Etikett: Genus

Vardagslivet

Härliga förväxlingar

CharlotteLämna en kommentar

Tilda har för sina egna surt förvärvade slantar köpt sig en Bratz-docka på loppisen. Den har enormt huvud, trådsmal kropp, stora ögon och läppar, skyhöga stilettklackar och mycket begränsade funktioner om man vill göra något annat klä av och på kläder eller borsta håret. På alla sätt och vis är det just en sån där docka som till och med får en ganska tolerant och rosa-fluff-älskande mamma att kräkas i munnen och önska böldpest åt MGA Entertainment.

Därför tycker jag att det är härligt att Tilda reagerar på Bratz bisarra utstyrsel och sminkning genom att förväxla dem med Mattels idiotiska Monster High. Låt vara att dockorna är förvillande lika – jag ser det ändå som hälsosamt att hon betraktar liknande ”förebilder” som monster.

Historikerns historier

Trender inom genushistoria

Charlotte3 kommentarer

Nu när jag kommit hem från Glasgow och försöker summera vad som sades blir några trender inom den genushistoriska medeltidsforskningen väldigt tydliga.

* Betoningen i dagens forskning ligger på genus och avståndet från den tidigare kvinnohistorien blir större allteftersom fokus flyttas från kvinnorna till relationen mellan kvinnor och män.

* Mycket av det så att säga grundarbetet är gjort. Det finns numer ett tämligen välutvecklat narrativ där kvinnor finns med. Det betyder att man som forskare kan börja ställa helt nya frågor till materialet – frågor som kan få svar tack vare tidigare forskares studier.

* Genom att inte begränsa sig till traditionella källor samlade av tidigare historiker under en era mycket influerad av det samtida patriarkatet hittar dagens historiker nya aktörer. Det kan exempelvis handla om att upptäcka politiskt maktspel i privat brevväxling.

* Tidigare teoriers dikotomi ifrågasätts. Hur relevant är begreppsparet formell och informell makt om både män och kvinnor var representanter för sin familj och samhället kollektivistiskt? Borde man tala om privat kontra offentlig sfär för en tidsperiod där ingen så att säga går till jobbet och där de rikaste i samhället mycket sällan hade bara en bostad?

Det finns (tack och lov!) fortfarande väldigt mycket kvar att göra, men efter Glasgow känner jag mig oerhört stärkt och peppad beträffande att trenderna överensstämmer med vad jag ser i mitt eget material. Dessutom var det upplyftande att lyssna på så många olika vinklar, så många olika synsätt och ändå kunna se några gemensamma drag.

Lite kaffe på det bara.

Historikerns historier

Nya sätt att se på kvinnor i medeltidskällor

Charlotte10 kommentarer

Idag var jag på en så fruktansvärt intressant presentation där professor Sabine Schmolinsky talade om synlighet i medeltidskällor. Hon menar att synlighet snarare än genus påverkar hur vi uppfattar kvinnors handlingsutrymme på medeltiden. Som ett exempel nämnde hon en drottning (som jag inte kommer ihåg namnet på men som levde i 1100-talets German Reich) och en tillhörande kung. Kungens handlingar finns bevarade i urkunder, även om det inte var någon särdeles aktiv kung, medan drottningen inte verkar ha haft någon makt alls.

Men då! (Ni visste det va? Att det skulle komma ett sånt?)

När man tar andra källor till hjälp och lägger pussel runt de traditionella och mer lättillgängliga urkunderna, exempelvis med hjälp av annaler från kloster, ser man att drottningen varit minst lika aktiv som kungen. Genom att korsreferera källmaterialet och ge kvinnorna synlighet förändras bilden av drottningens maktlöshet och det framkommer att hon varit mycket delaktig i valet av svärson, sysslat med klostrens välbefinnande och fattat en hel del beslut.

En betydande delförklaring till varför vi har sett den medeltida kvinnan som maktlös är alltså att hon inte har rört sig i de kretsarna som gett henne synlighet, inte att hon skulle ha saknat makt.

Dessutom påpekade professor Schmolinsky en annan sak som jag själv antecknat från antropologiböcker, nämligen att vi kan påverkas mer än vad vi tror av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets historieskrivning. Jag vågar mig inte på en procentuell uppskattning av hur många det rör sig om, men väldigt många medeltida texter är anonyma. Vi vet helt enkelt inte vem som skrivit dem. Influerade av 1800-talets och tidiga 1900-talets starkt patriarkaliska tolkningsram att kvinnor varken kunde läsa eller skriva uppfattades dessa anonyma skrifter som författade av en anonym man. Men vi vet att kvinnor lärde sig läsa och skriva i klostren, precis som män gjorde, så om vi lyfter bort den tolkningsramen öppnas källorna upp som potentiellt författade av kvinnor. Vem som skrev dem vet vi inte, men det kan lika gärna ha varit kvinnor.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vad är egentligen forskningslitteratur?

Charlotte12 kommentarer

Med risk för att vara tjatig, men jag tycker verkligen att kunskap ska tillhöra alla. När jag blir stor vill jag skriva populärvetenskaplig litteratur och jag när en fantastiskt stor beundran för Dick Harrison – mannen som gett populariseringen att ansikte och som på många vis spelade en betydande roll i mitt karriärval. Jag vill alltså poängtera att jag inte har något generellt emot populärvetenskapen.

Men ju mer kunskap som finns tillgänglig desto större krav ställs det på källkritik. I den pågående genusdebatten finns den en besvärande tendens hos många genuskritiker att stöda sig på populärvetenskaplig litteratur där ”populär” är mer beskrivande än ”vetenskaplig” samtidigt som man sågar hela genusvetenskapen som ovetenskapligt, politiskt trams. I en diskussion hos Aktivarum blev det väldigt tydligt. Aktivarum lyfter fram Michael Gilberts bok The Disposable Male – Sex, Love and Money through Darwins Eyes. Jag har inte läst hela boken, så jag kan inte uttala mig om Gilberts teoribildning, men jag får krupp när man tar ett fullkomligt enormt historiskt perspektiv, sållar ut vissa valda trådar och knyter en rosett som på intet vis avspeglar en historisk realitet. Det är behjärtansvärt att ha en historisk förankring men man kan inte kapa människans otroliga förmåga att skapa komplexa sociala kulturer från den biologiska utvecklingen.

All forskning med humanistisk anknytning går ut på att ställa en fråga till ett givet material för att sedan genom materialet och i ständig diskussion med tidigare forskning söka ett svar på frågan. Ofta har man en god idé om på ett ungefär vad svaret kommer att bli – man kan kalla det hypotes – men nästan alltid får man omvärdera sina fråga, kanske ta ett annat grepp på materialet, experimentera med begränsningar och utökningar. Kort sagt; man måste vara lyhörd för både vad materialet har för potential och för vad det sedan faktiskt berättar. För min egen forskning vore det oerhört intressant att veta på vilket sätt ålder spelade in, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med biografisk data för att dra sådan slutsatser. Därför måste jag ställa frågor som inte är beroende av åldern som en avgörande faktor.

Forskningslitteratur ska följa en viss mall och ha en viss standard. Det är inte nödvändigtvis densamma som i en doktorsavhandling – som ska vara ännu mer fokuserad på teori och metod – men vissa delar kan helt enkelt inte lämnas bort.
1: Forskningslitteratur måste ha en redogörelse för vilka källor man har använt, hur man använt dem och vilka teorier som ligger bakom.
2: Forskningslitteratur måste också ha tydliga referenser, både till annan forskningslitteratur och till källorna man använt.
3: Forskningslitteratur ska ha skrivits och publicerats inom akademien. Det är en garant för att texten genomgått en viss sorts kontroll. Publiceringen behöver förstås inte ske genom universitetet, men ett bra förlag kommer att ha hårdare kontroll på kvalité.

Men varför detta tjafs om vad som är forskningslitteratur? Jo, därför att det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar, inte utifrån hur resultatet har framkommit. Vetenskap är vetenskap för att den alltid redogör för den exakta processen för att den som vill ska kunna upprepa samma undersökning och (förhoppningsvis) komma till ett liknande resultat. Att bara presentera ett resultat, även om det är löst grundat på vissa delar av historien, kan aldrig bli mer än kvalificerade gissningar.

Riktigt god populärvetenskaplig litteratur bygger på den senaste forskningslitteraturen men har inte samma sorts krav på standard. Den är utmärkt för den som vill lära sig mer, som tycker att kunskap är spännande och som kanske undrar något, men den duger inte som argument för hur saker och ting fungerar, varken nu eller då.

Vardagslivet

Spök-genus

Charlotte2 kommentarer

Jag tror inte att Inger och Lasse Sandberg hade det som främsta mål, men Lilla Spöket Laban är kanske den allra bästa fullkomligt genuscertifierade storyn nånsin. Där finns ett pojkspöke som är rädd för mörkret, ett lillasysterspöke som är bäst i världen på att göra ljud, ett pappaspöke som lagar mat, ett mammaspöke som suckar åt smutsiga barn, en drottning som kör gräsklippare så det ryker om det och en kung som nattar ungarna.

Alltså verkligen. Man behöver inte göra det svårare än så, inte krångla för att med tvång bryta stereotyper, inte ta för stora kliv. Det räcker med att beskriva en värld som är som vår egen, där pojkar och flickor får vara med, där det är tillåtet att bli lite trött på varandra ibland. Och. Ja. Där det finns spöken.

Kuriosa: Vi har flera av filmerna. De är helt sjukt bra. Just nu tittar vi på avsnittet när Labolinas docka är borta och hon är så inihelsikes arg att hon skriker sönder saker. Vilho skrattar så han kiknar och Tilda studsar upp och ner av pur förtjusning.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Förenkling och fördumning

Charlotte2 kommentarer

Ni vet hur vi ibland pratar om det där med förenklingar? Att förenklingar krävs för att förklara vår komplexa verklighet, men att långdragna förenklingar ger en skev bild.

Idag skickade en kompis en artikellänk där psykolog Tony Dunderfelt förklarar parförhållanden. Artikeln är förvisso tre år gammal, men innehållet är högaktuellt. Tony menar att människorna under årtusenden levt i traditionella parförhållanden där kvinnan inte hade en egen vilja. Detta är steg 1. I steg 2, som inträffade för ungefär hundra år sedan, fick kvinnan fullkomlig självständighet i förhållandet och mannen blev översnäll. Nu, i steg 3, ska mannen vara man, hård på det rätta sättet men samtidigt mjuk och öppen. Steg 3 möjliggörs för att basbehoven (mat och värme) är uppfyllda och det är tid för något nytt.

Tanken är intressant, men samtidigt (åtminstone i den formen den gavs i artikeln) så otroligt fördummande. Alla män och alla kvinnor vill inte ha samma sak, tänder inte på samma grejer, har inte samma behov. Det finns ingen universell logik som säger att en kvinna mår bättre när mannen sätter gränser och inga belägg för att parförhållandets kärnproblem är jämställdhet. Det är en himmelsvid skillnad mellan en man som står för vad han tycker (för det tror jag de flesta kvinnor vill ha på samma sätt som män vill ha kvinnor som står för vad de tycker) och en man som sätter gränser för kvinnan. Jag sätter mina egna jävla gränser, tack så mycket.

Och vad det gäller den historiska redogörelsen är den om möjligt ännu mer meningslöst fördummande än Pinkers uttalanden om medeltida barbarer. Ett ”traditionellt parförhållande” har ingenting med historiska realiteter att göra och det är helt grundläggande inom all historisk forskning att den dåtida familjen inte endast kretsade kring parförhållandet. Även om man diskuterar kärnfamilj versus utökad familj var det aldrig fråga om bara paret, om bara en man och en kvinna. Går vi till steg 2 och kvinnans så kallade självständighet i förhållandet under de senaste hundra åren finns det en ännu större brist. Det är först 1921 som en gift kvinna får en åldersreglerad myndighet och kan myndighetsförklaras när hon fyller 21. Om kvinnan inte är myndig är det väl ändå en god bit kvar till självständig? Lite senare under de där 100 åren då mannen varit översnäll och kvinnan helt självständig har vi hemmafrumodet, då damtidningarna fylldes av tips på hur kvinnan kunde underlätta sin makes arbetssamma vardag.

Självklart kommer parbildning idag att se annorlunda ut än vad den gjorde förr. Vi lever för första gången i en tid då kärlek (vad nu det är) får gå före ekonomisk planering, släktingarnas vilja och anrika efternamn. Dessutom är det första gången som det där valet vi gjorde när vi var rusiga av kärlek och sket i att ekonomin gick åt fanders, släktingarna grät och att kvinnans namn blev Ann Al inte måste vara för alltid. Vi har ett val att både ge oss in i och ta oss ut ur förhållanden i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Det om något borde betyda att det behövs ett ännu större utbud av olika sorters män och olika sorters kvinnor, eftersom alla inte söker samma sak.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Biologi, genusvetenskap och deras användning

Charlotte2 kommentarer

Jag är en väldigt stark förespråkare av öppen vetenskap; det vetande som skapas vid universiteten tillhör alla och ska komma befolkningen till godo. Men när det gäller biologi och genusvetenskap, två discipliner som ofta ställs mot varandra, behövs det mycket större respekt för vad vetenskap är för att resultaten ska komma befolkningen till godo på ett konstruktivt sätt.

Först och främst: Vetenskap är inte sanning! Forskare letar inte efter sanningen utan efter förklaringsmodeller, tendenser, strukturer, trender, tecken och rön. Alla forskare vet att det är andra forskares uppgift att så noggrant som möjligt gå igenom, ompröva, dissekera och diskutera resultaten. Det är en del av den vetenskapliga processen.

För det andra: Seriösa biologer, psykologer och genusvetare förstår att det ena inte utesluter det andra och vet att vi påverkas av både arv och miljö. Däremot kan man inte kräva av genusvetarna att de ska veta allt som händer inom det biologiska fältet för ny kunskap utvecklas så snabbt att det är nästintill omöjligt att hålla sig ajour med de senaste resultaten från två så skilda discipliner. Genusvetarnas uppgift är inte heller att ta ställning till om biologiska orsaker kan ligga i grunden för hur samhället ser på manlighet och kvinnlighet utan att se hur dessa tar sig uttryck i uppfattningar, normer och strukturer. Det är inte samma sak som att bortse från biologi, men det kan jämföras med Pinkers bok om våldet genom historien: folk i hans egen disciplin (psykologi) accepterar hans resultat medan historikerna totalsågar hans metoder. Metod, teoribildning och tillvägagångssätt – allt det där som kännetecknar vetenskap – är bundet till disciplin.

För det tredje: Genusvetenskapens resultat har länge fått dominera hur man ser på män och kvinnor. Det är mycket problematiskt, så tillvida att genusvetenskapen precis som all annan vetenskap inte tar fram sanningar. Det betyder att delar av genusvetenskapen – grundteserna exempelvis om manlighet, kvinnlighet och normer – kan vara mycket användbara men att begrepp som patriarkatet och kvinnlig underordning – begrepp som beskriver större strukturer och inte enskilda fall – inte utan vidare kan appliceras på dagens samhälle.

Som avslutning vill jag ge ett exempel som engagerat både neuropsykologer och genusvetare: barns leksaker. Professor Melissa Hines är en av dem som arbetat med projekt där man konstaterat att pojkar av biologiska orsaker tycker om att leka med bilar och att flickor av biologiska orsaker tycker om att leka med dockor. Genusvetenskapen talar å andra sidan om socialisering vad gäller val av leksaker. Här är det oerhört viktigt att se att det ena inte utesluter det andra! Det kan finnas biologiska grundpreferenser som förstärks genom socialisering, likväl som det kan finnas biologiska grundpreferenser som blir kvävda av socialisering. Så vad kan vi använda den kunskapen till? I kontexten ”vi vill ha jämställdhet”: massor. För jämställdheten handlar om att se varje individ, utan möjliga biologiska förtecken, utan möjliga genusstrukturer. Att se alla för den som de är. Det betyder att varken biologi eller genusstereotyper ska få stå i vägen för någons vilja att förverkliga sig själv, trots att vi vet att båda kommer att bidra till att skapa individen.

Historikerns historier

Det svagare könet – ett paper om kvinnliga strategier i 1500-talets Sverige

Charlotte4 kommentarer

Om lite drygt en vecka åker jag till Glasgow för att presentera en liten del av min forskning på European Social Science History Conference.

Men för er som kanske inte hinner till Glasgow och lyssna lägger jag ut mitt paper här!

The Weaker Sex

Ni får jättegärna kommentera, fråga och fundera, men texten får inte publiceras på andra ställen utan mitt tillstånd.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den onda manligheten

Charlotte51 kommentarer

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att döma barn och deras föräldrar

Charlotte4 kommentarer

Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.

Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.

Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.

Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?”

”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”

Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?