Etikett: Bloggar

Historikerns historier

Att lyfta ut en bit av tiden

CharlotteLämna en kommentar

Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.

Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.

För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.

Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.

Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Bloggkommentarer och kändisar

Charlotte6 kommentarer

Jag har funderat massor på det där med bloggkommentarer. Innan jag för första gången kommenterade inne på någon annans blogg hade jag helt fruktansvärt mycket ångest, trots att kommentaren jag satt beredd att godkänna var något i still med ”bra skrivet” inte ”jag har legat med din pappa, grattis du ska bli storasyster”. För jag vill gärna berömma folk som skriver något som gör min dag lite roligare, lite mer intressant eller som får mig att tänka till. Jag vet ju själv vilken sucker jag är för folk som lämnar avtryck efter att ha läst vad jag skriver, oavsett om det är positivt eller inte (men jag vill inte veta vem ni legat med, bara så vi har det avklarat). Så varför sitter det så hårt inne för mig att kommentera andra?

För att jag typ bara läser kändisbloggar.

Men grejen är att jag inte läser deras bloggar för att de är kändisar utan för att jag känner igen mig i deras texter och gillar vad de skriver. Jag har hittat dit via länkar och först efter (ibland förvånansvärt lång tids) läsande insett att bloggaren råkar vara rätt välkänd i världen utanför mitt arbetsrum. Även nu pressas jag av ett behov att förklara mig. ”Asså ja ä ingen såndäringa stalker”. Och det är jag förstås inte, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är en wannabe om jag kommenterar något positivt på deras bloggar. Om jag skriver ”intressant text” tänker jag mig att det kommer att uppfattas som ”jag såg dig på TV och ska operera näsan så den ser ut som din”.

För jag är inte särskilt intresserad av kändisar bara för att de är kändisar. Det har jag aldrig varit och tror inte heller att jag kommer att bli. Jag avskyr hetsen som blir kring somliga personer som syns i media bara för att de syns i media och jag vill vara en sån som behandlar alla människor lika, oavsett om de är kändisar eller inte. En sån som möter nya människor för vad de är på insidan, inte vad de framställs som i media.

Så därför tvingar jag mig numera att svälja rädslan för uppfattas som efterhängsen groupie och kommenterar på alla inlägg där jag tycker att jag har något kreativt att säga med utgångspunkt i texten, inte i textförfattaren. För det hade jag gjort om det hade varit någon annan.

En av de första jag hittade till är Peppe, som skriver fantastiskt roligt om vardagsgrejer, jämställdhet och bloggande. Rätt tidigt hittade jag också till Eva Frantz, som blandar oerhört viktiga texter om självuppfattning med fruktansvärt roliga anekdoter från sitt liv med två barn. Lite senare hittade jag Hannah Norrena som skriver så himla roligt att jag skrattar så jag får ont i magen.

Kuriosa: Jag tittar inte tillräckligt mycket på TV för att ha sett ett enda program med någon av dessa. Fast jag har hört att de är bra.
Kuriosa 2: Statistiskt sett är det nog nästan omöjligt att läsa finlandssvenska bloggar utan att någon av författarna är kändis.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara stolt över sin kropp

Charlotte4 kommentarer

Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.

Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:

Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.

För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.

Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.

Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Bloggtipset om källkritik och media

Charlotte6 kommentarer

Idag slussar jag er vidare till en vetenskapsblogg om arkeologi. Om ni läst rapporteringen om DNA-analyserna av svenska stenåldersben är det obligatoriskt att också läsa det här!

Jag är inte arkeolog och definitivt inte kompetent nog att uttala mig om det bästa sättet att utföra DNA-analyser, men interrelationen mellan media och vetenskap är saker vi diskuterat förr.

Åsa M. Larsson skriver angående hur jordbruket möjligen kom till Sverige från Sydeuropa.

”[D]et allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum.”

Det här är något som media måste bli bättre på. Varför noteras det ingenstans att det totala antalet undersökta skelett i studien är fyra? Det kan knappast ge ett särskilt stabilt underlag för några vidlyftiga tolkningar om hur jordbruket kom till Sverige.

Och igen: Vetenskap är inte sanning! Vetenskap är tolkningar och teorier vilka är föremål för ständiga förhandlingar i relation till diskurser och källmaterial och ska inte presenteras som något annat.

Nyhetsplock · Vardagslivet

En prinsessmorsa som förstör andras barn

Charlotte30 kommentarer

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vad är egentligen forskningslitteratur?

Charlotte12 kommentarer

Med risk för att vara tjatig, men jag tycker verkligen att kunskap ska tillhöra alla. När jag blir stor vill jag skriva populärvetenskaplig litteratur och jag när en fantastiskt stor beundran för Dick Harrison – mannen som gett populariseringen att ansikte och som på många vis spelade en betydande roll i mitt karriärval. Jag vill alltså poängtera att jag inte har något generellt emot populärvetenskapen.

Men ju mer kunskap som finns tillgänglig desto större krav ställs det på källkritik. I den pågående genusdebatten finns den en besvärande tendens hos många genuskritiker att stöda sig på populärvetenskaplig litteratur där ”populär” är mer beskrivande än ”vetenskaplig” samtidigt som man sågar hela genusvetenskapen som ovetenskapligt, politiskt trams. I en diskussion hos Aktivarum blev det väldigt tydligt. Aktivarum lyfter fram Michael Gilberts bok The Disposable Male – Sex, Love and Money through Darwins Eyes. Jag har inte läst hela boken, så jag kan inte uttala mig om Gilberts teoribildning, men jag får krupp när man tar ett fullkomligt enormt historiskt perspektiv, sållar ut vissa valda trådar och knyter en rosett som på intet vis avspeglar en historisk realitet. Det är behjärtansvärt att ha en historisk förankring men man kan inte kapa människans otroliga förmåga att skapa komplexa sociala kulturer från den biologiska utvecklingen.

All forskning med humanistisk anknytning går ut på att ställa en fråga till ett givet material för att sedan genom materialet och i ständig diskussion med tidigare forskning söka ett svar på frågan. Ofta har man en god idé om på ett ungefär vad svaret kommer att bli – man kan kalla det hypotes – men nästan alltid får man omvärdera sina fråga, kanske ta ett annat grepp på materialet, experimentera med begränsningar och utökningar. Kort sagt; man måste vara lyhörd för både vad materialet har för potential och för vad det sedan faktiskt berättar. För min egen forskning vore det oerhört intressant att veta på vilket sätt ålder spelade in, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med biografisk data för att dra sådan slutsatser. Därför måste jag ställa frågor som inte är beroende av åldern som en avgörande faktor.

Forskningslitteratur ska följa en viss mall och ha en viss standard. Det är inte nödvändigtvis densamma som i en doktorsavhandling – som ska vara ännu mer fokuserad på teori och metod – men vissa delar kan helt enkelt inte lämnas bort.
1: Forskningslitteratur måste ha en redogörelse för vilka källor man har använt, hur man använt dem och vilka teorier som ligger bakom.
2: Forskningslitteratur måste också ha tydliga referenser, både till annan forskningslitteratur och till källorna man använt.
3: Forskningslitteratur ska ha skrivits och publicerats inom akademien. Det är en garant för att texten genomgått en viss sorts kontroll. Publiceringen behöver förstås inte ske genom universitetet, men ett bra förlag kommer att ha hårdare kontroll på kvalité.

Men varför detta tjafs om vad som är forskningslitteratur? Jo, därför att det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar, inte utifrån hur resultatet har framkommit. Vetenskap är vetenskap för att den alltid redogör för den exakta processen för att den som vill ska kunna upprepa samma undersökning och (förhoppningsvis) komma till ett liknande resultat. Att bara presentera ett resultat, även om det är löst grundat på vissa delar av historien, kan aldrig bli mer än kvalificerade gissningar.

Riktigt god populärvetenskaplig litteratur bygger på den senaste forskningslitteraturen men har inte samma sorts krav på standard. Den är utmärkt för den som vill lära sig mer, som tycker att kunskap är spännande och som kanske undrar något, men den duger inte som argument för hur saker och ting fungerar, varken nu eller då.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den onda manligheten

Charlotte51 kommentarer

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att döma barn och deras föräldrar

Charlotte4 kommentarer

Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.

Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.

Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.

Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?”

”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”

Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?

Nyhetsplock

LEGO Star Wars och kvinnliga karaktärer

Charlotte17 kommentarer

Aktivarum har publicerat en tvådelad serie om hans syn på LEGO Friends. Det är intressant med åsikter från någon som har en helt annan utgångspunkt än dem som jag brukar diskutera med. I del två är hans slutsats att det finns en förskjutning i förhållandet mellan ”manliga” och ”kvinnliga” minifigurer i LEGOs serier. Det ser jag som LEGOs största problem. Kanske är det att närma sig kvotering, men LEGOs fantasivärld behöver fler kvinnliga figurer.

Aktivarum konstaterar sedan att anledningen till att det finns så få kvinnliga figurer ”beror på att en kvinnlig karaktär måste ha en viss grad av status och det begränsar antalet kvinnor.” Han förklarar det med att samma fenomen går att applicera på mörkhyade: ”Om en svart karaktär på något sätt visas negativt så finns risken att det blir en negativ bild av svarta och då råkar TV-bolagen ut för deras lobbyorganisationer som kräver bot och bättring. Sålunda är det en begränsad mängd av karaktärerna som kan vara svarta.”

Själva idén är intressant, men jag ställer mig mycket tveksam till den som förklaringsmodell. I sagornas värld finns det knappt en enda berättelse utan en ondskefull kvinna. Även i flera hjälteberättelser förekommer kvinnor med synnerligen oroväckande syn på moral. Listan på mer eller mindre elaka kvinnokaraktärer kan göras lång: Catwoman, Sirenerna, Cleopatra, häxan i Oz, Pruseluskan, madame de Winter, Belatrix Lestrange, Cruella De Ville… En kvinnlig karaktär behöver inte ha en viss status. Kvinnliga karaktärer täcker hela skalan (det är bara se på Star Wars för att konstatera det).

Istället verkar det som om LEGO nischat de serier som baserats på exempelvis Star Wars till pojkar så till den milda grad att de kvinnliga karaktärerna kommit i skymundan. För till Star Wars-serien finns det flera kvinnliga karaktärer som LEGO minigfigurer. Problemet är att de är svåra att få tag på och har trängts undan från den stora storyn. Prinsessan Leia finns bara i stora, dyra förpackningar. Barriss Offee finns det en del av, men vill man ha Luminara Unduli får man punga ut med närmare 80 dollar. Kort sagt: LEGO Star Wars hade med lätthet kunnat bli en serie riktad till alla sorters barn intresserade av rymden, av att bygga, av att flyga snabbare än ljuset, av att upptäcka nya planeter och av den kamp mellan ont och gott som de allra flesta historier bygger på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhet och intern kontroll

Charlotte10 kommentarer

Det finns en hel del att säga om Maria Svelands slutreplik angående politisk depression, hat och feminism. För det första ställer jag mig väldigt kritisk till hennes uttalande att exempelvis Pelle Billing är ”extremistbloggare” och angående honom och likasinnade att ”ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle”. Inget av det jag läst som Billing har skrivit tyder på att han inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, att han inte tror på allas lika rättigheter eller att han skulle hata kvinnor. Jag känner inte honom. Kanske han då när han inte skriver mycket engagerade och omtyckta texter om jämställdhet på sin blogg är ute och kastar ruttna ägg på kvinnor och kallar kassörskan på ICA för feministhora för att hon tar betalt. Så kan det vara. Jag finner det bara väldigt osannolikt.

Det finns många olika uppfattningar kring det där med jämställdhet och ännu fler vägar att nå dit. Ingen tjänar på att företrädare för olika synsätt idiotförklarar andra vägar.

För det andra har Sveland en mycket viktig poäng i det hon skriver om hatet rent generellt. I Billings egna texter finns det inte hatretorik, men kommentarerna på hans inlägg går väldigt ofta överstyr, blir kategoriska, nedlåtande och hatiska. Sveland återger en konversation med en man på en pubkväll för jämställdhet:

””Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”

Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.

”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”

Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt.”

Nu är det säkert många som tänker att de där feministerna minsann inte är ett dugg bättre själva. Och så är det kanske också i flera fall. Men vet ni vad? Alla vi som på riktigt är intresserade av att föra den här debatten framåt har en skyldighet att reagera mot både manshat och feministhat oavsett vilken väg till jämställdhet vi tycker är bäst. Ni som ofta är på Billings eller Ströms bloggar, som gillar deras texter, som håller med om deras budskap, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. Ni som är på feministiska bloggar, som gillar feminismens idéer, som ser feminismen som framtida rättvisa, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. För som det är nu släpper feminister igenom manshat för att man inte vill bryta leden och förstöra för alla andra och jämställdisterna släpper igenom feministhat av precis samma orsak. Resultatet blir två motståndarsidor med slutna led där några få hatiska, högljudda får sätta tonen för vad som är tillåtet och som under motståndarsidans attacker skyddas av en mur av stumhet. Ingen vill vara förrädaren som bryter fronten.

Men jag är övertygad om att så länge det inte finns en intern kontroll av hatiska utspel kommer fronten att bestå och kampen mot orättvisor i samhället bli ett fullständigt meningslöst krig mot dem som vill ta andra vägar. Det måste få ett slut.