Skriet

20 september, 2013 CharlotteLämna en kommentar

Ikväll har Tilda bestämt att hon älskar den randiga luvtröjan hon tidigare knappt använt. Hon älskar den så mycket att hon knappt kan leva utan den och verkligen absolut aldrig någonsin skulle kunna gå och sova utan den. Inte alldeles oväntat uppenbarades denna kärlek när tröjhelvetet visade sig vara försvunnet. I nästan 30 minuter skrek barnet förtvivlat om hur hon ännu minns tröjan och att den är den bästa tröjan i hela världen. Minst typ 1000 gånger bättre än någon av de dussintals tröjor vi faktiskt kunde lokalisera.

Till slut hittade vi tröjan och nu sover en utmattad liten tös med den tätt i famnen. Barn, asså. En kväll när det inte finns några problem tar det inte lång tid innan de har hittat på några.

Vardagslivet

Jag säger inte att det luktade illa eller så

6 juni, 20136 juni, 2013 CharlotteLämna en kommentar

Identitet, motgångar och könsmarkörer

14 maj, 2013 Charlotte31 kommentarer

Jag tror att den allra största skillnaden mellan dem som brukar kallas för feminister och dem som tar väldigt starkt avstånd från termen (och här räknar jag in mig själv i den förra gruppen) är synen på hur könsidentitet skapas och om genus finns. Det är härifrån som de största konflikterna verkar härstamma. Och jag har läst psykologi på universitetet (bland annat utvecklingspsykologi) och tycker att det är riktigt, riktigt spännande. Jag är alltså inte principiellt motståndare till sådan forskning på något vis. Absolut inte.

Men jag tror också att det här, precis som i de flesta forskningsgrenar, finns ett oroväckande stort glapp mellan forskning och samhälle. För att kunna tolka forskningsresultat krävs det helt enkelt utbildning i ämnet, det krävs förståelse för kontexter och att tolkaren är insatt i forskningsfältet bortom enskilda artiklar. Det här är förstås inte specifikt för den naturvetenskapliga forskningen utan gäller all forskning. Kanske beror det på de allt högre kraven på snabb publicering inom media och kanske handlar det också om att fler forskar och fler utanför akademien är intresserade av att ta del av resultaten, men det där glappet är väldigt stort i dag. Forskning gör sig helt enkelt inte särskilt bra i snippet-format, eftersom forskningsresultaten alltid är en del av något större, ett sammanhang, orsaker och konsekvenser.

Det är sånt här jag brukar tänka på när jag diskuterar genus med de där som tycker att skillnader på män och kvinnor nästan alltid har sin grund i biologi. Som en av de senaste kommentarerna på ett gammalt inlägg om kvinnosyn och hotness, där Ninni skriver om att det är illa om könsmarkörerna (typ klänning, slips och så vidare) försvinner eftersom vi är biologiskt virade för att känna igen och uttrycka könsmarkörer. Och visst är könstillhörighet en av de allra första grupptillhörigheter som barn uppfattar, men det är långt ifrån klarlagt att könstillhörighet endast är biologiskt betingat. Det vill säga, det kan finnas en biologisk komponent men den måste inte vara den avgörande faktorn. Tittar man på olika kulturer över olika tidsepoker blir det ganska klart.

Under medeltiden var sexuell avhållsamhet och ett slags neutralt genus (det kallas ibland för ett tredje genus) idealet. Att så många människor skulle ha en biologiskt betingad drift till detta neutrala genus är synnerligen osannolikt, dels eftersom det inte finns kvar i dag och dels eftersom det inte fanns ens i samtida kulturer. En (anti)könsidentitet skapad av samhället, uttryckt genom ceremonier och särskilda kläder.

Beträffande könsidentitet är det svårt att komma bort ifrån att den är nära kopplad till sexuell identitet. Många verkar dessutom tycka att den största könsmarkören är sexuell identitet – män gillar kvinnor, kvinnor gillar män. Så enkelt är det dock aldrig, och har aldrig heller varit. I det som i dag ofta ses som supermanliga Sparta, där krigaridealet överskuggade allt annat och alla män tillbringade större delen av sina liv i baracker för att härdas, var homosexualitet helt normalt. Det var nämligen bättre att soldaterna roade sig med varandra än gick runt och var sexuellt frustrerade. I dagens armé är homosexualitet långt ifrån accepterat. Hur ska man kunna förklara spartanernas sexuella identitet med endast biologiska förklaringar? Hur påverkar den sexuella identiteten könsidentiteten?

Ninni, och många med henne, menar att det är jämställdhetens baksida att man inte längre ska använda lika tydliga könsmarkörer trots att kön är ”den kanske viktigaste personliga identiteten”. Men kön är en viktig identitet bara för att vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar. Så länge man föds som den som samhället är skapat för och man passar in i kontexten förstår jag om det känns om en biologiskt betingad identitet, som att man födde sån, men för alla dem som inte passar in i de förutbestämda sociala mallarna är uppluckrade könsmarkörer förmodligen av enorm betydelse. För spartanerna var homosexuell inte en identitet. För många av dagens homosexuella är det en av de viktigaste aspekterna av deras identitet. Ett närliggande exempel är hudfärg. Jag tänker aldrig på att jag är vit. Min vithet är inte identitet för mig för min vithet är norm i min kontext. Hade jag däremot varit född i Nigeria hade min vithet garanterat varit en mycket betydelsefull beståndsdel i min identitet. Och jo, hudfärgen är biologiskt betingad – men hudfärgen som identitetsskapare är det inte. Det samma gäller kön och sexuell läggning. De är bestämda av biologi, men deras identitetsskapande funktion är etsad i samhället.

Det är här som forskningsglappet kan bli stort. Det finns inga tvivel om att vi påverkas av vår biologi, men det finns inga klara bevis för i vilken utsträckning, eller ens att människor med liknande genetisk uppsättning påverkas lika mycket av sina gener. De undersökningar som gjorts har en bra dag underlag i tusental, men oftast i hundratal, och vi är flera miljarder människor på jorden. Att tala om vikten av könsmarkörer som ett biologiskt faktum för att människan är ett gruppdjur i behov av identitet funkar bara till en viss gräns, särskilt om man beaktar de enorma skillnaderna i uttryck för kön som funnits över tid, och det faktum att uppdelningen i bara två kön (eller genus) inte går att applicera på ett enda samhälle. Diskussioner måste vara generaliserande och det måste finnas förståelse för att forskningsresultat indikerar, inte bevisar.

Ninni, och igen många med henne, menar också att ”[e]tt misstag jag upplever man gör i dagens genusfråge-iver är att glömma bort att ‘vi lär oss av det svåra i livet’. Jag skulle inte vilja vara utan det sätt intolerans påverkat mig och format mig till den jag är. Ju allvarligare socialt brott ens normbrott/avvikelse anses vara i den kultur man lever i, ju mer skinn på näsan får man. Inget är bara av ondo.” Jag håller helt med om att motgångar hjälper en. Jag hörde till och med någon argumentera för att utan motgångar hade det aldrig funnits några genier. Men det är en himmelsvid skillnad på motgångar och motgångar. De motgångar jag möter som vit, hetero kvinna i Norden är förvisso satans tunga ibland, men ändå knappast jämförbara med motgångar den som på riktigt bryter mot normer stöter på. Som när den sexuella identiteten tillåts agera könsmarkör och heteronormativiteten får sätta gränser för människors identitet. Självmordsstatistiken för unga hbtq-personer (och framförallt unga hbtq-män) talar sitt tydliga språk.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsneutrala omklädningsrum och att hetsa upp sig över ingenting

25 april, 201325 april, 2013 Charlotte17 kommentarer

Nyheten framför andra i dag verkar vara att en skola i Sverige planerar att införa ett könsneutralt omklädningsrum. Och alla anti-det-mesta-men-framförallt-genus-människor håller på att implodera av upphetsning. Ett könsneutralt omklädningsrum! Härrimingud! Så befängt! Hur kan man!? Typiskt Sverige att försöka utplåna naturliga könsskillnader!

Men vad som är intressant är att de som protesterar allra mest just nu inte direkt är de samma som talar sig varma för starkare statlig styrning utan snarare de samma som menar att naturen och demokratin måste få ha sin gilla gång. Och ja. Alltså. Här om någonstans har vi ju demokrati eftersom det är eleverna – de berörda i fallet – som själva lobbat för ett könsneutralt omklädningsrum. Dessutom vill man ju inte alls ta bort de könssegregerande omklädningsrummen, kalla alla för hen och låta dessa unga henar klä om samtidigt i ett enda stort regnbågsfärgat henrum. Det enda man vill är att tillföra valmöjlighet för dem som inte är bekväma med att byta om tillsammans med andra av samma biologiska kön.

Fler valmöjligheter efter demokratiska förhandlingar i enlighet med de inblandades vilja. Det är väl knappast något vi kan få för mycket av?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ungdomar som bara hänger i köpcentrum och bråkar och sånt där ni vet

7 april, 2013 Charlotte3 kommentarer

För tillfället är det väldigt mycket diskussion här i Finland om hur man ska handskas med alla dessa ungdomar som inte har något bättre för sig än att hänga i köpcentrum. Om vi för den här gången inte hänger upp oss på det självklara i att det har ett samband med att fritidsgårdar stängs, hobbyverksamhet kostar 150 euro per termin och att ungdomsarbetslösheten är skyhög finns det en annan aspekt jag skulle vilja lyfta fram.

Jag minns inte var jag hörde det, eller om jag läste det någonstans, men för ett par år sedan var det någon som talade om betydelsen av torgen förr i tiden. Det som en gång i tiden kallades för forum och som var den viktigaste mötesplatsen för alla områdets invånare, städernas självklara mittpunkt håller sakta men säkert på att försvinna, att ätas upp av bebyggelse. Men genom att man börjar utrota de vanliga fria torgen till förmån för köpcentrum skapar man rum som inte är fria. Någon äger köpcentrumen. Någon får bestämma vem som får komma dit och när alla ungdomar borde kastas ut (vilket man alltså gjorde för några dagar sedan – hivade ut alla ungdomar). Ett köpcentrum med tak och väggar är (och jag är den första att erkänna det) en prima uppfinning i ett land som större delar av året har minus 25 grader, snålblåst och snöslosh, men i ett köpcentrum finns inte torgets friheter; att protestera, att demonstrera, att samtala och att bara få vara.

För i takt med att de allmänna, fria rummen försvinner kommer vissa personer att bli utestängda och det är det som håller på att hända nu. Ungdomar är inte per definition bråkiga slashasar som inte borde få vistas bland vanliga människor. Ungdomar är, några bråkstakar och inte alltid så inspirerande attityder till trots, faktiskt framtiden. Den ska vi inte stänga ute.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med att ta debatten

11 mars, 201311 mars, 2013 Charlotte10 kommentarer

De flesta har nog läst Maria Svelands artikel på feministiskt perspektiv om hur hon lockades med på en kväll för grävande journalister bara för att bli överkörd av Janne Josefsson. Och jag tänker inte skriva om kvinna versus man den här gången, för i Marias berättelse finns kornet till något större och viktigare. Vad har hänt med det offentliga samtalet? Har folk fullkomligt glömt bort hur man talar med varandra? Vi rör oss stadigt bort ifrån samtal och mot debatter, bort ifrån att lyssna på varandra med respekt och mot att tvinga fram en vinnare och en förlorare. Men den stora förloraren är samhället, alla vi som tycker att det är helt ok att man tycker olika saker, som förstår att förekomsten av olika åsikter samt forum för dessa åsikters trygga vädrande är själva grundbulten i demokratin. Om vi förlorar samtalet till förmån för debatten kommer det alltid att finnas bara vinnare och förlorare, aldrig tankeställare, gråzoner, visst medhåll eller förståelse för andra. En debatt måste avgöras. Ett samtal kan få fortgå, utvecklas, förändra.

Samma tendenser till svart-vit debatt kommer på den här bloggen, trots att jag i de flesta frågor bortom saltklakritsglass (som är ett otyg som aldrig borde ha sett dagens ljus) är mer intresserad av att lära mig nya saker och höra era åsikter än att försöka bevisa att jag har rätt och alla andra har fel. Jag får höra att jag är lögnare (”jasså, vad ljuger jag om?” – ”det vet du så väl”) och rabiat feminist (”typiskt jävla feminister att göra just så som du!”) med ett patetiskt och auktoritärt maktspråk (”du ifrågasatte om jag läst en bok som jag inte läst”). Hur kom vi hit? Vad har jag gjort som gör att människor kommer hit, till min anspråkslösa blogg där jag teoretiskt har rätt att skriva vad fan jag vill, och kallar mig lögnare med patetiskt och auktoritärt maktspråk?

Stora delar av de saker som i dag får sägas om andra hade medfört hårda straff för kränkningar för bara några hundra år sedan. Att kalla någon lögnare var exempelvis ett brott om man inte kunde bevisa att så var fallet. Att kalla någon galen hora, om den personen inte gjort sig skyldig till horsbrott och detta kunde bevisas, var oerhört allvarligt. I dag, all teknik och ett förhållandevis enormt polisväsende till trots, kan man inte ens få tag på dem som lite random häver ur sig dödshot. Faktum är att det i många fall inte ens finns folk som är villiga att säga ”stopp där, så där säger man inte”. Det finns saker som man inte borde säga, det finns stunder då man borde ta ett steg tillbaka, ett djupt andetag och inte fortsätta och det finns gånger då det enda man kan göra är att be om ursäkt för att man inte gjort så i tid.

På många sätt är Marias berättelse sådan att man helst vill bädda ner sig i sängen, äta glass direkt ur förpackningen och konstatera att det är dags att göra slut med hela världen för den kommer aldrig att bli bättre. Men det finns ljusglimtar. Som personerna längst bak i rummet som börjar säga emot, som den som kräver en mikrofon och ger svar på tal, som de som efteråt kommer fram och säger att de tyckte att det var bedrövligt.

Vad vi inte behöver just nu är fler som vågar ta debatt. Fler som med argument, agenda och en retoriskt arsenal som skulle få de gamla grekerna att vända sig i sina gravar ger sig in i en debatt där man ska hitta en vinnare och en förlorare. Det fanns en tid då det krävde mod att ta debatten. Nu krävs det mod för att våga ta samtalet, att våga föra en öppen konversation om svåra och engagerade ämnen som inte leder till att alla vet vem som vann. Kanske man inte ens – och förlåt mig nu alla svenskar för jag vet att prospektet är skrämmande – nått konsensus. Som ett första steg att främja samtalet hellre än debatten på den där bloggen kommer jag att införa restriktioner: man får skriva EN kommentar på inlägget och därefter svara på andras direkta frågor eller svar på kommentaren. Har man inget konstruktivt eller bara trevligt att säga ska man hålla käft. För vet ni vad? Det är jättemånga som har hört av sig till mig och sagt att de så gärna skulle vilja kommentera men att de helt enkelt inte bara orkar för de vet att de blir påhoppade av andra som kommenterar. Dessa restriktioner är alltså inte för att tysta kritiker (as if) utan för att öppna upp för alla dem som skulle vilja säga något men som tvekar inför den helt klart reella risken att få skit. Restriktioner för demokrati och samtal.

Kuriosa 1: Och alla ni som omedelbart kände att det här är ett typiskt manshatarfeministinlägg som skulle ha kunnat undvikas om jag bara fått tillräckligt göre sig icke besvär.

Kuriosa 2: De gamla grekerna kremerade sina döda, så det blir väldigt svårt att vända sig i graven.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsneutrala leksakskataloger – snart ramlar väl himlen ner också

28 november, 201228 november, 2012 Charlotte14 kommentarer

Efter att svenska leksakskataloger med genustänk spridits över världen höjs det röster för att det är indoktrinering av oskyldiga små barn. I katalogerna ser man nämligen exempelvis små flickor som leker med vapen och små pojkar som leker med dockor. Och det är intressant att män tycks kasta sig in i den här diskussionen med sällan skådad entusiasm, även i samhällen där pappaledighet knappt existerar och där kvinnor förväntas sköta barnen enväldigt, bara för att katalogerna visar pojkar som leker med dockor. Varför kommer protesterna mot just att pojkar leker med dockor? Är föräldrar i dag faktiskt på riktigt rädda för att barn som får leka med vad de vill ska bli homosexuella och att världen ska gå under?

Protesterna mot att pojkar leker med dockor är åt helvete fel av många orsaker och visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att ha lite genustänk – att tänka utanför lådan. För det första är det så oerhört tragiskt att det finns folk som vill hindra små pojkar att leka som de vill, bara för att de är pojkar. Samma problem finns inte för flickorna, eftersom mannen är norm och det är bättre och mer accepterat att göra de där manliga grejerna oavsett kön än tvärtom. För det andra är dockor ett utmärkt sätt att förbereda barn på att ta hand om och vårda både kommande småsyskon och egna barn när de blir större. Ett av de tveklöst största jämställdhetsproblemen i hyggligt jämställda länder som Sverige och Finland är att pappor inte får delta i sina egna barns uppväxt på samma villkor som mammorna och att pojkar som vill leka vårdande lekar inte skulle få göra det är knappast något som kommer att göra något bättre, om vi säger så. För det tredje får jag spel när folk kommer dragandes med myten att pojkar som leker med dockor blir gay. Om vi nu bortser från att det är synnerligen beklagligt att någon kan titta på sitt lekande barn och tänka att det säkert är något allvarligt fel på barnet för att det leker med leksaker nischade mot det motsatta könet – istället för att till exempel älska barnet villkorslöst – finns det inga belägg för en sådan koppling.

Men visst finns det problem med leksakskatalogen, till exempel det att man låter en liten flicka posera med vapen. Problemet är dock inte att man gör det med en genusneutral touch och att det är en flicka istället för en pojke, utan att det är ett barn med vapen. Det skulle vara betydligt viktigare att diskutera än det självklara i flickors och pojkars rätt att leka över gammalmodiga könsgränser.

I svensk press har de negativa kommentarerna fått betydligt större genomslag än alla de positiva reaktioner som också kommit (och som fyller både Twitter och Facebook), kanske för att det på något vis har ett större nyhetsvärde. På radio här i Finland hörde jag för ett par dagar sedan att ”en sådan katalog knappast skulle funka här” och undrar vad man menar med det. Jag är nämligen övertygad om att det är betydligt fler som kommer att gilla att det finns kataloger med leksaker för barn – snarare än för pojkar och flickor – än sådana som kommer att låta bli att köpa en docka till sin flicka som de alltid har gjort bara för att det är en pojke som leker med den i katalogen. En könsneutral leksakskatalog begränsar inte antalet konsumenter, utan ökar det. Vill man inte förändra sitt sätt att tänka, eller om ens barn helt enkelt vill leka enligt traditionella mönster, kommer en neutral katalog inte att förändra något. För oss som tycker att det är viktigt kan just en sådan katalog vara avgörande för från vilken av alla de leksaksaffärer man väljer att införskaffa leksakerna, även om leksakerna man faktiskt köper kanske är de samma.

Och de som nu skriker om att barnen indoktrineras kommer alltid att hitta något att skrika om. Av erfarenhet skulle jag vilja påstå att de inte är den toleranta, förlåtande och nöjda typen. Det är förresten just sådana typer som jag aldrig kommer låta bestämma vad mina barn ska leka med.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Bloggprisnominerad!

6 november, 20126 november, 2012 Charlotte6 kommentarer

Jo alltså. *harkel* Den här bloggen är nominerad till Bloggpriset 2012 i kategorin Årets nykomling. Alla ni som tycker att den här bloggen gör era liv lite bättre, eller ni som annars bara är här av någon sorts tvångsmässigt psykotiskt begär, får gärna gå in och rösta här. Om ni vill vara lite extra krejsy kan ni ju alltid plita dit bloggens namn i rutan för Årets blogg också. När ni ändå är där liksom.

Sedan tänkte jag att vi skulle dra igång en Facebookkampanj för att öka medvetenheten för Rosa Bloggprisnominerade Bloggar, där alla tjejer ska skriva ”fuck off <3" i sin status och sedan skicka krypterade meddelanden till alla andra tjejer om den mystiska statusradens magiska betydelse, och den tjej som berättar för killarna vad det betyder kommer att få gå ensam på toaletten på alla fester hela resten av året. Snart blir alla så upptagna av att rösta i Bloggpriset att inte en käft kommer ihåg hur det går för den där Obama. Muahahaha!

Så. Ni vet.

Jag skriver ett tacktal. Ni röstar. Ok?