Lilltassen

Viktor var imponerande nära sanningen när han gissade att jag gett upp min akademiska karriär för att bli kattfösare. Så här: Det började med att jag inte fick det där jobbet. Och när jag inte fick jobbet och eventuellt bröt ihop i en inte alldeles attraktivt gurglande liten hög förstod jag att det attraktiva med jobbet inte alls var arbetsuppgifterna (som ju i princip vore de samma som nu; skriva avhandling) utan chansen att få jobba tillsammans med mina vänner inne i stan. Jag älskar att jobba hemifrån och det har många fördelar och så men det kan också gå dagar utan att jag talar med en annan vuxen och… tja… det blir i längden väldigt, väldigt ensamt.

Så när jag förstod att min biljett till civilisationen rivits och kastats till grisarna var det naturliga steget att se sig om efter fler katter. Förstås.

I dag hämtade jag hem en liten kattunge som – liksom vår Rasputin – skulle ha gått en kall död på Tallinns gator till mötes om inte ödet ville annorlunda. Hon ska bo hos oss tills hon hittar ett eget hem. Jag ska ge er bilder i något skede, sedan, när hon har kommit fram från under soffan. Erfarenheten säger att det kan ta några dagar. Och avhandlingen då? Den skriver jag även i fortsättningen med katter som främsta rådgivare.

7 thoughts on “Lilltassen

  1. Så synd! Du vet att det finns ett mycket trevligt bibliotek där du skulle kunna sitta och jobba och att vi har ”gradukärror”, små portabla bokhyllor som du kan reservera och ha i en månad… Just saying:-)

    Har mailat dig om lilltassen!

  2. Beklagar att du inte fick jobbet. Själv skulle jag gärna kombinera att jobba hemma och ha en kontorsplats där jag fick träffa trevliga människor någon dag i veckan också. Kanske någon gång…

  3. När jag gör tester på nätet så brukar jag klassas som mer introvert än 99 % av de som gjort testet. Jag tolkar det som att jag är ovanligt introvert. Jag blir förkyld rätt ofta, och det är sällan det är så illa att jag inte kan jobba men ändå illa nog för att jag inte ska palla att gå upp 7 och ta mig till jobbet och sen sitta i larmet där i åtta timmar för att sen ta mig hem igen. Så då brukar jag jobba hemma. Brukar behöva göra det i någon vecka innan jag blir frisk igen. Och till och med jag, som trivs ovanligt bra själv (och som i allmänhet trivs aldeles förträffligt i början), tycker det börjar bli lite väl ensamt efter några dagar.

    Så jag förstår att du vill ha arbetskamrater. Förhoppningsvis så blir det så i framtiden.

    • Tack så jättemycket för det här! Jag trivs egentligen jättebra med att jobba hemifrån, men två år är liksom en ganska lång tid utan arbetskamrater. 😦

  4. Pingback: Agnes har anlänt | En kattslavs dagbok

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s