– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Ibland funderar jag över hur det skulle vara att vara en sådan typ som inte prompt måste överanalysera allting hela tiden, som inte dagarna i ända sitter och vrider och vänder på detaljer och som inte alltid måste begrunda allt.
Och så slås jag av ironin i hur länge jag just suttit och funderat över detta.
Nu har äntligen vårt nya tak levererats, både det som ska på lillstugan och det som ska på storhuset. Som jag har väntat! Enligt planen ska de börja lägga taket på torsdag. Inte alldeles oväntat är det ganska exakt ett dygn efter att dessa veckor av solsken förväntas förvandlas till en månad konstant höstregn. Nu är ju inte jag någon expert, men en gissning är att det knappast är optimalt väder att lägga tak i. Vi får väl se hur lång tid det tar innan taket slutat ligga i trädgården och börjar ligga på plats på eh… taket.
Det finns få saker som är riktigt så tillfredsställande som att få en blyg och svår katt att mjukna, att våga leka, ligga mitt på golvet och tvätta sig, försiktigt komma och luta sig mot ens hand för att bli smekt över ryggen. Från det att man hämtar dem, trötta och rädda och lovar dem att nu, nu ska de inte behöva vara rädda mer – tills man får fram den första lilla leksugna tassen och kan börja visa dem en bättre värld. Tre dagar tog det men nu har den här lilla hemlösa kattungen äntligen börjat komma fram. Och det är en härlig liten kattbörjan som döljer sig i den här taniga uppenbarelsen. Dessutom hade hon i dag besök från ett härligt par som kanske har ett tryggt hem att erbjuda…
Nyss hemkommen till oss, inne i transportburen. Så trött och så rädd att hon inte ens reagerade om man sträckte in handen.
En liten tass kom äntligen fram efter att jag i flera dagar lekt med den här pinnen ensam.
Det här är ett bra tecken!
Precis som det här. Hon litar på mig tillräckligt mycket för att ha mig sittande bakom henne när hon spanar in i nästa rum.
Lilltassen vågar sig fram ibland, men mest för att fara som en blixt in under något annat. Bilder på henne får alltså vänta. Därför får ni här en stilstudie av Rasputin som hade gett sig fanken på att han visst kunde ligga bekvämt i babystolen.
Vi talar ju mycket om män och kvinnor, skillnader och likheter och sånt. Det är på alla sätt en mycket komplicerad väv av biologiska faktorer och socialt skapade förväntningar. Ni vet också hur arg jag brukar bli när somliga vill förklara mäns och kvinnors förväntningar på och beteende i parförhållanden med strikt biologiska förklaringar. Den där bubblande ilskan som ofelbart kommer när någon säger att män vill sätta på allt som rör sig på grund av att evolutionen lärt dem att sprida sin säd ligger där under ytan när jag i dag läser om kvinnors hjärtattacker.
Kvinnors hjärtattacker.
Har ni någonsin läst om det förr? Det hade i alla fall inte jag. På alla bilder av hjärtattacker är det en man. Hjärtattacker är en manssjukdom. Och jo, det är fler män än kvinnor som får hjärtattack men det är procentuellt sett fler kvinnor som faktiskt dör av sina hjärtattacker. Hjärt- och kärlsjukdomar den främsta dödsorsaken för kvinnor, precis som för män – även i Sverige. Men symptomen på hjärtattack är könsspecifika. Kvinnor får sällan de klassiska symptomen på hjärtattack utan mer vaga symtom, som nacksmärtor, ont i rygg och axlar, smärta i magtrakten, extrem trötthet och så vidare. Det här är ett ämne som skriker efter mer forskning. Så varför vet vi inte mer? Fortfarande är bara 24% av deltagarna i kliniska studier i USA kvinnor. Fortfarande tenderar kvinnors smärta att förklaras med psykologiska förklaringar. Vi är på väg bort från den diskriminering mot kvinnliga patienter som funnits, men det är ännu långt kvar. Till skillnad från dejtande är medicin är ett av de ämnen där vi bör hålla biologiska skillnader mellan män och kvinnor i konstant åtanke.
Det är viktigt att känna till symptomen på hjärtattack eftersom man behöver vård snabbt. Därför är det också viktigt att alla vet om att kvinnors hjärtattacker kanske inte har de traditionella symptomen. Mer om detta kan, och bör, ni läsa här!
Viktor var imponerande nära sanningen när han gissade att jag gett upp min akademiska karriär för att bli kattfösare. Så här: Det började med att jag inte fick det där jobbet. Och när jag inte fick jobbet och eventuellt bröt ihop i en inte alldeles attraktivt gurglande liten hög förstod jag att det attraktiva med jobbet inte alls var arbetsuppgifterna (som ju i princip vore de samma som nu; skriva avhandling) utan chansen att få jobba tillsammans med mina vänner inne i stan. Jag älskar att jobba hemifrån och det har många fördelar och så men det kan också gå dagar utan att jag talar med en annan vuxen och… tja… det blir i längden väldigt, väldigt ensamt.
Så när jag förstod att min biljett till civilisationen rivits och kastats till grisarna var det naturliga steget att se sig om efter fler katter. Förstås.
I dag hämtade jag hem en liten kattunge som – liksom vår Rasputin – skulle ha gått en kall död på Tallinns gator till mötes om inte ödet ville annorlunda. Hon ska bo hos oss tills hon hittar ett eget hem. Jag ska ge er bilder i något skede, sedan, när hon har kommit fram från under soffan. Erfarenheten säger att det kan ta några dagar. Och avhandlingen då? Den skriver jag även i fortsättningen med katter som främsta rådgivare.
Ni vet hur folk håller på och försöker vara mystiska och bah ”jag håller kanske eventuellt på med ett superduperhemligt projekt som jag inte kan berätta för er om mer än det här som egentligen inte säger någonting”. Ni vet.
Så jag säger så här: Små, små tassar. Ikväll. Så kan ju ni dra era egna slutsatser…
Söker stipendium som en galning. En dag söktid kvar. Har blivit veritabel floskelmaskin. Dessutom är det ju alltid härligt att vara ute i sista sekund för det ökar ju inte sannolikheten att man gör en massa fel eller så. Och ingen här brukar ju göra fel ens i de genomlästa versionerna. Nej då.
Köpte sedan sånna här till mat. Vet inte vad det är men de heter något konstigt på tyska och ser ut som astronomiskt stora bandmaskar. Känns oerhört passande just nu.
It can not be unseen.
När Maggie bara blev sämre ringde jag veterinären. Det visade sig att Maggie hade en infekterad tand, som veterinären nu dragit ut, och en stor hårboll i magen. Maggie är alltså för tillfället högre än Paris Hilton en fredagskväll, en tand lättare och dessutom matad med paraffin. Det är, milt uttryckt, en väldigt spännande kombination. Det viktigaste är dock att hon lever och att det finns chans att hon blir bra. Nu ska hårbollen ut för den riskerar annars att stoppa systemet. Om den inte kommer ut som en paraffinoljad pälsklädd bajs måste kaninkraken nämligen opereras och… tja… det är varken alldeles problemfritt eller alldeles gratis.
Vi fortsätter att hålla tummarna helt enkelt. Tack till er alla som hört av er och som hjälper till med tumhållning!
Jag hann ju inte mycket mer än skriva om hur fint djuren har det förrän Maggie blev sjuk. Maggie är normalt den vildaste kanin jag någonsin träffat på och i lördags kväll var hon ännu ute och sprang som en galning. Vild och fri.
Men så i går var hon inte alls sitt vanliga skuttiga jag. Hon verkade trött och håglös, men åt, drack och gjorde sina behov som hon skulle. På kvällen ville hon ligga inne i hönshuset (där hon annars aldrig brukar vara) för att få extra värme och vi lämnade dörren på glänt för henne. I dag är hon bara sämre. Ligger i ett hörn och vill ingenting. Jag har lyckats peta i henne maskrosblad och ska strax ut och försöka få i henne mer, men inte ens brödkant ville hon ha i dag. Samtidigt vet jag inte vad det är för fel på henne. Magen känns normal, ögon, öron och rumpa ser ut som det ska. Jag hittar inget fel förutom att det känns som om alla hennes krafter har lämnat henne.
Och jag vet ju att det är fara å färde när kaniner inte äter. Att kaniner aldrig visar att de är sjuka förrän det är riktigt illa. Nu håller vi alla tummar och tår för att det går vägen!
Hit och dit och tillbaka igen 