On the road again – ett inlägg om ensamhet

Jag tänker ofta på den där myten om att kvinnor gifter sig uppåt; att kvinnor bara vill ha framgångsrika män. För jag kan se hur det verkar som det. Ofta så är mannen i förhållandet längre kommen i sin karriär än kvinnan. Det har föreslagits att det bland annat beror på att mannen ofta är lite äldre, och det är klart att det ligger sanning i det. Men så är det hela rumban med familj och barn, med glastak och könsstereotypa förväntningar och jag har fått höra så många gånger att det är kvinnornas eget val som gör att männen är mer framgångsrika. Att det är kvinnornas val att ha framgångsrika män för att framgångsrika män är allt kvinnor vill ha.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: sådana påståenden är kvalificerat skitsnack. Om vi för den här gången inte gräver ner oss i orsakerna till skillnaderna och istället bara fokuserar på myten om vad kvinnor vill ha, ok? Och jag gör mig inte nu till representant för något sorts kvinnokollektiv utan talar bara för mig själv men att ha en framgångsrik man är jävligt ensamt.

Vi har förstås den där åldersskillnaden, fyra år för att vara exakt, och dessutom en skillnad i karriärval som gör att hans föreläsningar är värda typ 450 euro och jag blir uppriktigt tacksam om någon bjuder på kaffe. Men sedan blev det ju så att jag tog ut all föräldraledighet och var hemma i nästan fyra år med barnen vilket inte alldeles oväntat leder till att jag också vabbar oftare. Han har kunnat bygga karriär på ett sätt som jag inte har kunnat och i takt med att hans karriär har tagit fart har hans betydelse inom företaget ökat. Han är inte utbytbar på sin arbetsplats. Det finns ingen annan som kan sköta hans jobb och hans jobb kan inte vänta. Och även om det har blivit pinsamt uppenbart att det inte är någon annan som skriver min avhandling om jag inte gör det, så är medeltida brev i allmänhet inte av sådan karaktär att de inte lika gärna kan läsas lite senare. Jag är helt enkelt mer flexibel än vad han är.

Han hann knappt landa från Bali, och verkligen inte sova av sig jetlagen, förrän han åkte på arbetsresa. Vi fick några kvällar efter att barnen äntligen somnat då jag tittade på TV och han snarkade på min axel, dödstrött av långa arbetsdagar och för korta nätter i fel tidszon. Sedan packade han sin väska och åkte lördag eftermiddag iväg igen. Jag blev, som vanligt, ensam kvar och försökte att inte visa hur ledsen jag var över att se honom åka. Det är ju inte hans fel. Det är bara så det är. Han är orsaken till min ensamhet men är lika oförmögen att bryta den som jag är.

Och den här ensamheten är destruktiv och kvävande. Jag sköter barnen, huset, gården, djuren, mitt jobb och det går. Jag klarar det. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag saknar honom. Jag saknar honom så att det gör ont. Inte för att jag vill ha städhjälp (då är han ändå inte rätt person att ringa, om vi säger så) eller hjälp med barnen utan för att jag vill ha den man jag trots allt fortfarande, efter 10 år tillsammans, är väldigt kär i. Jag är ju gift med just honom för att jag vill ha just honom. Att vara påtvingat ensam är ingen dans på rosor. Det är riktigt, riktigt tungt. Det är så mycket saker som jag vill berätta för honom, dela med honom, visa, ventilera och få stöd i.

Men en framgångsrik man behövs av många fler än av bara hans hustru. Sådana som har betydligt mindre förståelse för att behöva vänta. Det är ingens fel, det är bara så det är.

Hade jag fått välja hade jag hellre valt lite mindre framgång och lite mer tid och jag tror att många kvinnor som finner sig själva ensamma i ett förhållande med en framgångsrik man tänker samma sak. Det där med framgång och status är inte viktigt för mig. Han är viktig för mig. Han. Det var bara det jag ville säga.

20141116-102643.jpg

6 thoughts on “On the road again – ett inlägg om ensamhet

  1. Det är inte viktigt att min man är framgångsrik heller, men om han inte var en sådan som satsade och ville en massa saker är jag inte säker på att han skulle vara samma person.

  2. Tufft nog. I vår familj är det igen jag som hämtar hem baconet medan karln hämtar brödet. Men som en reaktion: din man är nog inte outbytbar. Om han doppar fingret i ett vattenglas, tar bort fingret och det blir en grop i vattnet, så DÅ är han outbytbar…. Tröstar inte mycket, men ingen är outbytbar på sitt jobb. Inte ens jag, och då är jag business unit ledare på ett stort amerikanst företag. Dom sku hicka o stöna lite om jag stack, men nån annan kan nog göra mitt jobb.
    … Detta till trots, hoppas du får hem gubben snart!!

  3. Män är så sällan outbytbara på sina jobb, medan kvinnor alltid är det, oberoende position. Kvinnor som är chefer, egenföretagare, forskare, högt uppsatta tjänstemän etc, får barn och av någon anledning kan dom stanna hemma. Är man i en maktposition skulle man ju önska att det innebar att man också hade makten att kunna ställa vissa krav. Er situation är det nog många som delar, tyvärr. I mitt eget fall var det jag som stannade hemma med barnet tills han började på dagis. Orsaken var makens jobb. Och irritationen har varit enorm. Kämpar mellan att förstå att det gick så pga omständigheter vi inte kunde påverka, samtidigt som jag tänker att hade det varit ombytta roller, dvs om jag hade haft hans jobb och situation, ja då borde det ha måsta gått att lösa på något sätt i varje fall. I idealvärlden skulle det vara en lika omöjlig tanke för papporna att inte stanna hemma med sina barn ett tag, som det är för mammorna . Ibland tänker jag att man borde leva enligt principen att hur hade man klarat vardagen med sina barn om man hade varit ensamstående? Då hade man varit illa tvungen att vabba då det behövs, då kanske man inte åker på alla resor och jobbar kortare dagar. Jag vet int, dethär blev spretigt. Önskar dej och er lycka till och tänker att om man kan prata om det och dela sin frustration så är det ett gott tecken.

  4. åhå, första meningen skulle ju vara att Män sällan upplevs som utbytbara på sina jobb, medan kvinnor alltid är det när det gäller barn…jaja.

  5. Jag vet förstås ingenting om er och ert liv, men reagerar när du skriver: ”Det är ju inte hans fel. Det är bara så det är. Han är orsaken till min ensamhet men är lika oförmögen att bryta den som jag är”. Det är väl ändå din mans val att ha det liv han har. Ville han så skulle han förstås kunna prioritera annorlunda – eller vilar mänsklighetens överlevnad på hans axlar? Varje familj gör förstås de val och prioriteringar de vill, men inte kan man låtsas att det inte rör sig om just aktiva val och prioriteringar, särskilt inte när det handlar om de framgångsrika och socialt och ekonomiskt välanpassade.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s