Etikettarkiv | Det är inte så att jag ogillar muskulösa män

Om kvinnliga artister på festivaler och om kvotering och män som tar plats

Just nu talas det mycket om kvinnliga artister på sommarens festivaler. Eller snarare, avsaknaden av kvinnliga artister på festivaler. På Weekend är det till exempel bara 8% kvinnliga artister. På Flow, en av de bästa ur den synvinkeln, kommer man upp i 31% kvinns. Zara Larsson har skapat fullständig shitstorm i Sverige genom att påpeka att hon, trots att hon är en av de populäraste artisterna på Bråvalla, fått både dålig speltid och ingen promoting. En snubbe som går under artistnamnet Günther, som startat vad han själv kallar en ”Günther trend” att sexualisera världen genom ”megahits” så som Teeny Weeny, Tutti Frutti och Ding dong song, förklarade för Zara att hon är en gnällig fjortis.

Och internet fylls av suckande män som inte bara heter Günther men som också ba ”mäh anledningen till att det är typ 90 % män är att det inte finns så många brudar som drar tillräcklig publik va ska man göra va typ kvotera in biatchas eller?”.

Så jag ska försöka vara väldigt, väldigt tydlig med vad problemet här är. Problemet är alltså inte att det måste vara 50/50 och att allt annat är förkastligt, utan att artistutbudet visar på den generella trenden i samhället att promota män och därmed inte promota kvinnor. Det här är så som världen ser ut och, som Björk (<– kvinnlig världsartist) sa måste man uppmärksamma problemet så att unga kvinnor i branschen inte tror att det är fel på dem och att de inbillar sig. För grejen är alltså att de inte inbillar sig. Hela musikbranschen är manligt kodad och dryper av sexism gentemot kvinnor (se t.ex. Marion Leonards avhandling Gender in the Music Industry, 2007). Det är effekterna av den sexismen som sedan återspeglas i könsfördelningen på festivaler. Det finns en förväntan om att män kan bättre, drar mer publik och förtjänar mer utrymme som blir en självuppfyllande profetia.

Jag hade kanske kunnat köpa argumenten som försvarar den här fördelningen om det inte hade varit för att män är överrepresenterade även i dataspel, tecknade TV-program, dataanimerade filmer och serietidningar. Även när det är någon som sitter och hittar på innehållet – som kommer på figurerna – och som kan lägga till drakar och enhörningar och trehövdade marsianer så finns det flest manliga typer. Hur många kvinnliga smurfar kommer du på? Hur många kvinnliga minions? Till och med i fucking Disneys prinsessfilmer har män många gånger mest utrymme.

Bild: Johan Ny, From Snow White to Frozen: An evaluation of popular gender representation indicators applied to Disney’s princess films

Jag tycker inte att halvdana kvinnliga artister ska få plats på scen bara för att de är kvinnor, men det tror jag inte heller att det är någon som förespråkar. Vad som behövs är att folk uppmärksammas på att snedfördelningen redan i nuläget är en form av kvotering, där män – på grund av att de är män – promotas och att världen är full av skitbra kvinnliga artister som förtjänar samma chanser som manliga diton. Varken mer eller mindre. Tanken på att män får allt som män får bara för att män är bättre på allt i hela världen (utom barnpassning) kan jag inte tåla.

PS: HBL har sammanställt en Spotify-lista där man kan lyssna på finländska kvinnliga musiker. Inte min smak, men smaken är som röven (klöven).

En bad boy blir inte en bra pojkvän

På Nyheter 24 skriver Gabriella Bark om 7 punkter som låter en jämföra om man dejtar en bad boy eller en nörd. Där finns bland annat rubriken ”Hand i hand på stan” där det konstateras att nörden ”[m]ed en blyg, väldigt rutinstyrd hand håller […] din hand som om det vore samma sak som att borsta tänderna. Någonting som man bara gör.” En bad boy å andra sidan ”[v]äxlar mellan att ha handen i din hand och på din rumpa.” När man ska ha myskväll är nörden förutsägbar och har inte lämnat något åt slumpen medan en bad boy inte frågar vad kvinnan vill se utan ”drar på serien han vill se”. Därefter ”lägger [han] armen  runt dig, knäpper en öl mot bordet” och bär in dig i sovrummet efter första sexscenen.

Här ställs den blyge, lite famlande killen, som gör allt för att vara till lags, mot killen som bara bryr sig om sig själv och saknar respekt för sin flickvän. Och problemet ligger inte i den dikotomin utan i att the bad boy likväl framställs som det bättre valet. Till exempel tränar nörden regelbundet men ”når inga storslagna resultat”. The bad boy ”[t]ränar ibland och då vansinnigt hårt” men har likväl perfekt kropp. ”Detta är ett fenomen hos många bad boys. Det är som att Gud ger dem försprång så de ska ha mer tid över till att vara bad”.

För grejen är att så länge det är ett relativt löst förhållande kanske det inte har någon betydelse att the bad boy tycker att en lyckad utlandssemester bara inkluderar honom och hans polare. Man kanske kan njuta av att han ”[f]år dig att känna dig maktlös, [k]allar dig snuskiga saker, [t]ar för sig” som om ”han är sänd till jorden för att göra just detta”. Men att känna sig maktlös är bara sexigt om man de facto inte är maktlös. Så kommer den där kvällen när man kryper i säng efter en lång arbetsvecka och helst bara vill sova. Han kallar dig hora och tar för sig. Så kommer dagen när han drar till London med sina polare för att supa och du står själv kvar på trappan med en baby på armen. Sedan kommer dagen när han får nog av ditt tjat om att vara hemma mer, att ta dig i beaktande, att respektera dig – och han går.

Att dejta en bad boy handlar om att få bli mittpunkten i en mans liv, att få honom in på den rätta vägen och ändra sig för att han älskar så djupt och inte kan leva utan. Och jag är ledsen att jag låter en smula cynisk här, men en bad boy blir inte en bra pojkvän. Kvinnor kan inte magiskt hela trasiga män och ska heller inte göra det till sin livsuppgift. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå hur kvinnor kan ge sig in i förhållanden med drömmen om att göra en bad boy till en bra man, men aldrig tänka tanken på att hjälpa nörden att hitta sin vildare sida.

Kanske jag bara är för gammal för sånt här trams. Kanske det finns en humor här som jag bara missar för att den fastnar i mitt tantfilter. Kanske är det bara måndag. Men jag blir så jävla lack. Varför ska man hylla den kvinnoföraktande, köttätande skitstöveln? Varför nedvärderas män som är omhändertagande och som bryr sig om vad flickvännen skulle vilja? En grundläggande respekt för kvinnors lika värde är en finfin utgångspunkt för relationer.

Att undra hur det är att ligga

Av en händelse (som i ärlighetens namn har rätt mycket med en skandalrubrik att göra) läste jag om Karl Ove Knausgård. Han menar att det är att betrakta som fakta att alla män som träffar en kvinna undrar hur det är att ligga med henne. Han beklagar sig också över att det är sån där typisk sak som man inte får säga i Sverige längre, fast att det är alldeles sant. Sedan konstaterar han att

”När gapet blir för stort mellan vad man bör göra, vad som är moraliskt korrekt, och hur det egentligen är, har vi problem.”

I princip håller jag med honom i den slutsatsen. Jag håller bara inte med om att det är han som ska berätta ”hur det egentligen är”. Den filosofiska klämmen till trots är nämligen alla hans utgångspunkter klart tvivelaktiga.

För det första tror jag inte för fem öre på att alla män alltid undrar hur det är att ligga med kvinnor som de träffar.

För det andra är jag övertygad om att i den grupp män och i den grupp kvinnor som Knausgård talar om finns en uppsjö betingelser baserade på vad som är ideal. Det är män i en viss ålder och med en särskild inställning till livet som undrar hur det vore att ligga med kvinnor som även de är i en viss ålder och dessutom sannolikt av en viss, så att säga, kvalité. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med den kvinna han träffar och som uppenbarligen har allvarliga problem med sin personliga hygien? Någon som är gravt överviktig? Någon som är trans? Någon som är 93 år? Förmodligen inte, trots att de är kvinnor. Det är en särskild sorts kvinna från ett snävt och begränsande kvinnobegrepp som åsyftas och det handlar om fördomar och genusstereotyper snarare än biologiska drifter som män bara av naturen har. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med sin mormor? Dotter?

För det tredje tvivlar jag inte på att Knausgård och andra dudes som honom funderar över hur det vore att ligga med kvinnor som uppfyller normen för vad en kvinna är även i situationer där det inte skulle passa sig. Om man är gift men går med polarna på en öl efter jobbet och den kvinnliga bartendern är snygg. Om man sitter i ett möte och den där kollegan som verkat tyst och grå visar sig ha oväntade kvalitéer. Alltså, det är inte moraliskt förkastligt att tänka tanken. Det är inte ens fel att tänka den nästan hela tiden. Det är bara fel om man agerar på det.

För det fjärde tänker kvinnor på hur det vore att ligga med män också. Och tja… Om sanningen ska fram gick det ju inte att skriva det här inlägget utan att fundera på hur det vore att ligga med Knausgård, även om jag inte känner mig det minsta lockad att prova. Det är liksom inte en manlig grej att ha sådana tankar, utan en mänsklig. Även här är tanken fri, men handlingen har konsekvenser.

För det femte blir det en smula bisarrt när Knausgård talar om den skandinaviska nymoralismen när han egentligen menar kvinnors lika värde. Genom att lyfta fram mäns objektifierande sextankar om kvinnor som något helt naturligt som det inte finns något som helst fel med normaliseras en objektifiering som redan är ett problem. Men problemet är inte tankarna utan att de framhålls som ”hur det egentligen är” i motsats till vad somliga anser vara ”moraliskt korrekt”. Tanken om att kvinnor är lika mycket värda som män går, enligt den logiken, stick i stäv med hur världen naturligt fungerar. Och så länge det finns en utbredd tanke bland många män att man kan ”bota” kvinnor som avviker från sin underordnade plats genom att ge dem kuk är knappast det största problemet att någon blir förbannad när en man i maktposition hävdar sin rätt att säga att kvinnor är sexobjekt.

Kort och ytligt om månggifte

Peppe, som välsignar Dubai med sin närvaro, har ett par gånger lyft fram månggifte, vilket är superspännande. Månggifte framhålls ju ibland som überpatriarkalt kvinnoförtryck, men det är i ärlighetens namn duktigt rasistiskt att påstå det. Det finns absolut ingenting som garanterar kvinnor mer frihet för att de är gifta med bara en man så länge det saknas en grundläggande respekt för kvinnors rättigheter. Tvärtom kan kvinnor finna stöd i andra fruar, de kan dela bördor och bekymmer och de behöver inte leva med någon press på att vara den perfekta hustrun för att det skulle vara den största skymfen i världen om man misskött sina hustruliga plikter och mannen söker någon ny.

Visst finns det ju en fundamental orättvisa i att månggifte alltid rör en man och många kvinnor, men personligen skulle jag inte vilja ha fler än en man. En räcker mer än väl, trots att han inte är hemma särskilt ofta. Och jag vill inte lägga ord i hans mun, men jag har på känn att han inte vill ha fler fruar än mig heller. Inte för att jag är perfekt eller så, utan för att jag är rätt jobbig.

Den självständige mannen

På väg hem ser jag en bil i diket längs vår lilla skogsväg. En man som ser lätt stressad ut står och tittar på bilen, som fortfarande är på. Jag stannar förstår, går ur och frågar hur det är.

Han: Bara bra!
Jag (inte alldeles övertygad): Ok…? Klarar du dig här eller?
Han: Jorå! (går halvvägs in på förarplatsen, varvar motorn och betraktar med en uppsyn av expertis snöjordslasket som förtjust sprutar ut alla håll medan bilen bestämt står kvar inklämd mellan två träd)
Jag: Får du hjälp någon stans? Har du ringt någon med traktor?
Han: Nej, men det ordnar sig ska du se. (trycker lite mer på gasen och får bilen i den vinkeln som bilar i actionfilmer har just innan hjälten hoppar ur och bilen faller ner i en ravin)
Jag: Jag ringer nu.
Han: (går runt bilen så långt det går innan skogen tar emot)
Jag: (ringer)
Han: Det verkar inte som att någon svarar.
Jag: Ingen fara, jag provar nästa!
Han: Men du alltså, jag klarar det här! (går runt bilen åt andra hållet tills skogen tar emot, kliver halvvägs in i bilen och upprepar proceduren gasa/stänka alltmedan bilen gräver sin egen grop lite djupare)
Jag: (går till en granne för direkt hjälp med att gräva och putta, ringer en annan granne för hjälp med att dra upp)
Han: Ingen fara alltså, jag har det nu! (har det inte)
Jag: Okej, men nu är hjälp i alla fall på väg.

10 minuter senare var bilen uppe, så när som på jordfyllda däck oskadd. Och det är ju lätt att göra sig rolig över mäns fullkomliga oförmåga att be om eller ens acceptera hjälp och det hade kanske inte varit hela världen om jag hade lyssnat på honom och hans försäkringar om hur mycket han minsann hade det för det värsta som hade kunnat hända var att fick gå hem igen och lämna bilen i diket. Men någonstans så är det så typiskt. Om en bil grundligt fastkörd i ett dike inte är fog nog att få hjälp, vad är det då? Det här med att män inte kan be om hjälp alltså. Man är inte mer manlig för att man kan bära hela världen på sina axlar.

On the road again – ett inlägg om ensamhet

Jag tänker ofta på den där myten om att kvinnor gifter sig uppåt; att kvinnor bara vill ha framgångsrika män. För jag kan se hur det verkar som det. Ofta så är mannen i förhållandet längre kommen i sin karriär än kvinnan. Det har föreslagits att det bland annat beror på att mannen ofta är lite äldre, och det är klart att det ligger sanning i det. Men så är det hela rumban med familj och barn, med glastak och könsstereotypa förväntningar och jag har fått höra så många gånger att det är kvinnornas eget val som gör att männen är mer framgångsrika. Att det är kvinnornas val att ha framgångsrika män för att framgångsrika män är allt kvinnor vill ha.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: sådana påståenden är kvalificerat skitsnack. Om vi för den här gången inte gräver ner oss i orsakerna till skillnaderna och istället bara fokuserar på myten om vad kvinnor vill ha, ok? Och jag gör mig inte nu till representant för något sorts kvinnokollektiv utan talar bara för mig själv men att ha en framgångsrik man är jävligt ensamt.

Vi har förstås den där åldersskillnaden, fyra år för att vara exakt, och dessutom en skillnad i karriärval som gör att hans föreläsningar är värda typ 450 euro och jag blir uppriktigt tacksam om någon bjuder på kaffe. Men sedan blev det ju så att jag tog ut all föräldraledighet och var hemma i nästan fyra år med barnen vilket inte alldeles oväntat leder till att jag också vabbar oftare. Han har kunnat bygga karriär på ett sätt som jag inte har kunnat och i takt med att hans karriär har tagit fart har hans betydelse inom företaget ökat. Han är inte utbytbar på sin arbetsplats. Det finns ingen annan som kan sköta hans jobb och hans jobb kan inte vänta. Och även om det har blivit pinsamt uppenbart att det inte är någon annan som skriver min avhandling om jag inte gör det, så är medeltida brev i allmänhet inte av sådan karaktär att de inte lika gärna kan läsas lite senare. Jag är helt enkelt mer flexibel än vad han är.

Han hann knappt landa från Bali, och verkligen inte sova av sig jetlagen, förrän han åkte på arbetsresa. Vi fick några kvällar efter att barnen äntligen somnat då jag tittade på TV och han snarkade på min axel, dödstrött av långa arbetsdagar och för korta nätter i fel tidszon. Sedan packade han sin väska och åkte lördag eftermiddag iväg igen. Jag blev, som vanligt, ensam kvar och försökte att inte visa hur ledsen jag var över att se honom åka. Det är ju inte hans fel. Det är bara så det är. Han är orsaken till min ensamhet men är lika oförmögen att bryta den som jag är.

Och den här ensamheten är destruktiv och kvävande. Jag sköter barnen, huset, gården, djuren, mitt jobb och det går. Jag klarar det. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag saknar honom. Jag saknar honom så att det gör ont. Inte för att jag vill ha städhjälp (då är han ändå inte rätt person att ringa, om vi säger så) eller hjälp med barnen utan för att jag vill ha den man jag trots allt fortfarande, efter 10 år tillsammans, är väldigt kär i. Jag är ju gift med just honom för att jag vill ha just honom. Att vara påtvingat ensam är ingen dans på rosor. Det är riktigt, riktigt tungt. Det är så mycket saker som jag vill berätta för honom, dela med honom, visa, ventilera och få stöd i.

Men en framgångsrik man behövs av många fler än av bara hans hustru. Sådana som har betydligt mindre förståelse för att behöva vänta. Det är ingens fel, det är bara så det är.

Hade jag fått välja hade jag hellre valt lite mindre framgång och lite mer tid och jag tror att många kvinnor som finner sig själva ensamma i ett förhållande med en framgångsrik man tänker samma sak. Det där med framgång och status är inte viktigt för mig. Han är viktig för mig. Han. Det var bara det jag ville säga.

20141116-102643.jpg

Den romantiska gränsänkan

Det bästa med att min högt vördade make inte är hemma är att få titta på sliskigt romantiska filmer, med mer hjärta än hjärna och förutsägbart lyckligt slut. Alldeles själv. Utan att någon samtidigt sitter och tittar på mig för att se om jag kommer att börja gråta när de pussas på slutet (klart jag gör, varje gång). I går kväll The Makeover (älskar Julia Stiles, uppskattar gender swap-försöket) och ikväll New in Town (för Réné Zellweger är alltid rätt).

Let the romantik börja!