har setts som den ultimata manliga sysslan. Kungarna red i täten av hären, alla stora män var på ett eller annat vis högt uppsatta inom militären och fortfarande finns det unga män som blir kallade fjollor om de inte gör värnplikten (här i Finland aktualiserades detta vid presidentvalet). En kritisk granskning av det tidigare narrativet kan lyfta fram exempelvis vardagen vid fronten och männens livsvillkor. Genusvetenskapen har redan genom att kritiskt granska gett oss kunskaper om att krig historiskt sett var långtifrån en helt manlig angelägenhet. Som exempel kan nämnas att på 1600-talet följde fruar och barn ofta med härarna, men deltog förstås inte i drabbningarna. I förlängningen skulle de kritiska studierna av män och maskuliniteter i det här grovt förenklade exemplet kunna leda till större kunskaper om hur politiska faktorer kan ha bidragit till att upprätthålla soldatlivet som ett manlighetsideal och därmed eftersträvansvärt, istället för att se krig som effekt enkom av mannens biologiska drivkrafter.

Det handlar alltså inte om att vara negativ mot män (vilket tyvärr är vanligt förekommande inom den politiska feminismen) utan om att vara kritisk mot tidigare mansfokuserad forskning (vilket är kännetecknande för feministisk vetenskapskritik).

Vardagslivet

BH-storlek och självförtroende

Charlotte6 kommentarer

En av de bästa grejerna med att vara sjuk är att ligga på soffan och titta på förmiddagsprogram. En av de värsta grejerna med att vara sjuk är att hjärnan exploderar om man inte hinner stänga av innan TV-shop börjar.

Idag var en sån där dag då TV-shop smög sig på. Så jag har fått lära mig att den nya BH-n Comfortisse skulle lösa alla mina problem och förmodligen också stävja hungersnöden på Afrikas horn och väcka mig med en kopp nybryggt kaffe varje morgon.

Först visar man ett långt set med kvinnor som inte är intelligenta nog att ta på sig en BH på vanligt sätt vilket gör att axelbanden åker ner, kuporna skär till tre extra boobs och att en blondin försöker bända vänsteraxeln ur led för att pilla på knäppet och som dessutom i likhet med alla moderna kvinnor har så mycket att tänka på att de omöjligt kan hålla sin BH-storlek i huvudet.

Räddningen är Comfortisse som genom att vara tillverkad med en teknik med komplicerat engelskt pseudovetenskapligt namn är så flexibel att du kan kliva i den, ha flera ovanpå varandra (wtf?) och bara behöver komma ihåg din tröjstorlek för det är numer samma som din BH-storlek. How handy is that?!

Därefter visar man hur glada kvinnorna blir när de får ha på sig Comfortisse. Alla kvinnor, inklusive värdinnorna, är storlek S. Men räds icke! Detta är något man tänkt på! Därför kallar man in Megan.

”I would call Megan a real woman, wouldn’t you?” kvittrar den ena värdinnan förtjust. Megan är säkert jätte-riktig och kanske hon är trevlig och ambitiös, vad vet jag, men bara för att Megan är storlek M och har snäppet större boobs än de andra representerar hon knappast den större massan kvinnor som har problem med sin självkänsla och vill bli av med sina dangliga struttuttar.

Riktigt osmakligt blir det när man ställer upp den riktiga kvinnan Megan, vänder henne för att visa vilken fantastiskt slät rygg hon har för att sedan rynka ögonbrynen (i den mån det går när de är fulla med botox) och påpeka att utan Comfortisse hade Megan sett ut så här. Och så visar man en bild, men inte på Megan i en vanlig BH, utan på ”Megan” 30 kilo tyngre intryckt i en 75A som sitter så helvetiskt illa att det ser ut som ett uppslag ur spanska inkvisitionens best seller ”30 tortyrmetoder att prova medan du dör”. Comfortisse gör inte bara Megan lycklig, den har också tydligen fått henne att tappa 30 kg, ändra hudfärg och bli 10 år yngre. Halleluja!

Säkert finns det många som beställer Comfortisse. En liten del av dem är kanske kvinnor som mycket väl kan ha en superelastisk kvasi-BH eftersom de är formade ungefär som värdinnorna. Somliga kanske rentav känner sig lättade av att inte behöva komma ihåg sin BH-storlek.

Men jag tror att de flesta som beställer Comfortisse är kvinnor som mår dåligt, som känner att de inte duger och som just lyssnat på två upp-piffade donnor i storlek S förklara att Gudrun, 48 år och storlek XL, bara behöver skaffa sig en Comfortisse för att genomgå samma förändring som Megan och bli lika lycklig. Jag har inget principiellt emot att man försöker köpa sig lycka (jag har ett par röda Tamaris stövletter så jag vet att det går) men jag avskyr när reklammakare trycker ner huvudsakligen kvinnors självförtroende för att sedan bygga upp det runt en påstått oumbärlig produkt. Och jag hoppas att kvinnor idag är intelligenta nog att inte låta liknande reklam påverka dem.

Vardagslivet

Internationella kvinnodagen

Charlotte5 kommentarer

Jag gillar inte internationella kvinnodagen. Förutom att den antyder att de övriga 364 dagarna är mansdagar ger en kvinnodag en tydlig signal om att mannen är det normala, kvinnan en avvikelse och att kvinnor återigen är så svaga att de behöver en extra puff.

Jag gillar inte att någon puffar mig, speciellt inte i vanföreställningen att jag fötts som en av de svagare i samhället. När jag ser mig omkring känns det nämligen inte rättvist. Jag har kämpat för min plats i världen och kämpat för alla de mål jag uppnått och fan ta den som tror att jag inte fått vad jag har genom hårt arbete utan genom att vara svagare.

Och jag vet att det finns många kvinnor som far illa och behöver hjälp, men dessa kvinnor ska inte vara berättigade till hjälp för att de är kvinnor utan för att de är medmänniskor, och alla de män som far illa ska ha samma rättigheter.

Så jag gillar inte internationella kvinnodagen.

Men det betyder förstås inte att jag inte kan rucka på mina principer tillräckligt för att ta emot tårta och blommor.

Historikerns historier

Det här med rabiata feminister

Charlotte11 kommentarer

Du kallar mig rabiat feminist. Det är första gången någon gör det. Först skrattar jag så att det sprutar te ur näsan. Sedan blir jag förbannad. Förutom att det visar att du känner dig berättigad att uttala dig om mina personliga preferenser utan att ha en aning om vem jag är visar det också en oförskämdhet i genusdebatten. Kalla någon rabiat feminist och du har vunnit. Grattis liksom. Poäng till dig.

Saken rörde historisk forskning om män. Jag menade att den historiska forskningen har varit centrerad kring män för att tidigare historiker har sett de områden där männen var verksamma som de enda som drev samhället framåt, åtminstone fram tills kvinnoforskningen introduceras på 1960-talet. På uppmaningen att bevisa detta tog jag en bok hur min bokhylla – den sista delen av Almquists Världshistorien från 1924 – och räknade lite snabbt hur många man valt att visa porträtt av. Boken har, förutom andra illustrationer, hela 54 porträtt. Av dessa är det en enda kvinna (änkekejsarinnan av Kina). Du svarar att jag inte bevisar någonting genom att räkna bilder i någon gammal bok. Nä, kunde jag visa forskning som bevisar min poäng?

Så jag tar ut en annan bok ur bokhyllan. Antologin Kvinnohistoria där redan första kapitlet behandlar just den problematiken jag lyft fram. Men då säger du att det inte är riktig forskning eftersom det är genus och därmed per definition underkänt som ovetenskapligt. Jag får höra att jag klänger mig fast vid min Bibel. Den där antologin är skriven av nio synnerligen premierade och kompetenta forskare som idiotförklaras ohörda. Visste du det? Vet du hur många år av hårt arbete och hur mycket ackumulerad kunskap du förkastar utan att ens förstå det själv?

Jag vet, jag borde inte bry mig. Men vet du vad? Det gör jag! Inte för att du kallar mig rabiat feminist, men för att puckon som du tillåts förstöra en oerhört viktig debatt. Alla vi som jobbar med historia, som arbetar hårt och många kvällar och helger, som kanske sliter med att balansera familjeliv och jobb, som har samma problem med att få vardagspusslet att passa som alla andra, vi ser folk som du och tänker: nej tack. Fuck if I care. Vill du häva ur dig skit får du stå själv.

Och den verkliga förloraren är debatten. En debatt som kunde få ett helt annat djup om vi som faktiskt har historia och forskning som arbete skulle bli hörda. Jag menar inte att du ska svälja allt, absolut inte. Men smaka innan du spottar. Som du beter dig nu har jag mer utbyte av att diskutera hur man ska klä på sig vinterkläder med min treåring.

Historikerns historier

Kvinnor som stöttar varandra

Charlotte4 kommentarer

Pär Ström refererar genusforskning som med psykologiska metoder visar att kvinnor som grupp tenderar till att se kvinnor mer positivt än män och att män som grupp inte har någon preferens. Ström kopplar sedan samma detta med bildandet av kvinnliga nätverk och menar att resultatet blir ”per definition, att män ska motarbetas”. Förutom att det är att göra en höna av en fjäder är Ströms slutsatser inte överensstämmande med forskningsresultaten han nyss hänvisade till. Där säger nämligen professor Goodwin att

”But, if someone does like women at the automatic level, will they then treat men poorly? We don’t know[.]”

Vad forskningen visar är alltså inte att det finns belägg för att kvinnor i grupp skulle behandla män sämre. Forskningen visar bara att vi i vuxen ålder föredrar det könet som vi har haft bäst upplevelser tillsammans med tidigare. En av de saker forskarna lyfter fram som möjliga faktorer är att de flesta i testgrupperna har haft modern som huvudsakliga vårdare (primary caregiver) och därför föredrar kvinnor (även om det inte kunde bevisas då för få hade haft fadern som huvudsaklig vårdare). Vidare lyfte forskarna fram att män fått lära sig att inte visa varmare känslor mot andra män ”for fear of the stigma associated with being homosexual”. Att män inte deltar i omvårdnaden av barnen och att vi gör unga män rädda för vad andra ska tycka om deras sexualitet är således betydligt bättre grundade i den här forskningen än att kvinnor i grupp skulle försöka motarbeta män. Dessutom visar forskningen att män associeras med skapandet av rädsla (intimidation) – ett oerhört stort problem.

Ström menar också att han absolut inte har något emot kvinnor på topposter i arbetslivet men tycker att det

”är intressant att notera att forskningen vid bland annat Purdue University motsäger det vanliga feministiska påståendet att “män kvoterar in män”. Istället antyder ju forskningen att kvinnor snarare kan förväntas kvotera in kvinnor, medan män inte könskvoterar alls.”

Inte riktigt. Professor Goodwin säger att ”[a]pplying our findings to the workplace is complicated”, påpekar att det ännu inte har gjorts och menar att det möjligen skulle kunna förekomma favorisering av personer i ”the in-group”, vilket alltså skulle betyda att män föredrar män och kvinnor föredrar kvinnor. Eftersom (vilket Goodwin också påpekar) det finns flest män på maktpositioner vore det möjligen relevant att titta närmare på mäns preferenser. Även om män som grupp inte favoriserar endera könet finns det inom gruppen män stora variationer. En del män föredrar kvinnor och en del föredrar män, vilket absolut inte är samma sak som att män inte skulle favorisera. Däremot är kvotering som system sällan byggt på känslor eller uppfattade kvaliteter – faktorer som de här undersökningarna har uppmätt – utan på statistik, varför den här forskningens relevans för kvotering är nästintill obefintlig. Forskningen visar heller inte att kvinnor inte skulle föredra män på vissa positioner i arbetslivet. Faktum är att raka motsatsen till Pärs slutsatser är minst lika möjlig. I undersökningen kontrollerades nämligen de automatiska reaktionerna på vissa attribut i relation till män eller kvinnor och ifall attribut som värderas högt på toppositioner (exempelvis drivenhet och självständighet vilka inte mättes nu…) i högre grad kopplas till män (vilket tidigare self report studies visat) skulle både män och kvinnor på grund av tilltänkta attribut föredra män på toppositioner.

Jag är glad att genusforskningens resultat används och diskuteras, men om man vet att den text man skriver kommer att få stort genomslag – som Pärs texter brukar få – bör man vara noggrannare när man refererar resultat. Vad den här forskningen skulle kunna ge är exempelvis grunden för fler manliga nätverk där synen på mannen som våldsverkare, frånvarande far och hyper-hetero skulle kunna omvärderas. Vad forskningen däremot inte ger grund för är synen på kvinnliga nätverk som negativa för män.

Historikerns historier

Strukturer, normer och stereotyper – eller varför jag slänger mig med vackra ord

Charlotte21 kommentarer

Efter att jag försökt förklara hur jag tror att det kan komma sig att det finns flest män på riktigt höga positioner inom den akademiska världen fick jag höra

”Fanns det överhuvudtaget ett konkret svar där någonstans eller var det bara en ursäkt för att få kasta in SSSM-ord (norm, struktur, stereotyp etc)?”

SSSM stå för Standard Social Science Model som vänder sig emot vad somliga anser vara den förhärskande teorin inom socialvetenskapen – tabula rasa; att vi föds med ett öppet sinne som sedan kultur och socialisering fyller. Jag tänker inte här närmare diskutera dessa olika synsätt (men läs för all del Aktivarum om SSSM) eftersom de flesta humanistiska och sociala vetenskaper övergett tabula rasa och även SSSM har uppdaterats, men jag vill säga något mycket viktigt.

Anledningarna till att jag förklarar med hjälp av normer, strukturer och stereotyper är följande:

1: Normer, strukturer och stereotyper kan vi ändra på. Om vi kan särskilja vad som är biologiska nedärvda oundvikligheter och vad som är inlärda mönster kan vi förändra. Det handlar inte om att förringa biologin, utan att se dess samverkan med kulturen.

2: I ett globalt perspektiv har männen mest makt. Man kan prata om kvinnors sexuella makt precis hur mycket man vill för visst är det irriterande för den svenske medelålders mannen när frun har huvudvärk, men för de flickor som är handelsvara i flyktinglägren på Haiti, de kvinnor i Afganistan som inte får ta körkort, de flickebarn i Indien som kommer att innebära en så stor ekonomisk börda att de inte tillåts ta fler än några andetag – för de flickorna är det där med sexuell makt helt egalt. Det männen vill ha tar de. Som många SSSM-förespråkare påpekar är män byggda för att öka möjligheten till en avkomma genom att så att säga sprida möjligheterna men det är en jävligt klen förklaring att ge en elvaåring som om några månader ska föda ett barn skapat när femton män i tjugoårsåldern fångade henne när hon skulle hämta vatten. Jag vägrar att tro att män ska funka så, även om jag kan se de biologiska kopplingar till att det kan hända. Att se de strukturer (fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet) som sätter männen i en situation när de tillåter sig själva att göra så är att ta skuldbördan från männen som grupp – mannen som biologisk varelse – och lägga kraften på vad vi kan förändra. Utan fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet hade det förmodligen aldrig hänt.

3: Människan är ett av de få djur som klarar av att gå emot sina biologiska instinkter. På så vis är vi det enda djur som hanterar eld och vilken betydelse det har haft för människans utveckling säger sig självt. Under de senaste årtusendena har vi genom biologiska förutsättningar delat upp arbetsbördan på kvinnosysslor och manssysslor. Det här är i sig inte ett problem. Problemet kommer först senare när vår kultur har utvecklats på ett sådant sätt att kvinnosysslorna och manssysslorna värderas olika – men värderingen är inte en följd av biologin utan av kulturen vilket bevisas av att värderingen är både spatialt och tidsmässigt bunden. Genom att studera strukturerna som skapat värdeskillnaden och upprätthåller den kan man utan att skuldbelägga någon förändra – antingen strukturer eller värden eller både ock.

4: Ofta förklaras männens framgång med att uppfinna saker med att män är skapade mer uppfinningsrika och äventyrslystna. Förutom att det inte finns några biologiska bevis på en sådan skillnad är man blind om man inte ser hur patriarkala strukturer har hindrat kvinnor från de förutsättningar (tid, pengar, kontext, utbildning) som har gett männen möjligheter att uppfinna och ge sig ut på äventyr. Marie Curie var inget biologiskt undantag, hon var en kvinna som genom sin make fick en chans att bryta sin tids patriarkala ramar och leva ut sin kapacitet.

5: Vissa strukturer, normer och stereotyper som har bundit män och kvinnor vid särskilda kulturellt betingade uppgifter finns kvar i Sverige. Det är inte männens fel. Men det betyder inte att man inte ska uppmärksamma dessa rester och ge män en chans att ta hand om sina barn och kvinnor en chans att köra lastbil om det är vad de vill göra.

Historikerns historier

Män som ger järnet och kvinnor som bli kvar

Charlotte10 kommentarer

Pär Ström frågar sig om det är fult av män att ge järnet på jobbet angående en kartläggning av förhållandena på Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitetet. Genusforskare har nämligen konstaterat att

“[d]et finns en norm för hur man ska vara som forskare, som är knuten till manligt kön och till en viss form av maskulinitet. Det gör att forskarpositionen i högre grad är tillgänglig för män än för kvinnor“

Det där tycker Pär är ett så bra citat att han till och med väljer att skriva ut det två gånger. De omtalade normerna meddelas enligt kartläggningen vara ”produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft framför sociala relationer och omsorg” vilket leder till att “ha ett liv med åtagande och ansvar utanför arbetet ses som snarare ett hinder än en tillgång.“ Pär Ström konstaterar att genusforskarna gör följande tre saker:

1. Beskriva ett beteende som ger framgång på nästan vilken arbetsplats som helst.
2. Kalla detta beteende för manligt
3. Dra slutsatsen att män (som tydligen vill excellera) därmed förtrycker kvinnor (som tydligen har mindre genomsnittlig strävan att excellera).

Jag förstår vad han menar – tror jag – i att om man vill lyckas är det klart att man måste ge sig ut, våga försöka och visa lite jävlaranamma. Inte heller jag skulle vilja att man började kvotera in kvinnor i forskarvärlden för jag vill förstås vara stark i min tro att jag kommit hit med hjälp av hårt arbete och för att jag förtjänar det – inte för att jag är svagare och behöver en extra puff.

Men läser man kartläggningen framgår det att genusforskarna ingen stans förordar kvotering eller menar att män förtrycker kvinnor. De maktstrukturer som beskrivs är av en helt annan art nämligen hierarki mellan seniors och andra forskare vidare ner till disputerade och icke-disputerade – en struktur mer eller mindre oberoende av kön. I den maktstrukturen finns det dock både män och kvinnor som blir förfördelade på grund av sitt kön – äldre manliga professorer som inte längre får den vördnad de är vana vid (vilket enligt de tillfrågade möjligen kunde vara beroende av ålder, inte kön) och yngre kvinnliga doktorander som inte i samma utsträckning som sina manliga kollegor får stöttning fram till disputationen (men skillnaden var väldigt liten). Kartläggningen visar alltså på en tydlig statusskillnad mellan de befattningar som har forskning som huvudsakligt fokus och övriga, vilka värderas lägre.

I ett annat inlägg om det bisarra i att kvotera för att antalet kvinnliga komponister som spelas av orkestrar ska vara lika stort som antalet manliga, trots att det finns betydligt många fler av de senare, verkar Pär vurma för siffror men i fallet med kartläggningen tar han inte upp det alls. För på Utbildningsvetenskapliga fakulteten är det fler kvinnor än män anställda, men medan kvinnorna sköter de administrativa uppgifterna och undervisningen i grundutbildningen är det männen som sköter chefspositionerna och forskningen. Männen som är i minoritet är överrepresenterade i de översta skikten av makthierarkin. Vad det har för effekt på lönefördelningen säger sig själv. Och absolut: det kan ju mycket väl vara så att kvinnorna hellre sorterar papper eftersom de inte är drivna nog att excellera och nå de högre positionerna som Pär föreslår. Kanske är det individens fria val som skapat situationen i den akademiska världen. I kartläggningen står:

”Vidare säger de kvinnliga adjunkterna sig ofta höra disputerade kvinnliga kollegor tala om docentskap som krönet på den egna karriären. Befordran till professor antas kräva eftergifter också i privat- och familjeliv. Dessa är kvinnorna, tror någon, inte villiga att göra och stannar därför i tanken vid docentbefordran.”

Kvinnornas val alltså. Men… varför skulle inte en professorspost innebära samma uppoffring för män? Varför tar kvinnor fortfarande steget tillbaka till förmån för sin familj och till förmån för de män som på så vis tillåts excellera och komma framåt? Pär anser att kvinnor helt enkelt måste ”ge sig ut på jakt efter mästerskapet” om de vill nå lika långt som män. På ett sätt har han rätt. Men vem ska ta hand om barnen? Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram? För det är bara så att alla kan inte lyckas med de oerhört hårda kraven som föregår excellens, både mamma och pappa hinner inte. Därför tycker jag att forskarnas slutsats (som inte finns i studien utan i en intervju) att “[i]nsatserna behöver riktas mot det värdesystem som bland annat bärs upp av forskningsledarna“ är mycket relevant. Om vi omvärderar värdesystemet så att sociala färdigheter och omsorgstänkande får bli viktiga delar i vad som krävs skulle kanske fler mammor våga satsa – kunna satsa. De normer som Pär inte vill kalla manliga uppfattas ändå som manliga så länge det är främst män som finns på de positioner där just de egenskaperna efterfrågas, medan omsorg och det sociala betraktas som kvinnligt så länge större delen av de som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.

Lösningen? Att läsa liknande kartläggningar av jämställdhet med en smula större öppenhet och en förståelse för att alla inte kan få allt. Det vore en bra början.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om genusmedvetenhet och att försvara någons rätt

Charlotte7 kommentarer

Det här är min son. Han heter Vilho, har just fyllt sex år och har tränat så mycket på att vissla att han ett tag inte kom ihåg hur man andades utan vissel.

Vilho talar finska och svenska helt flytande, läser långa ord på båda språken och både förstår och pratar lite engelska. Han kan gräva tunnlar som får kaniner att bli gröna av avund och han kan lyfta påsar långt tyngre än han själv. När någon gråter brukar Vilho bli orolig för det känns som om gråten finns i honom också och när hans lillasyster är ledsen sätter han sig på knä, klappar henne och tröstar ”såja, jag kan bygga något roligt lego till dig!”. Vid julen samlar Vilho in de leksaker han inte längre leker med för att ge dem till barn som annars inte får några julklappar och när jag förklarar att det finns alltför många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem och tycker om dem förklarar han högtidligt att han tycker om de barnen.

Så går Vilho till dagis och eftersom han inte har några extra långärmade tröjor i sin korg får han låna lillasysters tröja, en mjuk och fluffig polo, så att han inte ska frysa när de ska gå ut. Men då är det som om alla de där sakerna som är bra med honom inte längre har betydelse. Allt som har betydelse är att tröjan han har på sig är rosa. Han hinner knappt få den på sig förrän de första retsamma kommentarerna kommer.

Vilho sätter sig ner, tårarna bränner bakom ögonlocken och han är arg hela vägen in i själen över den dumma tröjan. Jag sätter mig ner med honom och förklarar högt nog för att hans närmaste kompisar ska höra att det inte är så lätt för barn som är ganska små att förstå att rosa inte är en flickfärg, och att de vuxna minsann vet att även pojkar – pappor – kan ha rosa. När de där som retas har blivit lite äldre förstår de säkert också att man får ha på sig vilken färg som helst, och att det inte är färger som gör skillnaden mellan flickor och pojkar. Flickor har snippor, pojkar har snoppar – det är den enda skillnaden. Allt annat får man göra som man vill. Han nöjer sig med den förklaringen och tittar på kompisarna som nu vill vara stora nog för att ha förstått att flickor och pojkar får klä sig i vad de vill.

Det här kanske är en liten sak. En petitess. En piss havet.

Men det tycker inte jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen får lära sig att alla de där bra sakerna som gör dem till fantastiska ungar är tusen gånger viktigare än om de är pojkar eller flickor. För barn i den åldern är pojkar och flickor färgkodade och även om det inte finns ett problem i sig i att flickor klär sig i rosa och pojkar i blått kan det vara just en av de där grejerna som blir en väg för vuxna att förklara att även om det finns pojkar och flickor finns det inte pojkfärger och flickfärger, inte pojksaker och flicksaker, och inte färdigdragna pojkvägar och flickvägar. I barnens värld kommer den färgkodning som kan tyckas ofarlig tyvärr ofta färdig med en uppsjö olika förbud och hårda straff i form av glåpord och utfrysning för den som bryter mot kodningen.

Så ni som vill utrota genusmedvetenheten i barndagvården; hur skulle ni försvara Vilhos rätt att klä sig i rosa?

Historikerns historier

Patriarkat och genusvetenskap – en kärlekshistoria

Charlotte1 kommentar

Lite varstans stöter jag på frustrerade män(niskor) som kritiserar genusvetenskapen, ofta i väldigt hårda ordalag. En av de saker man tycks irritera sig mest över är att män framställs som förtryckare och kvinnor som offer och att genusvetenskapens enda existensberättigande skulle vara att bevisa att det både varit och är så. Även om jag förstår att man genom media och politiska diskussioner kan få för sig att det skulle vara genusvetenskapens syfte kan jag inte säga det på något mildare sätt än att det är fel.

Vad gäller genushistorien är den övergripande ramen patriarkatet – en term som kan vara svår att förstå och som ofta missbrukas just för att göra män till monster och kvinnor till fångar. Det ska medges att patriarkatet som begrepp inte problematiseras tillräckligt inom all genusvetenskaplig forskning – vilket är en brist – men patriarkatet är absolut inte något som genusvetarna har hittat på.

Så vad är då patriarkatet? Ett patriarkat är ett system där män (ofta äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. Det är allt.

Så what’s the fuss? Att Sverige har varit ett patriarkaliskt samhälle så långt tillbaka vi har källor att beskriva samhällsstrukturen är ett faktum. Det är inte en konspirationsteori, det är inte feministisk propaganda och det är inte något som historiker (oavsett om de sysslar med ekonomi, juridik eller människors förhållande till svampplockning genom århundradena) tvekar kring. Faktum är att sedan genusvetenskapens tillkomst för ungefär 50 år sedan (som kvinnovetenskap) har synen på kvinnan och hennes position både i samhället och genom historien förändrats radikalt. År 1840 skrev den mycket renommerade arkivarien J.J. Nordström att maken

utan ansvar inför verdslig öfverhet icke blott [kunde] tukta [sin hustru] efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet

Genom att titta på i princip samma källor började en av Sveriges tidigaste kvinnohistoriker över ett århundrade senare beskriva äktenskapet och visa oss dess enorma innebörd i det äldre samhället. Vad gällde hustruns rättigheter menade Lizzie Carlsson år 1965 att

Kvinnan var omyndig – det har ju förresten gift kvinna varit ändå in i våra dagar

Fortfarande år 1997 är den allmänna uppfattningen att kvinnan i det äldre samhället varit omyndig. Maria Sjögren skriver

”(g)iftermålens samhällsfunktion i det äldre samhället förutsatte (…) att kvinnan saknade juridiska rättigheter

Tack vare genusvetenskapen är historikerna idag förhållandevis överens om att kvinnan inte konsekvent har setts som omyndig och att patriarkatet långt ifrån varit en stabil struktur där kvinnan alltid varit underordnad och mannen alltid överordnad. Hade det inte varit för genusvetenskapen har jag svårt att tro att man lagt märke till dessa variationer.

Så kommer vi till det där med patriarkatets inverkan på kvinnors och mäns rättigheter. Kvinnor har genom historien fått göra alla möjliga grejer. Som jag redan nämnt tidigare fanns det i det medeltida Sverige kvinnliga slottsherrar, det har alltid funnits kvinnliga företagare och kvinnor har sedan 1200-talet ärvt och ägt egen jord. Men – och det här är jätteviktigt – det betyder inte att det inte har skett i en patriarkal struktur, det vill säga: att kvinnor förekom på ”manliga” positioner betyder inte att patriarkatet inte fanns. Utan att försöka ta ställning till om män eller kvinnor har haft det värst råder det ingen tvekan om att kvinnors rättigheter var helt beroende av männen. I mitt eget material finns ett mycket tydligt exempel på hur det kunde se ut:

En kvinna kom inför rätten i slutet av 1300-talet och berättade hur hennes make hade slagit henne blå för att hon skulle gå med på att han sålde hennes jord. Eftersom flera personer vittnade om att det har gått till så döms jorden tillbaka till kvinnan.

Hur ska man tolka det här exemplet? Mitt förslag är så här (och tolkningen bekräftas av bland andra Maria Ågren i Domestic Secrets):
Kvinnan vet om vilken jord som är hennes och tycker att hon har rätt att bestämma över den (exakt hur stor rätt är svårt att säga), men allmän praxis är att mannen sköter om jorden oavsett vem som äger den (det här finns det inga tvivel om, det visas av tusentals andra fall) med hustruns godkännande (annars hade han ju inte behövt klå henne). Tydligt är också att man inte får slå sin hustru blå för att hon ska gå med på saker vilket visas av att hon får tillbaka jorden. Men kvinnans rättigheter var helt beroende av männen runt omkring henne! Flera vittnen visste om vad som hade hänt men likväl väntar kvinnan tills maken är död (vilket av allt att döma varit flera år) innan hon kan föra sin sak inför rätten.

Historiskt sett (jag skulle spontant säga fram till mitten av 1900-talet) har alltså patriarkatet som system fungerat fint för dem så höll sig innanför ramarna men om något gick fel – när shit hit the fan liksom – då var kvinnorna mycket utsatta och helt beroende av manligt beskydd på grund av att deras juridiska, ekonomiska och politiska rättigheter inte var allmängiltiga. Jag tycker inte om att prata om sanningar när man pratar om historia för det finns alltid så många undantag, men patriarkatet är inte en tolkningsmodell (som Laqueur) utan ett faktum.

Men kvinnorna var förstås inte de enda som riskerade att halka utanför. Liknande problem hade exempelvis barn och sådana som inte ägde egen jord och det ska man inte heller bortse från.

Så vad kan vi lära oss av detta idag? Med den ovan givna definitionen av patriarkat är Sverige idag inte ett patriarkaliskt samhället. Patriarkatet handlar om vem som har rättigheter och skyldigheter – inte vem som gör vad – och i Sverige finns inte längre några strukturella skillnader mellan könen (och nej, det är inte ett matriarkat för att kvinnor ibland kvoteras). Genusvetenskapen har gett oss den nyanserade bilden av patriarkatet som forskningen idag har och genusvetarna (alltså inte genus-veta-bättre-arna) skulle gärna kunna få förklara det här tydligare och ges mer utrymme – ta mer utrymme – i de offentliga debatterna.