Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara stolt över sin kropp

Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.

Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:

Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.

För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.

Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.

Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.

4 kommentarer på “Att vara stolt över sin kropp

  1. Håller med din slutsats! Det som är annorlunda i dag jämfört med tidigare historiska perioder är mängden bilder (på kvinnokroppar). I dag är vi ju fullkomligt överösta av bilder, och då blir det problematiskt att bilder på kvinnor så ofta är fokuserade på att visa upp dem som sexiga eller vackra (den typens bilder dominerar). Att liksom visa upp olika kroppar och säga att de alla är sexiga är ju ingen kritik på själva fenomenet eller kravet: bilder ska helst visa något vackert/sexigt.
    Jag är lite nyfiken på hur Internet påverkar det här, för t.ex. på bloggar kan vi ju se ”vanliga människor” (vad det nu sen är) som inte alltid är sexiga/vackra (även om många säkert väljer att visa upp sina bästa sidor)… när bildproduktion demokratiseras skulle man tro att det också blir mer variation på bilderna… eller vad tror du?

    Och sen vill jag också bara lägga till att jag själv älskar att se på bilder av vackra människor, samtidigt som jag klarar av att uppskatta allt fint som min kropp kan vara och göra (även om jag knappast lyckas producera snygga bilder av mig). Och så klart är det tillfredsställande om någon annan tycker man är snygg, det känns som en sån där sak som är lite svår att komma ifrån, då det troligen är rätt djupt inskrivet i våra kroppar att attraheras av vissa andra kroppar…

    1. Jag tror också på vikten av demokratiseringen av bilderna! När alla kan producera och distribuera bilder så blir det säkerligen en större variation. Men det misstänker jag inte bryter det där mönstret när kvinnor envisas med att jämföra sig med varandra, skratta åt den som är ful och avundas den som är snygg.

      Att vi dras till vad som är vackert är nog inget vi kommer ifrån. Precis som du (och som de flesta andra gissar jag) föredrar jag att titta på människor som jag ser som attraktiva än på sånna som jag upplever som fula. Det betyder förstås inte att jag inte respekterar alla för vad de är och inte dömer någon jag träffar efter utseendet, men när man sitter vid datorn och fritt kan sålla, då väljer jag ögongodis. 😉

      När jag ser Blondinbella näck blir alltså inte min första tanke att ”oj så hon måste vara kompetent och det gör mig nöjd med mina hängiga boobs” utan ”wow, hon har fantastisk rumpa och en briljant fotograf också”.

  2. Jag undrar om ”size me” inte är ett steg på vägen? Man kan ju inte ändra attityden angående kvinnokroppen som ett objekt i ett trollslag. Jag tänker mig att Blondinbella vill att alla olika sorters kroppar ska upplevas attraktiva och sen när folk är mer okej med sina kroppar kanske fokus flyttar ens lite grann från kroppens utseende till vad den kan göra. Men nu ska jag inte spekulera i vad Blondinbella har för agenda… Jag menar alltså att tanken bakom kampanjen är god, om än lite naiv. (…och så är ju utviket förstås ett superbra sätt att göra reklam för sin tidning…)

    1. Jag håller med om att tanken bakom kampanjen är god: alla ska vara nöjd med sin kropp. Däremot har jag svårt att se hur den som på riktigt är missnöjd med sin kropp ska bli nöjdare av att se den varken fula eller på något vis misslyckade Blondinbella posera näck.

      Å andra sidan får det igen igång diskussionen, och den tror jag är jätteviktig.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s