Ni som hängt på den här bloggen ett tag har ju redan fått en del om det här ämnet, men här kommer likväl min kolumn från i tisdags. Beklagar om texten är liten.
Regeringen ger praktiska exempel på hur det ser ut när man inte bryr sig om löneglappet
Hittills har jag inte hört en enda som är nöjd med regeringsprogrammet här i Finland. Det kan förstås bero på kretsarna jag rör mig i, men jag är benägen att tro att mycket av kritiken faktiskt också beror på att det är ett skitprogram.
Så slog 86 smarta professorer, rektorer och forskningsledare sina huvuden samman och konstaterade, baserat på forskning, att de som betalar för de föreslagna nedskärningarna är *trumvirvel* kvinnorna. Grundtanken i programmet, som jag har förstått det, är att man vill öka produktiviteten och skära ner på statens kostnader. Det är ett ganska klassiskt grepp. Problemet är förstås att om man inte slänger in en ordentlig dos genustänk till den grundtanken så får man ett regeringsprogram som skär ner på de sektorer där kvinnor lever och verkar samtidigt som det satsas på männens domäner. Där är vi nu.
Regeringen vill skära i dagvården och i ersättningen man får för att vara med sina barn. Man vill spara genom att lägga över ansvaret för barnvården på familjerna, vilket i praktiken betyder mamman. ”Nej, nej, så måste det ju inte vara” skriker någon, ”det är ju kvinnornas eget val”. Men just nu är det endast 1-2 % av fäderna som tar ut vårdledighet. (Här måste jag slänga in en liten parentes om att många alltså anser denna fördelning vara jämställd. I don’t even.) Att skära i möjligheterna för mammor att ha barn i dagvård, den subjektiva rätten, kommer inte att öka antalet hemmapappor utan minska antalet mammor som får arbeta åtminstone lite. Förslag om förlängda arbetsdagar lägger en ännu större börda av hushållsarbete på kvinnor. Och detta utan att ens betrakta ensamstående föräldrar, av vilka kvinnor utgör 83 %.
Effekten av att regeringen också tänker spara miljarder på kommunerna torde vara uppsägningar, i en sektor där jämställda 79 % är kvinnor. Dessutom skärs det ner på vårdpersonal och i dagvården vilket även det är kvinnodominerade branscher. Inget av detta lär uppmuntra kvinnor att komma ut ur hemmen. Samtidigt ger regeringen ekonomiska lättnader till dem som arbetar. Utanför hemmet alltså. De kvinnor som rent av startar upp småskaliga arbetsplatser för sig själva genom att ta dagisbarn till sig, när de ändå är hemma med egna barn, räknas inte med bland företagarna.
Regeringen vill också spara på äldrevården vilket sannolikt slår hårdast mot kvinnor eftersom, och här kommer vi till de långtgående effekterna av löneglappet, kvinnor utgör största delen av de fattiga pensionärerna. Kvinnors medelpension ligger på 15 823 euro per år medan män får 20 473 euro. Jag kan inte räkna procent men det är en ordentlig skillnad. Och jag säger inte nu att män inte skulle ha förvärvsarbetat mer och därför förtjäna den pensionen, men jag vidhåller att kvinnor inte har samma chans att förvärvsarbeta som män. Med det nya regeringsprogrammet blir det ännu svårare. Med det nya regeringsprogrammet har kvinnor ännu mindre möjlighet till ekonomisk självständighet.
När normbrytarbarn står på egna ben
Någon gång där när Vilho blev väldigt sjuk, innan vi visste om han skulle överleva eller inte, började han tjata om att få åka på läger. Jag var förstås inte i position att neka honom någonting, och när det visade sig att han skulle bli frisk och att det dessutom fanns plats kvar på ett tredagars övernattningsläger i närheten anmälde jag honom och hans lillasyster. I går åkte jag dit med dem, osäker på vem som var nervösast. På plats fanns en mycket högljudd grupp av killar som gissningsvis var några år äldre än Vilho. De uppfyllde ungefär alla stereotyper för hur killar i den åldern skulle kunna tänkas bete sig. På många vis liknade det vad som händer i hönsgården när hönorna pickar in sig i sina hierarkier. Initiationsriter och gränstestande.
Och jag fylldes med vad som närmast kan liknas vid panik. Jag vill så vansinnigt gärna att barnen ska få bra minnen från sitt första läger, jag vill så att de ska trivas. Men när jag ser min lille, fundersamma son betrakta en lek som av allt att döma tycks gå ut på att skjuta en fotboll väldigt hårt på någon annan ser jag en norm som jag har uppfostrat honom utanför. Jag ser den sortens pojkstereotyp som han inte passar in i. Och missuppfatta mig inte nu – jag är nöjd över att han inte fyller den normen och jag är stolt över den han här – men jag är rädd för att jag kastar honom till vargarna.
Det är en sak att uppfostra en normbrytare när man får stå vid hens sida och försvara, när man får vara nära och skydda, ta de värsta smällarna, fräsa ifrån och stötta. Men jag kan meddela att det är en sjujävla skillnad när det barnet sedan ska stå själv. Att passa in i sammanhang, att höra till och få vara med, är svårt nog som det är och jag är rädd för att jag lagt en extra börda på honom. Samtidigt vet jag förstås att jag inte kunde ha gjort annat. Jag har ju låtit honom själv stå i centrum för vad han vill vara och jag tänker inte vara den första som skjuter en boll på honom och säger att bara mesar gråter. Men jag hade velat vara den som fångar bollen och säger att man inte ska skämmas för tårar. Nu måste han göra det själv.
Ibland så tänker jag mig att många av de föräldrar jag hör eller läser som talar om vikten av att bryta normer kan göra det så bestämt (”klart att pojkar ska ha klänning”, ”jag klär alltid min son i rosa” osv) för att deras barn ännu inte är så gamla att de måste stå själva. En första bit kommer där när barnet börjar dagis, men nästa, som för vår del så sakteliga börjar komma nu, när kompisarna ska ta över socialiseringsprocessen är jävligt otäck. Då känns det inte alls lika självklart att ens son ska ha klänning och rosa och just nu är jag otroligt tacksam över att Vilho inte vill använda klänning.
Ja, och TIlda är ju flicka och tycker dessutom om att hjälpa till i köket så hon hittade förstås sin plats direkt.
Här är några bilder på när barnen blåser såpbubblor på vår gård tidigare under våren. Mest för att lugna mina nerver.
Där kvinnans euro är 43 cent
För ett par dagar sedan rapporterade YLE om att kvinnans euro i Grankulla är 43 cent. Det vill säga, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är enorma. Det visar sig också att skillnaderna är som störst i kommuner med fler höginkomsttagare. I Grankulla har kvinnorna till exempel fortfarande en årsmedelinkomst på över 33.000 euro vilket är bra mycket mer än genomsnittsmannen i Åbo. Och det upphör aldrig att förvåna mig hur folk kan gå så jävla apeshit som de gör över den här rapporteringen. Bland kommentarerna finns alltifrån att det skitjournalistik av YLE att lyfta en icke-fråga till att vi ju redan har jämställdhet i det här landet så what’s the problem.
Visst kan man ifrågasätta om det är relevant att tala om kvinnans euro som koncept. Vad det mäter är ju alltså bara de faktiska löneskillnaderna och den största delen där beror på att kvinnor inte förvärvsarbetar i samma utsträckning som män. MEN! Det är (minst) tre saker som man fullkomligt bortser ifrån ifall man låser sig vid att diskutera kvinnans euro som koncept och jag önskar, önskar, önskar att vi skulle kunna komma vidare till att diskutera de sakerna någon gång för hela det är begreppsfilosofiska tramset gör mig så jävla grinig.
Alltså:
1: Det framställs ofta som att män alltid har varit de som jobbat hårdast och kvinnor alltid de som tagit hand om barn och hushåll men det är ur historisk synpunkt en MYT. Ok? MYT. Kvinnor har varit med och skött de allra tyngsta arbetena redan från början. De var med och jagade på stenåldern, de har plogat, sått och skördat. Kvinnor har i vår kultur inte innan 1800-talet varit förpassade till hemmet medan mannen arbetade och även då var den hemmasittande kvinnan ett borgerskapsfenomen och förunnat ett fåtal. Hemmakvinnor är, vilket bekräftas av studien YLE refererar, fortfarande beroende av klass. Det finns alltså inte en tusenårig historiskt grundad tradition av män som försörjer sina hustrur här.
2: Att kvinnor generellt tjänar så pass mycket mindre än män betyder något och är värt att lyfta fram. Vi vet att det i bakgrunden finns sådana saker som att kvinnor oftare har snuttjobb, oftare deltid, oftare tar ut VAB och därmed har en betydligt osäkrare position på arbetsmarknaden än vad män har. Detta trots att kvinnor i dag generellt har högre utbildning än män. Det hjälper inte hur mycket man skriker att detta är resultatet av kvinnors fria val för väldigt många kvinnor uttrycker sitt missnöje med situationen och påpekar att det inte finns så många andra val att göra. Många hade velat jobba mer men kan inte, delvis på grund av att det inte finns jobb och delvis på grund av att de har huvudansvaret för barnen.
3: Kvinnors och mäns arbete värderas fortfarande inte lika. De yrken som traditionellt är kvinnligt kodade, till exempel inom omsorg, är dåligt betalda. Men det handlar också om att de sysslor som kvinnor utför inte är meriterande. Hur i hela helvete kan det inte vara meriterande att ha varit hemma med sitt barn i tre år? Hur kan det inte få räknas på ett CV som indikationer på stresstålighet, ledarskap och organisationsförmåga? Nej, istället ska kvinnor som varit hemma med barnen förklara varför det finns luckor i deras CV åren de varit hemma. Att göra lumpen däremot, det är en merit. Och för att ta ett historiskt exempel, för att jag gillar sådana, kan vi se på dem som arbetade i hushållet. Den högsta positionen bland hushållets tjänare hade den manliga betjänten – butlern eller hovmästaren. Lägst i rang stod pigan. Tvättade gjorde tvätterskorna, men den som var rik nog kunde visa sin status genom att ha en manlig tvättare. Inte för att de jobbade hårdare eller längre timmar utan för att de var män. Eller se på skillnaden mellan kokerskan och kocken i både status och inkomst. Listan kan göras milslång.
Så, precis som med genus i allmänhet så finns det massor med spännande och viktiga saker att diskutera kring kvinnans euro, men att diskutera själva existensen av fenomenet är jävligt blasé.
Det var delvis de här sakerna som vi talade om i dagens Tisdagssnack. En länk till det kommer på bloggens FB-sida så snart det finns tillgängligt så håll ögon och öron öppna där.
EDIT: Jag påminner om att en giltig emailadress är en förutsättning för att få kommentera på den här bloggen. Man får vara anonym inför andra läsare men inte inför mig.
Liv och död
Jag har inte orkat prata om det, men för drygt en månad sedan blev Maggie sjuk igen i någonting som väldigt mycket påminde om det hon hade i höstas. Med samma behandlingsmetod fick jag henne att bli lite bättre ett tag, men sedan försämrades läget och hon fick åka till veterinären förra veckan. Där konstaterades att problemet med Maggie tycks vara att hennes kropp inte tar upp näringen från maten hon äter. Därför blir hon sjuk. Diagnosen var dyster men vi fick hem henne igen med antibiotika. Så vi har pysslat och tröstat och medicinerat och gosat, men ingenting har hjälpt. Det fanns helt enkelt ingenting mer att göra för henne.
Och då är det som det är när man har djur och de är sjuka och det inte finns mer att göra att man måste fatta obarmhärtigt svåra beslut. Man måste släppa sina vänner när den tiden kommer.
Maggie somnade stilla in i dag, i mina armar, bara drygt ett år gammal. Saknad och älskad.
När jag redan förra veckan såg vartåt det barkade med Maggie så talade jag med barnen och Tildas första fråga var om hon skulle få en ny kanin. Jag ville att vi skulle vänta, att vi liksom skulle vara färdiga med Maggie först innan vi började tänka på sådana saker, men Tilda insisterade. ”Så att jag inte bara tänker på Maggie om hon dör, mamma”. I förrgår åkte vi till djuraffären och såg en sanslöst söt liten vilding stjäla showen i en av djuraffärens två burar. Medan barnen begeistrade betraktade den lille kaninens framfart kikade jag in i buren bredvid och såg den märkligaste lilla fluffhög jag någonsin sett. En kanin som hade spelat med i en Austinfilm i fall sådana hade kaniner i huvudrollerna. Lugn och fin, stilla funderande. Hon hade suttit i två månader i sin bur och väntat på att någon skulle välja henne. Hon hade suttit där och sett andra kaniner bli valda oräkneliga gånger och själv bara blivit kvar.
Så hon fick förstås följa med hem. Och jag måste säga att Tilda hade rätt. Här, mitt i den hjärtskärande sorgen över Maggie, finns livet. Det tröstar att tänka så.
Maya Piraya
Let them eat cake!
Kan vi inte bara göra så att vi går på kalas och äter vad vi vill utan att göra en stor grej av det, okej? För om jag måste gå på ett enda kalas till där kvinnor i alla åldrar sitter och ojar sig över att de inte borde och näe de avstår och ajaj bara en bit så får jag spunk.
Spunk.
Vad sänder det för signaler till de unga flickor (och pojkar) som sitter runt ett dignande bord när kvinnor konstant vaktar på sig själva och varandra? Vad sänder det för signal till våra döttrar när kvinnorna runt omkring dem får komma med på kalas men inte njuta av maten utan dåligt samvete? Så om du går på kalas och inte riktigt vet om du förtjänar att äta något av det som värdarna med stor möda tillagat för att fira till exempel sitt barn eller sitt begynnande äktenskap, använd din inre röst för överläggningar. Mmmkay?
Kvinnor och Andra världskriget
Jag sitter här och filar på en artikel om kvinnor i historieböckerna och funderar över hur enorm inverkan det har vad vi vill berätta om det förflutna. Det brukar heta att historia är kungar och krig och utgående ifrån vad för sorts historia som lärs ut i skolan verkar det fortfarande vara den bistra sanningen. Frågan vi borde ställas oss är: hur kommer det sig att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor i kapitlen om 1900-talet? Vad säger det om vilken sorts historia som berättas?
För det som framkommer är förstås att det är krigets historia, men att kriget skildras endast ur det traditionella manliga perspektivet. Det är slag, det är härförare, det är gränsdragningar och freder. Precis som det var på 1600-talet. Men krig är så mycket mer, så mycket större än så.
Den här kvinnan jobbar i en amerikansk vapenfabrik under Andra världskriget.
Lottakåren marscherar, sannolikt 1940-tal.
En sjuksköterska ombord på ett evakueringsplan övervakar de skadade.
Och samtiden visste att kvinnorna behövdes.
Det finns så mycket historia här, så mycket ren krigshistoria, som inte blir berättad när man väljer att beskriva Andra världskriget som enkom männens. Det var få kvinnor i skyttegravarna vid fronten, ja (för kvinnor var inte tillåtna där), men beträffande krigets betydelse för historien så spelade kvinnor en lika stor roll som männen. Kvinnornas plats i och inverkan på kriget var lika stor som männens. Och kriget påverkade kvinnorna precis lika mycket som det påverkade männen.
Sånt tänker jag på i dag.
Senaste nytt om den skadade kycklingen
Som ni vet var det en kyckling, Dash, som råkade ut för en grinig hönas hårda näbb. Ingen trodde egentligen att den skulle klara sig, så som den dinglade slapp och frusen när vi tog in den. Men vi värmde upp den, matade den försiktigt och knåpade ihop en liten sandal till Dashs böjda fot. Vi band också ihop benen, för den skadade foten gled bara bakåt och så föll hon.
Och idag, tro det eller ej, kan hon stå alldeles själv! Stadigt är det inte, men skillnaden är enorm!
Genusförhistoria (och en sanslöst vacker solnedgång)
Jag är mitt uppe i bakandet inför barnens vårfest (hello, 50-talssterotyp!) men skulle lite snabbt vilja tipsa er om en ny avhandling alla borde läsa. Det är Annika Bünz som skriver om hur museums utställningar om förhistoria cementerar våra stereotypa och ofta felaktiga uppfattningar om livet under förhistorien. Har ni till exempel någonsin sett en bild på en stenålderskvinna som gjorde annat än skötte barn och lagade mat? Detta trots att vi inte vet om det faktiskt var kvinnornas uppgifter och att vi faktiskt vet att kvinnor till exempel var med och jagade. Utställningar (och bilder – internet är fullt av exempel) visar också ofta en man som hövding vilket ställer mannen i maktförhållande till de andra som det inte var säkert att män i allmänhet hade. Vi har inte en aning om ifall stenåldersmänniskor organiserade sig i grupper styrda av män eller kvinnor.
Anyways. Läs mer här!
I morgon får barnen sommarlov och jag kommer med största sannolikhet att få ännu mindre tid över för bloggen. Vi kan väl kalla det sommartakt eller så. Bjuder på några bilder från när jag och maken tog en kvällspromenad ner till dalen.
En liten kyckling har fallit ner
Det var ju väntat att kycklingarna i något skede skulle ta sig ner från redena till golvet. Det har varit ett orosmoment men gick betydligt bättre än förväntat. Ja, för alla utom en. Riktigt exakt vad som hände vet vi inte. Vi vet att den var den sista uppe i redet. Vi vet att den vaktades av Dotty och att Dotty hade en till (den tuffaste av alla kycklingarna) som galant hoppade ner och fortsatte hela vägen ut tillsammans med henne. Och vi vet att de andra pickade på den lilla stackaren som blev kvar när den väl tagit sig ner.
När maken hittade kycklingen låg hen kall och slapp på golvet i hönshuset. Den bars snabbt in, lindades i en halsduk och lades under min tröja. I flera timmar låg den där, fortfarande alldeles slapp och vi talade med barnen om att livet ibland är hårt. För att den inte skulle behöva dö namnlös gav vi den namnet Rainbow Dash – det sannolikt mest missanpassade namnet i hönshistorien (Tupp-Berit inberäknat). Efter att barnen somnat droppade jag lite sockervatten på dess näbb och blev blöt när det rann bort. Jag försökte några gånger till tills den fick lite in i munnen. Då öppnade den munnen och började klicka när den andades. Och jag kan inte mycket om höns, men där någonstans började jag allvarligt fundera över hur man bäst tar livet av en liten kyckling en sen kväll för den såg verkligen ut som om den bara tänkte lida sin sista tid på jorden.
Nu är jag väldigt glad att jag inte visste hur man skulle ta livet av kycklingar för en timme senare började den till vår stora häpnad piggna till. Vi gav den mer sockervatten och lät den sova i makens strumplåda över natten. Nästa morgon var den piggare, men dens ena fot var liksom böjd och släpade. Vi gav den äggmacka till frukost, vilket den glatt pickade i sig, och sedan knåpade vi ihop en liten sandal till den. Sandalen hjälper till att hålla foten rak så att Dash kan stå, och förhoppningen är att foten i något skede ska hållas rak även utan sandalen. Personalen på Apoteket trodde inte jag var frisk i huvudet när jag kom in och frågade om självhäftande bandage som kunde klippas i små bitar. Hur små? Så små att man kan få dem runt tårna på en kyckling.
Lätt är det inte, men det går. Eller, tja, hoppar.
Hit och dit och tillbaka igen 