Kort och ytligt om månggifte

Peppe, som välsignar Dubai med sin närvaro, har ett par gånger lyft fram månggifte, vilket är superspännande. Månggifte framhålls ju ibland som überpatriarkalt kvinnoförtryck, men det är i ärlighetens namn duktigt rasistiskt att påstå det. Det finns absolut ingenting som garanterar kvinnor mer frihet för att de är gifta med bara en man så länge det saknas en grundläggande respekt för kvinnors rättigheter. Tvärtom kan kvinnor finna stöd i andra fruar, de kan dela bördor och bekymmer och de behöver inte leva med någon press på att vara den perfekta hustrun för att det skulle vara den största skymfen i världen om man misskött sina hustruliga plikter och mannen söker någon ny.

Visst finns det ju en fundamental orättvisa i att månggifte alltid rör en man och många kvinnor, men personligen skulle jag inte vilja ha fler än en man. En räcker mer än väl, trots att han inte är hemma särskilt ofta. Och jag vill inte lägga ord i hans mun, men jag har på känn att han inte vill ha fler fruar än mig heller. Inte för att jag är perfekt eller så, utan för att jag är rätt jobbig.

5 thoughts on “Kort och ytligt om månggifte

  1. Tror det förekommer alla möjliga varianter. I en del månggifteskulturer har/hade första hustrun fortfarande högst status och de yngre, allra helst den yngsta, blev en husslav och uppasserska åt hela gänget plus svärmor och svärfar. Omvittnat i kinesiska självbiografier bland annat.

    • Absolut! Månggifte behöver ingalunda vara en dans på rosor! Min poäng (som var så otydligt att jag själv inte förstod den när jag läste igenom inlägget senare) var bara att det inte måste vara bättre med ett äktenskap bara mellan två personer. Det finns liksom inget inbyggt i tvåsamhetssystemet som gör det mindre kvinnofientligt.

  2. Det är rätt många män som med nödvändighet blir helt utan hustru i en månggifteskultur. Überpatriarkalt mansförtryck.

    • Det där har jag hört många gånger nu, och rent logiskt så verkar det ju … ja… logiskt. Men finns det egentligen forskning som styrker att det betraktas som ett problem av dem som ”utsätts” i månggifteskulturer?

      • Jag orkade inte gräva värst länge, men det finns forskning som påvisar månggifte ger en stor del män i samhället som är färdiga ta stora risker för att uppnå giftermål, vilket är illa för samhället. Då kan man väl anta de inte är nöjda med sin sits och betraktar sin situation som ett problem?

        Sen stötte jag på en undersökning som kom fram till att det ofta är barnen som lider mest vid månggifte.

        Sen tycker jag det är lite utopistiskt tro kvinnor alltid skulle finna stöd hos varandra. Lika bra kan det vara rivalitet och/eller favorisering av någon av fruarna av mannen. Det finns inte heller något som säger de skulle bo under samma tak så att de kan skydda varandra.

        Nu vill jag inte heller lägga ord i din mans mun, men rent teoretiskt så kunde det ju vara bekvämt för honom med en fru till som fungerade som en stötdämpare mellan honom och din jobbighet? Fast finns det något som säger han skulle välja bättre andra gången?

        Som uppfödd i ett monogamt samhälle är det enkelt hitta fel i polygami. Den intressanta frågan är sedan hur någon som är starkt för monogami kan älska alla sina barn lika mycket. Om vi kan älska barn lika mycket, varför kan vi inte göra det med vuxna? Jag gissar svaret går att hitta i att kärleken till barn inte är ett jämlikt förhållande. Så om kvinnan är underordnad mannen kanske det lyckas ”bra” med polygami? (Här utgår jag helt fräckt från att det är mannen som har flera fruar).

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s