Etikettarkiv | Äntligen!

Så har jag inget hus längre

För 11 år sedan satt jag, vad som då var min pojkvän och vår baby på en bank i Helsingfors och bad om ett lån för att köpa ett hus. Det var ett stort och fint hus, som jag var väldigt förtjust i. Banktjänstemannen tittade på oss och konstaterade krasst att vi inte hade råd med ett så stort lån. Jag uppmanade honom vänligt att fokusera på bebisen. Kunde han inte se hur söt bebisen var? Höll han inte med om att bebisen skulle behöva ett sånt där stort, fint hus att växa upp i, huh? Det gjorde banktjänstemannen. Några år senare investerade vi de pengarna i Drömhuset. Det hittills finaste hus jag någonsin sett. Huset jag alltid velat ha. Ett hus jag trodde kanske skulle kunna fylla den tomhet jag kände, och som nästan, nästan lyckades.

Och ett hus jag inte hade råd med när tomheten trots allt vann och det blev skilsmässa.

Det bestämdes att exet skulle behålla huset och köpa ut mig. I två år har vi nu bråkat om vilken summa som skulle vara lämplig och därmed sänkt stora delar av den summan i advokatkostnader. I två år har Drömhuset varit stängt för mig, samtidigt som det har kostat mig många hundra euro. Blivit något av en smärtsamt vacker mardröm.

I dag satt vi på samma bank som för 11 år sedan och skrev äntligen under pappren. Jag är fri från huset. Fri från de sista (FÖRFUCKINGHOPPNINGSVIS) ekonomiska banden till exet. Cirkeln är på ett märkligt vis sluten.

Jag känner ett visst vemod över att släppa huset. Vitsipporna har blommat över för den här våren. Kanske påskliljorna i den stora rabatten också? Undrar om äppelträden fortfarande blommar? Jag längtar efter en ny trädgård som är min egen. Visst har vi en trädgård här också, till huset vi hyr, men vem vet hur länge vi blir kvar? Hinner jag plocka några äpplen om vi planterar ett äppelträd nu? Hinner jag se rosenbuskarna svälla över av blommor?

Pengen som slutligen lossnade när exet köpte ut mig är förvisso en rejäl slant, men när det kommer till husköp räcker den inte långt som handpenning. Exet påminde mig om hur jag dinglat bebisen (som nu fyllt 12 år…) för att få det där lånet godkänt en gång i tiden. Tur att jag har en ny bebis att dingla på en bank.

Nu blir det till att fortsätta spara, fast med större iver. Större iver och betydligt lättare hjärta. Först när man släppt taget helt kan man vara redo att med båda händerna fånga något nytt.

Det här är kattungen Greta Gris. Hon klättrade själv upp i min famn. Via baksidan av mina lår.

Så kom det då äntligen!

Nu har äntligen vårt nya tak levererats, både det som ska på lillstugan och det som ska på storhuset. Som jag har väntat! Enligt planen ska de börja lägga taket på torsdag. Inte alldeles oväntat är det ganska exakt ett dygn efter att dessa veckor av solsken förväntas förvandlas till en månad konstant höstregn. Nu är ju inte jag någon expert, men en gissning är att det knappast är optimalt väder att lägga tak i. Vi får väl se hur lång tid det tar innan taket slutat ligga i trädgården och börjar ligga på plats på eh… taket.

20141006-144401.jpg

20141006-144343.jpg

20141006-144353.jpg

 

Och så hände det här:

Barnen fick äntligen hem sina små kaniner. Lyckan är fullständig (även om bildkvalitén blev lite så där på grund av dåligt med ljus)! De håller sina små kaniner så försiktigt och pratar med så mjuk röst att jag knappt kan tro att det är samma kids som en halvtimme tidigare skrek obscena tillmälen under det att de försökte dra sönder varandras kläder.

20140410-095154.jpg

20140410-095214.jpg

Det går fort nu!

Ni vet hur man säger att det ibland växer så det knakar? Den här bilden är tagen idag kl 12.52:

20130511-132321.jpg
Och den här kl 13.05:

20130511-132154.jpg

Följande kl 13.12:

20130511-132422.jpg
Och så den här kl 13.25:

20130511-132533.jpg
Och så här såg det ut på barnens bord i går kväll. Men där fanns det ingenting att fotografera några minuter senare.

20130511-132838.jpg