En vän hade den tvivelaktiga vänligheten att kasta till mig ett inlägg på den något märkliga bloggen Academic Rights Watch, där skribenten hade läst en kandidatuppsats i statsvetenskap. Uppsatsen heter Patriarkatets akademiska frihet: Om akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext och sedan kan ju ni säkert själva räkna ut ungefär hur mycket förståelse den uppsatsen rönte hos ARW.
Inte mycket alls.
Till ARWs försvar ska sägas att skribenten verkar ha läst uppsatsen. Kanske till och med HELA uppsatsen. Det är sannerligen inte att förakta i dagens samhälle. Sedan faller ARW tyvärr ner i oförståndets djupa håla, men det är ju lätt hänt. För att ingen annan ska behöva falla efter tänkte jag förklara vad ARW inte vill/kan/ids förstå, nämligen hur en uppsats som den här kan få ett högt betyg i statsvetenskap.
Jag ska medge att jag i takt med att jag läste ARWs inlägg kände oron stiga. De exempel som ges är nämligen… inte fördelaktiga för uppsatsen. Så att säga. Exemplet från uppsatsens sida sju är ju väldigt märkligt.
”Patriarkatet tar sig även uttryck på mindre explicita sätt. Till exempel eftersträvas objektivism i forskarvärlden. Objektivism kan betraktas som knuten till den manliga rationaliteten och detta metodologiska ideal är i detta avseende en del av ett patriarkalt maktutövande.”
Här började jag skruva på mig, det gjorde jag. ARW konstaterade att ”[n]är väl relativismen införts i uppsatsen så är resten egentligen avgjord”. Det ARW sedan tycker är det stora problemet är inte uppsatsen i sig utan hur ”en ung människa uppenbarligen inskolats i ett långtgående relativistiskt tänkande som riskerar underminera all vetenskaplig aktivitet, inklusive hennes egen.”
Men ARW kan sova lugnt om natten, för så är givetvis inte fallet.
Uppsatsen utgår från fallet i Lund när en professor inte uppfyllde kravet som finns från universitetet om att inte mer än 60% av kurslitteraturen får vara författad av det ena könet om det inte särskilt kan motiveras. Professorn hade då lagt till en bok av Judith Butler, kurslitteraturlistan hade godkänts och allt hade kunnat vara frid och fröjd om inte professorn därefter hade låtit bli att följa den officiella litteraturlistan i undervisningen och det blivit stor debatt.
Därifrån analyserar författaren relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext. Akademisk frihet definierar författaren som
”the right, without constriction by prescribed doctrine, to freedom of teaching and discussion, freedom in carrying out research and disseminating and publishing the results thereof, freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work, freedom from institutional censorship and freedom to participate in professional or representative academic bodies.”
vilket är taget från UNESCO. Genomgående i uppsatsen är författaren mycket noga med att specificera sina utgångspunkter och förankra dessa i tidigare forskning. Sånt här är en fröjd att läsa! Citatet ovan, som fick mig att skruva på mig och ARW att implodera, är belagt med inte mindre än tre hänvisningar till annan forskning, följt av ett praktiskt exempel från ytterligare en fjärde källa. Det är alltså inte något som en liten ordbajsande student dragit ur röven. Själv älskar jag hur hon i det stycket beskriver hur de ideal som gäller inom akademin är skapade på en könad bas, men att akademin fortfarande kopplas ”till värden som rättvisa i form av könsneutral meritokrat”. Hon fortsätter:
”Spänningen mellan akademins meritokratiska självuppfattning men patriarkala realitet är förbryllande.”
All forskning stöder vad hon påstår här. Det finns en blindhet inom akademin, där man förutsätter att det är könsneutralt men där verkligheten visar att män på många olika sätt gynnas på kvinnors bekostnad. Det är ju fakta.
Den relativism som ARW har störst problem med är på inga vis genomgående i uppsatsen, utan blir bara ett problem om man har ARWs utgångspunkt, nämligen att ”v]etenskap innebär […] trots allt det rationella sökandet efter sanning”. Den utgångspunkten är givetvis inte förenlig med någon postmodern forskning alls, eftersom sådan forskning inte strävar efter att med rationalitet söka sanningen, utan att med vetenskaplig metod, relevanta källor och diskussion med tidigare forskning beskriva en sorts sanning. Jag förklarade det här för mina studenter senast igår, genom att säga att sanningen alltid är relativ och ifall de alla skulle beskriva den föreläsning jag höll så skulle de alla beskriva den lite olika. Hur sanningen ser ut beror sedan på om man som forskare vill undersöka vad jag som föreläsare sa eller hur de som studenter uppfattade det.
Den här ”unga människan” (och jag vet inte någonting som åldern på författaren – det kan ju vara en äldre studerande) som har inskolats i ett så relativistiskt tänkade att det riskerar att underminera all vetenskaplig aktivitet ligger bara steget (eller ”stegen”, för det är knappast singular) före ARW. Författaren skriver nämligen själv att hennes uppsats ”endast avser göra en av flera möjliga tolkningar, med ett par teoretiska glasögon”.
Så. Varför just den här studenten fick ett så högt betyg vet förstås bara hennes handledare, men en kvalificerad gissning är att det har att göra med att hon har en väl förankrad utgångspunkt, relevant och prydligt beskriven och utförd metod och att hon gör precis det hon utger sig för att göra. Att hon sedan är extra noggrann med att påpeka att hon har kommit fram till just den här tolkningen på grund av sin teoretiska bas styrker bara argumentationen. För det kan inte finnas en enda objektiv sanning kring relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet. Det konstaterandet underminerar inte vetenskaplig aktivitet utan tryggar att forskningen inte påstår sig kunna besvara mer än vad det finns fog för.
Jag skulle vilja avsluta med en av många pärlor från uppsatsen:
”Genom att ta avstånd från politiska åtgärder mot patriarkatet bidrar man med nödvändighet till bibehållande av patriarkatet. Det är inte opolitiskt.”
Den här studenten har potential att gå hur långt som helst.
Hit och dit och tillbaka igen 