För 11 år sedan satt jag, vad som då var min pojkvän och vår baby på en bank i Helsingfors och bad om ett lån för att köpa ett hus. Det var ett stort och fint hus, som jag var väldigt förtjust i. Banktjänstemannen tittade på oss och konstaterade krasst att vi inte hade råd med ett så stort lån. Jag uppmanade honom vänligt att fokusera på bebisen. Kunde han inte se hur söt bebisen var? Höll han inte med om att bebisen skulle behöva ett sånt där stort, fint hus att växa upp i, huh? Det gjorde banktjänstemannen. Några år senare investerade vi de pengarna i Drömhuset. Det hittills finaste hus jag någonsin sett. Huset jag alltid velat ha. Ett hus jag trodde kanske skulle kunna fylla den tomhet jag kände, och som nästan, nästan lyckades.

Och ett hus jag inte hade råd med när tomheten trots allt vann och det blev skilsmässa.

Det bestämdes att exet skulle behålla huset och köpa ut mig. I två år har vi nu bråkat om vilken summa som skulle vara lämplig och därmed sänkt stora delar av den summan i advokatkostnader. I två år har Drömhuset varit stängt för mig, samtidigt som det har kostat mig många hundra euro. Blivit något av en smärtsamt vacker mardröm.

I dag satt vi på samma bank som för 11 år sedan och skrev äntligen under pappren. Jag är fri från huset. Fri från de sista (FÖRFUCKINGHOPPNINGSVIS) ekonomiska banden till exet. Cirkeln är på ett märkligt vis sluten.

Jag känner ett visst vemod över att släppa huset. Vitsipporna har blommat över för den här våren. Kanske påskliljorna i den stora rabatten också? Undrar om äppelträden fortfarande blommar? Jag längtar efter en ny trädgård som är min egen. Visst har vi en trädgård här också, till huset vi hyr, men vem vet hur länge vi blir kvar? Hinner jag plocka några äpplen om vi planterar ett äppelträd nu? Hinner jag se rosenbuskarna svälla över av blommor?

Pengen som slutligen lossnade när exet köpte ut mig är förvisso en rejäl slant, men när det kommer till husköp räcker den inte långt som handpenning. Exet påminde mig om hur jag dinglat bebisen (som nu fyllt 12 år…) för att få det där lånet godkänt en gång i tiden. Tur att jag har en ny bebis att dingla på en bank.

Nu blir det till att fortsätta spara, fast med större iver. Större iver och betydligt lättare hjärta. Först när man släppt taget helt kan man vara redo att med båda händerna fånga något nytt.