Historikerns historier

Makthavare över Finland

Läser om Finlands historia på Infopankki och hittar följande:

”Finland var en del av Sverige i över 600 års tid från medeltiden till 1800-talets början. Sverige och Ryssland stred under denna tid ett flertal gånger om vem som skulle vara makthavaren över Finland. Till slut anslöts hela Finland år 1809 till Ryssland, efter att Ryssland besegrat Sverige i krig.”

Jag måste erkänna att jag är en smula imponerad över hur man på bara tre meningar har lyckats sammanfatta hela den nationalistiska, anakronistiska historiesynen. Det finns en viss finess i det. Samtidigt är det här ett enormt problem med så många felaktigheter att jag knappt vet var jag ska börja. Dessutom är jag rädd för att stycket sammanfattar vad finländare i allmänhet tror att deras historia från 1200-talet till 1800-talet faktiskt är.

Det största felet är meningen i mitten, som sedan färgar de andra meningarna. Sverige och Ryssland stred massor, ja. Men när man säger att det var om vem som skulle vara makthavare över Finland indikerar man att striderna var mellan två utomstående nationer som ville bestämma om en tredje. I själva verket fanns det inte ett Finland att bestämma över förrän efter 1809. Innan dess fanns det Sverige. Sverige fick inte ge upp makten över Finland i kriget, utan fick lämna ifrån sig en präktig bit av kungariket – en bit som varit en självklar del av detsamma i 600 år redan.

Tänk vad mycket man kan göra med formuleringar.

Vardagslivet

Kaffe

Jag är irriterad. Känner mig rastlös. Har svårt att komma till ro med mitt avhandlingsskrivande. Reser mig hela tiden. Det kryper i benen, under huden, i själen.

Och jag kan liksom inte skaka av mig känslan.

Så inser jag att jag faktiskt inte har druckit något annat än kaffe på hela dagen och efter lite räknande är jag beredd att erkänna att den här svårigheten att vara still möjligen beror på att jag just svepte min tionde kopp kaffe.

20151106-154243.jpg
MÖJ-LIG-HEN
Vardagslivet

Bra kvinna reder sig själv

Jag bytte själv däck på bilen. Med mina egna små händer. Eller alltså, jag hade ju en sån där som man sätter på bultarna och vrider på och en sån där man sätter under bilen och snurrar på. Jag är ju inte Wonderwoman liksom.

Men ändå. Det här kändes som en viktig grej. Som ett litet steg i rätt riktning av att vara fullt kapabel att klara sig själv – att det inte finns aspekter av mitt liv som är beroende av att min man tar av sin tid för att föråldrade och felaktiga könsnormer säger att jag inte kan klara dem själv. Bilen är förresten det första och hittills enda som jag har ett eget lån på. Som jag med min lilla inkomst har blivit beviljad lån för. Inte för att det är kul att vara skuldsatt eller så, men det är grymt skönt att kunna ordna det själv.

För att inte tala om friheten att ha körkort. Det är förvånansvärt många kvinnor som inte har körkort utan är beroende av att männen skjutsar dem, eller som åker kollektivt. Och jag har full respekt för dem som åker kollektivt (vi borde ju åka mer kollektivt egentligen, men det är ett helt annat inlägg) men jag skulle känna mig så trängd om jag inte hade körkort. Instängd. Beroende. Allt det där som jag inte vill vara och som jag är övertygad om är en synnerligen dålig grund för ett givande förhållande. Det är så viktigt att kunna ge sig av, så att man är där man är för att man har valt att stanna.

Undrar om det är sånt som män också brukar tänka på när de byter däck.

20151102-114623.jpg

Vardagslivet

Dance til you drop! *duns*

I går var det fest för de boende på och runt asylboendet i Forsby som jag har volontärat på ibland. Och satan i gatan vilken fest! Sällan har man sett så många mobiltelefoner fara i luften som när DJn började spela irakiska hits och trötta, slitna själar fick dansa tills svetten rann. Det var släktingar och vänner med via telefon från hela världen och för några fantastiska timmar kunde alla få glömma världen utanför. ”Disco! Disco!” skrek någon och hakade tag i min arm och sedan var den kvällen dömd att gå åt ett håll som jag, att döma av hur jag mår i dag, egentligen är alldeles för gammal för. Dansade tills jag nästan inte det minsta metaforiskt föll ihop (kom ihåg att äta och dricka!) och var sedan med på säkert 100 bilder. Skuttade runt som en berusad gasell och pratade massor med människor jag inte har något gemensamt språk med.

En enormt tack till arrangörerna och alla frivilliga händer som gjorde kvällen möjlig!

Nyheterna var där och rapporterade och programmet finns här (med start från 18.55 ungefär)!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara hemma med bebis när ettan är på dagis

Så jag såg för förtitolfte gången en diskussion om varför en del väljer att låta sitt äldre barn gå kvar i dagvård när syskonet föds, istället för att man har båda barnen hemma. Och det är så fantastiskt svårt att få till en diskussion om det utan att det omedelbart går till att man som förälder har någon slags skyldighet att vara den enda som tar hand om barnet. Missuppfatta mig inte nu, jag är helt för att föräldrarna tar hand om sina barn – men det finns liksom ingen som helst logik i att hela ansvaret ska ligga på föräldrarna (eller i praktiken mamman). Det är historiskt sett ett helt nytt (de senaste kanske 50 åren) och specifikt västerländskt sätt att se på barnuppfostran och det finns inga bevis för eller ens tecken på att det sättet skulle vara bättre än några andra.

Här i Finland talar man om den subjektiva rätten till dagvård som om det vore en tjänst som samhället gör mamman som har möjlighet att välja hur många av sina barn hon vill ha i hemmet, en sorts oerhörd lyx för lattemammor som inte vet sin plats, och jag går fullkomligt i taket. Först och främst missar man barnets perspektiv. Ett barn som gått ett år eller två på förskolan har fått rutiner, vänner och andra viktiga vuxna som är en del av barnets liv. Att ta allt detta från barnet endast på grund av vår kulturellt rotade föreställning att en mamma alltid är bäst på att sköta sitt eget barn dygnet om är fel. Dagvården är inte och ska inte vara ett ställe där folk dumpar sina ungar för förvaring utan en plats som kompletterar den vård barnet kan få hemma.

Det faller liksom hela tiden tillbaka på den där tanken om att blod är tjockare än vatten, att vi har det invirat i våra gener att vara bäst i världen på att ta hand om andra med liknande genuppsättning. Det är kvalificerat trams. Och det binder kvinnor vid hemmet.

Så varför valde jag att ha sonen kvar på dagis när Tilda föddes?

1: Det var en del av hans dagliga rutin som jag ville behålla när systern föddes för att inte ge honom ytterligare nya saker att förhålla sig till.
2: Jag fick chansen att lära känna Tilda i relativ lugn och ro utan att Vilho behövde känna sig förfördelad.
3: Jag hade möjligheten att skriva och studera vid sidan om babyskötande, vilket inte hade varit möjligt med en treåring också i huset.
4: Sömn. Sömn. Sömn.
5: Nära relaterat till framförallt punkt 3 och 4: jag kunde vara en bättre, helhjärtad mamma till Vilho när han kom hem.
6: Jag är skitdålig på att ta hand om småbarn några längre perioder. Jag tycker inte om att lägga sex-bitars-pussel när någon försöker äta bitarna. Jag tycker inte om att läsa böcker som någon försöker tugga på. Jag tycker inte om att skrapa gröt från bord, stolar, tröjor och hår. Jag klarar av att bita ihop och göra det där grejerna ett tag men jag får krupp om jag ska göra det länge. Att ha andra vuxna att dela det ansvaret med – gärna så många som möjligt – var det enda som gjorde att jag överlevde det.

Och så kommer det alltid någon bah ”meh vaffö skaffar du barn för om du inte vill sköta om dom va?” och har inte fattat ett skit. Barn är liksom det enda som man ska känna skuld för om man inte orkar med dygnet om. Jag köpte ett par nya byxor. Jag ville jättegärna ha ett par nya byxor. Men jag vill inte ha dem på mig varje dag. Och jag vill framförallt inte ha dem på mig halv fyra på morgonen när jag sover.

Jag hade den enorma förmånen att få två fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag vill inte ha dem på mig hela tiden. Jag måste få andas, måste få vara något annat än mamma. Bara då kan jag vara en bra mamma till dem. Det tänker jag inte skämmas för.

Från typ år 2009. Det roligaste som fanns då var att köra gåkärra, respektive sitta i gåkärran. Jag var inte särskilt förtjust i någon av de grejerna, men folk är ju olika liksom.
Nyhetsplock

”Passar det inte kan ni åka hem”; en kort lektion i grundlagarna

I mitt flöde dök den här bilden upp

Jag har tre saker att säga om den här.

1: Julia Gillard har aldrig sagt så. Det är ett felaktigt attribuerat citat och är egentligen ett hopplock av en insändare som en krigsveteran i USA skrev efter 9/11. Det har ingenting med varken Australien eller Julia Gillard att göra. Ja, och Gillard var aldrig statsminister utan premiärminister.

2: Jag har stor förståelse för att många svenskar (och finländare med, för den delen) känner frustration inför att det kommer flyktingar som vi försöker hjälpa och som sedan vägrar hjälpen när de väl är här. Jag förstår, och håller till viss del med, om att de som kommer som asylsökande inte ska komma och ställa en massa krav när vi faktiskt försöker så gott vi kan. Det känns otacksamt och fel.

Samtidigt är det en försvinnande liten del av de asylsökande som har något att klaga över och/eller är intresserade av att klaga. De allra, allra flesta tar emot vad vi kan erbjuda och är glada och tacksamma över mat, värme och trygghet. Det framkommer ibland helt sakliga klagomål och de måste vi förstås ta på allvar, men vi ska heller inte inbilla oss att alla asylsökande automatiskt bara för att de är i behov av hjälp skulle vara trevliga typer. En del av dem är rent av jäkligt otrevliga, vilket är precis att förvänta sig när det kommer så passa många människor. Det finns alltid de där typerna som ingen egentligen gillar. De är dock inte representativa för alla flyktingar, precis som de pruttfulla svenskar som tumlar av färjan i Helsingfors bara för att dra fram genom stan som en hoper skränande kajor tack och lov inte är representativa för hur svenskar i allmänhet är.

3: Det finns så mycket metaironi i den där bilden att jag knappt vet var jag ska börja. Det är en text som talar om hur den som kommer till vårt land ska anpassa sig till oss och så har man inte ens bemödat sig om att använda ett korrekt språk. Jag fick läsa flera gånger innan jag ens förstod vad de hade skrivit. Sedan har man i glatt patriotisk anda anammat nationalistisk terminologi utan att tänka på innebörden. ”Vår ed”? Jag vet inte ens vad det är. Vilken ed?

Invandrarna ska vara tacksamma över att de fått komma, de ska anpassas och leva efter våra regler enligt bilden. Samtidigt verkar vem det nu är som knåpat ihop bilden inte känna till Sveriges grundlagar. Invandrarna ska tydligen inte omfattas av yttrandefriheten, eftersom de inte ska få säga vad de tycker. Invandrarna får inte heller bedra ”vår tro” trots att vi i enlighet med regeringsformen (som är en av grundlagarna) har religionsfrihet. Enligt våra egna lagar har alltså invandrarna rätt att säga vad de tycker och utöva vilken religion de vill. Den som kommer och hävdar annat kan sedan slänga in en brasklapp om att hen inte är rasist hur mycket hen vill, men faktum kvarstår att hen genom att dela bilden likväl vill förneka människor av en viss härkomst grundläggande lagliga rättigheter. Det är rätt rasistiskt.

Så oavsett om man blir besviken på en del flyktingars reaktioner och oavsett om det känns otacksamt så är det bara för alla att gilla läget. Allt annat vore nämligen emot det levnadssätt och de traditioner vi vill bevara.

Vardagslivet

Ångest och vaccin

Det är någonting visst med att släppa ifrån sig text som ska gå i tryck. I går skickade jag in min kolumn och var ganska nöjd, men nu – dagen innan publicering – kommer ångesten krypande som ett slem på posten. Varenda gång är det likadant.

Och jag tror att det har att göra med att det ligger ett så stort förtroende i det här. Jag har getts utrymme. Jag har blivit tilldelad taltid. Det är en ynnest och en ära och jag vill inte schabbla bort vad som har förunnats mig.

Inte på något vis relaterat till detta ska jag gå och vaccinera mig idag. Polio och stelkramp. Frivilligarbetare som är med flyktingarna bör nämligen ha minst poliovaccinet vilket jag som svensk saknar. Och jag är väl inte direkt stolt över min omedelbara reaktion att vilja stänga alla gränser och kasta ut alla flyktingar när det gick upp för mig att jag måste vaccineras. Rädd för sprutor? Lite kanske.

Nyhetsplock

Vi måste tala om demokrati

Jag tror att vi måste sluta kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism. Dels förstås för att varje gång någon säger att högerextremisterna har begått något våldsbrott så kommer det någon smart typ som kopplar ”högerextremism” till Hitlertyskland och som lyckats lära sig att det även pågick folkmord i det socialistiska Sovjet och som därmed tror att det skulle finnas två ungefär jämbördiga sidor – vänster och höger. Ja, och de som väl lyckats komma så långt i sitt historiekunnande verkar tyvärr ha missat både all sorts kontextualisering av nazism, fascism och socialism (för då skulle det vara direkt uppenbart att de inte på något vis är jämförbara) och inte minst den politiska utvecklingen längre tillbaka, från säg 1700-talet och fram till nu. Då skulle de nämligen kunna se hur vi är på väg mot en tillbakagång i demokratins utveckling.

Men mest för att vi genom att kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism placerar in det på den politiska skalan – gör det till en naturlig del av den politiska, demokratiska kartan. Vi säger liksom att det hör till, därute i periferin förvisso, men det hör till en demokrati. Mina liberala vänner som politiskt sett befinner sig långt ut på högerkanten, som vill ha marknadsekonomi och som inte gillar fackrörelsen eller socialism, kan vara där ute på kanten utan att ens vara nära att vara rasistiska. Faktum är att de som är längst ut bland mina vänner är så mycket för individens frihet att de förespråkar fri invandring. Rörelsefrihet och fri invandring är nämligen en av de där sakerna man hittar ute på högerkanten. Det går att vara helt sjukt mycket höger utan att vara rasist, precis som det går att vara inbiten sosse och främlingsfientlig.

Och nej, jag vill på intet vis säga att rasisterna skulle vara jämt fördelade över den politiska skalan på något vis – även om jag vidhåller att de förekommer överallt. Rasisterna har samlats i SD. De bryr sig inte om politik egentligen. De bryr sig inte om budgeten eller kommunerna eller landstinget så länge det inte handlar om invandrare. De talar inte om marknadsekonomi versus planekonomi utan om åldringsvård versus invandrare, skolan versus invandrare, arbetsmarknad versus invandrare. Rasismen genomstrålar allt de gör. Därför går det heller inte att placera in SD på den politiska, demokratiska skalan. De befinner sig utanför. De är inte intresserade av demokratiska värden. Och det är just det här jag menar; det är inte högerextremism. Det är rasism.

Det våld som förekommer nu är inte ett politiskt ställningstagande. Det är inte en effekt av högerpolitik, det är inte ett uttryck för en vilja till mer liberalism eller för individens frihet. Det är rasism.

Rasism och rasistiskt våld är oförenliga med ett demokratiskt samhälle. Rasism skiljer på olika sorters människor på ett sätt som det inte finns några vetenskapliga belägg för och ger vissa grupper av människor fördelar bara på grund av hudfärg. Med en sådan inställning faller hela den demokratiska tanken. Så vi måste sluta tala vänster eller höger och tala demokrati. Nu.

Vardagslivet

Tildas logik del 10

Jag kommer för att hämta från skolan. Tilda sitter på eftis och jobbar med matteläxan:

Läraren: Tänk så här, du har två godisbitar och så ger Vilho dig en till.
Tilda: Eh. Nej. Det skulle han aldrig göra.

Varför måste man ta helt orealistiska exempel va?

IMG_3914