Historikerns historier · Kulturkrockar

Om det livsviktiga hushållet

Ganska nära relaterat till vad vi har pratat om de senaste dagarna, alltså kvinnor som aktivt arbetar för att förbättra vad de ser som orättvisor och det där med att saker som kvinnor gör tenderar till att klassas som trivialiteter är betydelsen av hushållet. Visst finns det en vits i att fler kvinnor gör sina egna val, oavsett vad de väljer att göra, och inte bara följer med strömmen och tar den lätta vägen ut. Det är ett faktum som man inte kommer ifrån. Samtidigt är det beklagligt att vår västerländska kultur inte förstår vikten av hushållet – det som traditionellt har varit (och statistiskt fortfarande är) kvinnornas domän.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det ett nytt fenomen, rimligtvis kopplat till industrialiseringen och introduktionen av förvärvsarbete på 1800-talet, det här med att hushållet inte räknas. Historiker ur en mängd olika discipliner har under det senaste halvseklet betraktat hushållet och/eller familjen som en grundläggande enhet för nästintill alla samhällsfunktioner, även om det inte råder konsensus kring vad framförallt en familj egentligen var. Generellt brukar man säga att hushållet bestod av husfadern och husmodern vilka var gifta med varandra. Därtill fanns deras barn, men det var långt ifrån säkert att alla var deras biologiska barn. Med en ofta betydande ålderskillnad mellan husfadern och husmodern samt den höga dödligheten var omgiften och styvfamiljer mycket vanliga – men vi kan prata mer om det en annan dag. I hushållet fanns också med största sannolikhet tjänstefolk. Större hushåll hade fler, men även tämligen små bondehushåll kunde ha en piga eller en dräng som hjälp.

Hushållet var den minsta ekonomiska enheten. Det märks exempelvis genom beskattningen, där skatten räknades utgående från hushållet – inte den enskilda individen. Hushållet var också den minsta juridiska enheten. Det var en husmoders uppgift att hålla ordning på barn och tjänstefolk, och enligt lagen fick hon ta till fysiska straff om det behövdes. Huvudansvaret hade dock husfadern, som också hade rätt att fysiskt tillrättavisa sin hustru när det behövdes och som representerade hushållet vid exempelvis tvister eller röstningar. Men hushållet var också en viktig produktionsenhet där kvinnorna tillverkade kläder, försåg det egna hushållet med mat och förmodligen också tillverkade någon produkt som kunde säljas när det blev marknad. Hushållet var därtill en statussymbol. Ett välskött hushåll reflekterade en god husfar och en lyckad husmor. Många fler exempel skulle kunna ges. Hushållet var helt enkelt livsviktigt, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Så om hushållet var så himla viktigt, vad har hänt?

1: De som skrev historia skrev om politik, krig och kungar. Vi ska inte gå närmare in på varför, även om det är intressant i sig, utan bara konstatera att hushållet var en så självklar konstant att det inte fick plats i en historieskrivning som var besatt av avgörande händelser.

2: Eftersom husfadern var hushållets ansikte utåt och självskrivne ledare doldes hushållets andra aktörer, framförallt kvinnorna, bakom hans auktoritet. Så fort man pusslar med källorna för att återskapa bilden av hushållet framkommer kvinnornas stora betydelse. Från medeltiden och fram till 1736 stod det i lagen att kvinnan skulle giftas bort med med orden ”jag giver dig min dotter, till heders och till husfru, […] till lås och nycklar”. Ett hushåll utan en kvinna fungerade inte.

3: Ekonomihistoriker har till exempel visat att andelen timmar lagt på obetalt hushållsarbete har varit lika stor som andelen timmar lagt på förvärvsarbete, något som inte tas i beaktande när man beräknar BNP. Rodney Edvinsson menar att det där med att ”exkludera halva ekonomin, i arbetstimmar räknat, från analysen om ekonomisk tillväxt måste betraktas som minst sagt problematiskt”. Hushållet är alltså fortfarande en viktig ekonomisk enhet – det tas bara inte i beaktande.

Visst ser inte samhället likadant ut nu, och visst har hushållet som enhet förändrats radikalt de senaste hundra åren, men hushållet är fortfarande livsviktigt för samhällsutvecklingen. Hushållet är fortfarande en statussymbol – det kommer man inte ifrån. Men hushållet – hemmet – spelar också en betydande roll beträffande barns utveckling och ett dysfunktionellt hushåll är en avgörande faktor för alltifrån inlärningssvårigheter, anpassningsmöjligheter, drogmissbruk och så vidare. Hushållet, som tidigare var en produktionsenhet, är numer kanske viktigare som konsumtionsenhet – vilket ur ett ekonomiskt perspektiv fortfarande är oerhört viktigt.

Så jag fortsätter att vidhålla att även om det är fint att kvinnor uppmuntras att delta i samhällslivet även utanför hushållet är det en beklagansvärd effekt av vår tids sjukliga fascination av pengar, produktion och tillväxt som gör att så många inte verkar förstå att hushållet fortfarande är livsviktigt, att det obetalda arbetet är en grundpelare i samhällsekonomin och att ett tryggt hushåll föder trygga individer. När kvinnor konstant uppmanas att ta mer plats i samhället, att göra en större insats, är det en direkt reflektion av att man ser ner på det som kvinnor gjort för samhällsutvecklingen i hundratals år och fortfarande inte inser betydelsen av kvinnors insats bara för den felaktiga uppfattningen att den traditionellt kvinnliga domänen är mindre värd.

Det är inte jämställt att förringa kvinnors insatser genom århundradena men det är ett stort steg på vägen att erkänna kvinnors traditionella sysslors betydelse. Det är inte jämställt att tro att fler kvinnor i männens traditionella domän förändrar något om vi inte samtidigt får fler män som sköter hushållssysslor.

Vardagslivet

Det farliga

Utan undantag, varje höst, köper jag i en blind iver betydligt fler blomlökar än vad någon normalt funtad människa någonsin skulle orka plantera. Det underlättar förstås att jag inte är normalt funtad, men tsisös vad jag är trött i kroppen nu när drygt två hundra tulpanlökar, krokusar och allium (ett impulsköp under härregud-di-säljer-lösviktslökar-hysterin) har grävts ner i första klassens dyngsura lerjord.

Blomrea alltså. Livsfarligt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte håller med

När jag skriver något om orättvis behandling av kvinnor kommer nästan ofelbart kommentarer från män om att kvinnor får skylla sig själva som har lägre lön, gör största delen av det obetalda hushållsarbetet, tafsas på och blir kallade horor eftersom kvinnor inte gör något åt det. Kvinnor sitter istället bara och klagar på män. Eftersom det faktum att jag genom att skriva om det, och hundratals av er genom att sprida vad jag skriver, faktiskt gör något synnerligen konkret för att uppmärksamma, problematisera och diskutera hur man ska få till stånd förändringar verkar ha gått dessa kommenterande män fullkomligt förbi vill jag presentera några fler som inte håller med om att diskriminering av kvinnor är ett icke-problem eftersom kvinnor inte gör något åt det.


Sylvia Pankhurst, som hamnade i fängelse och hungerstrejkade fler gånger än de flesta byter tandborste, stod upp för kvinnors rätt att rösta och protesterade mot synen på äktenskapet som ett oupplösligt kontrakt mellan den överordnade mannen och den underordnade kvinnan. Sylvia Pankhurst och några hundra tusen kvinnor i rösträttskampen under tidigt 1900-tal håller inte med!


Gertrude Bell, den första kvinna att ta en examen från Oxford efter att universitetet utbildat män i över 800 år och som därmed banade väg för kvinnors rätt till högre utbildning håller inte med!

De svenska kvinnor som genom sina berättelser protesterar mot våldet – där hundratusentals kvinnor bara i Sverige utsätts för våld av en man i deras närhet varje år håller inte heller med!


De här kvinnorna, som med livet som insats, protesterar mot att kvinnor i Iran inte längre får tillgång till flera fakulteter på universiteten håller inte med!


Punkbrudarna i Pussy Riot, som nu dömts till fängelse, håller inte med!


Australiens premiärminister Julia Gillard, som, liksom många andra kvinnliga toppolitiker, blivit kallad bitch och som ständigt får utstå nedvärderande kommentarer om hennes utseende och om kvinnors kompetens att leda håller inte med!

Den lilla flickan Malala som kämpade för flickors skolgång skulle säkert inte heller hålla med men eftersom hon sågs som ett så stort hot att hon blev skjuten i huvudet kan hon inte just nu säga det. Säkert är i alla fall att ingen av de kvinnor som efter dådet protesterade mot talibanernas kvinnoförtryck håller med!

20121016-122053.jpg

Och jag själv, som precis som miljoner andra kvinnor, har det senaste seklets kämpande kvinnor att tacka för mina juridiska rättigheter, min rätt att förvärvsarbeta och förvalta min egendom, möjligheten att klä mig i byxor, rätten att gå på stan utan min man eller en nära manlig släkting, bestämmanderätten över min kropp även sedan jag gift mig och lyxen att få en utbildning och som genom att utnyttja dessa rättigheter varje dag motverkar diskriminering: Jag håller inte med!

Godsaker · Vardagslivet

Mina bästa bullbakartips

* Snåla inte med smöret och använd aldrig margarin i stället. Margarin kan ersätta smör på ungefär samma sätt som knäckebröd kan ersätta gräddtårta, eller Pavarotti kan ersätta Dave Grohl.

* Prova ett annat degspad än mjölk. En god jordgubbsyoghurt ger bullarna en lätt doft av jordgubbar och gör att de håller sig lite längre. Varför inte äppelyoghurt? Blåbärsyoghurt?

* Var försiktig med mjölet. Inte bara så att det är dumt att andas in det, men på det viset att det får inte bli för mycket. Använder du vetemjöl special gör det ingenting om degen är lite kladdigare än den brukar vara när den ställs på första jäsningen för mjölet suger upp osedvanligt mycket vätska.

* Blanda florsocker, kanel och lite vaniljsocker till fyllningen. Rör ihop detta med rumsvarmt smör (ställ fram smöret redan när du börjar göra degen) och bred det sedan på den utkavlade degen precis på samma sätt som man smörar en macka. Har man smält smör som man penslar på så blir det lite som att pressa det sista ur en tub när man rullar ihop degen. För att kompensera att man inte får slicka i sig kladdet kan man ju exempelvis smöra det sista på sin tunga.

* Ha barn i närheten när det är dags att äta. Få saker går riktigt upp emot att se barns tindrande ögon när de smaskar i sig nybakade bullar.

Vardagslivet

Katten och lådan

Det är ett välkänt faktum att Internet kan förlåtas många synder på grund av att dess övergripande funktion är att agera forum för dyrkande av kattbilder. Så i dag låter jag Percival göra världen till ett lite bättre ställe. Observera att lådor upphör att följa naturlagarna i närheten av katter. Till exempel skulle man ju först kunna tro att den här lådan är för liten för Percy, men så är det ju inte.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kontrollera kvinnlig sexualitet

För de flesta som jobbar med historia i allmänhet och genushistoria i synnerhet är det inget märkligt eller kontroversiellt med att kvinnors sexualitet har varit hårt kontrollerad. Ibland stöter jag på tyckare som menar att det var kvinnorna själva som satte upp dessa normer och regler för hur kvinnlig sexualitet skulle kontrolleras och på många vis stämmer det. Det var absolut en del av en god moders uppgifter att se till att hennes döttrar inte hängav sig åt köttsliga synder, eller förföll till njutning och lusta. Så långt stämmer det att kvinnor deltog i kontrollerandet. Men själva ansvaret för att unga flickor inte hoppade över skaklarna låg inte på modern utan på fadern. Han hade det juridiska ansvaret och det ekonomiska ansvaret för att alla kvinnor i hans hushåll, oavsett ålder, inte hade en egen, fri sexualitet. En jämförelse kan göras med samhällen utan kvinnlig sexuell frigörelse idag. Familjens heder skyddas i sista ledet av män, inte av kvinnor.

Samma tyckare som menar att det är kvinnor själva som upprätthåller de ramar som definierar, kontrollerar och begränsar kvinnors sexualitet brukar mena att män aldrig egentligen har kunnat kontrollera kvinnlig sexualitet, och att det verkligen inte skulle kunna ske idag. Nej, det är kvinnorna som har den sexuella makten. Männen har inget att säga till om.

Det är sånt här jag sitter och tänker på när jag på tåget på väg till stan lyssnar på två unga män som diskuterar med varandra. Den kvinnosyn som dessa två gav uttryck för är på intet vis något nytt eller något isolerat fenomen och jag känner igen tongångarna från min egen uppväxt. Den ena killen frågade hur det gick med den där tjejen och de kom överens om att hon var en jävla hora. Och den där andra tjejen, hon som nu var tillsammans med den där killen från grannstaden, hon var ju en sån jävla hora hon också. För att inte tala om den där tjejen som inte riktigt ville släppa till. Alltså fy fan vilken jävla hora hon var alltså!

Den som aldrig har stått på andra sidan och fått höra att man är en jävla hora, eller som helt enkelt vägrar att se det här ur ett historiskt perspektiv och som en pågående trend, kanske tror att de här unga männens inte alltför nyanserade språkbruk är ett tecken på unga mäns frustration över den okontrollerbara kvinnliga sexualiteten. Men i själva verket är deras språk just sådant som verkar för att kontrollera kvinnors sexualitet. Den kvinna som tror att hon är fri är en jävla hora. Kvinnor ska inte vara fria. Kvinnor ska inte utnyttja sin sexualitet. Kvinnor som gör det är jävla horor som gör det bara för att vinna något på det. Ligga sig upp i världen.

Allt detta visar på hur det är långt kvar tills kvinnlig sexualitet är fri och jämbördig med männens. För vad dessa unga män, och alltför många med dem, egentligen gör är att sätta en standard för vad kvinnor får göra, hur många män det är ok att en kvinna är med och när hon är för återhållsam. Den som inte tror att det där med att bli kallad hora om man inte rättar sig in i ledet har någon effekt kan läsa om den femtonåriga Amanda Todd som nu har tagit sitt liv. Trots att hon drevs till detta av den stämpel hon fick sedan en man tagit sig friheten att fritt cirkulera en topless-bild av henne som han kommit över, är det likväl sådana som fortsätter att kalla henne hora och slampa och insinuera att om man tar av sig så får man stå sitt kast. Inte ens genom att ta självmord kunde hon komma bort ifrån det.

Och nej, det är inte bara män som trycker ner kvinnors sexualitet och nej, Amanda Todd är inte den första och knappast den sista som kommer att betala för andras oförstånd med sitt liv. Men vad alla de som kritiserar Amanda Todd nu – med noll respekt för att en ung människa drivits till självmord – framhåller är att hon minsann hade sex som ung och visade boobsen frivilligt. Jag behöver väl knappast ens påpeka att det aldrig skulle ha hänt om det varit en ung kille? Behovet av att kontrollera kvinnlig sexualitet är inte på något vis begränsat till en tid då man saknade faderskapstest och behövde förvissa sig om arvingarnas biologiska band utan lever och frodas än idag. En unga flickas död visar på dess kraft. Vi kan få det att sluta.

Vardagslivet

Men det vore säkert bra om hon sov lite

Jag vet inte riktigt vad det är som förvirrar mig mest när min syster berättar om hur det är skönt att hon hinner ”sova på planet innan det förtöjer” när hon ska åka tåget tillbaka hem till sig.

Historikerns historier

Historiskt våld

Det finns en hel del saker jag tänker mig att en sån som jag skulle kunna tycka om. Nästan liksom borde tycka om. Historiska filmatiseringar med romantiska undertoner till exempel. Det borde vara en självklar vinnare.

Men jag fixar inte sånna. Borgia, Tudor… Det går bara inte. För även om det finns stråk av kärlek är det något med allt detta våld som jag inte begriper underhållningsvärdet av. Våld ska inte vara underhållning. Någonsin. Och särskilt i historiska filmatiseringar framställs rått, utstuderat våld som något tidsspecifikt, något som man gjorde då. Men faktum är att det där våldet, maktspelen, kvinnoförtrycket, de svältande barnen i trasiga kläder, det är inte något som borde få vara underhållning bara för att vi klär det i 1500-talskläder. Det finns här och nu. Det meningslösa våldet är en konstant vi inte lyckas förpassa till historien.

Vardagslivet

Pelargonerna kommer in

Nu är det hög tid att ta in pelargonerna igen. De har växt som sjutton ute hela sommaren så en del av dem har jag nu tagit sticklingar av. Jag har aldrig gjort det förr, så erkännas ska att det finns en överhängande risk att det här projektet går käpprätt åt komposten. Jag klippte pelargonerna så att ursprungsplantan fick en snygg form och framförallt en form som är liten nog för att få plats på fönsterbrädan (när jag säger att de växt ute så menar jag att de växt). På sticklingarna (alltså det som jag klippt bort) har jag sedan dragit bort blad så att två till tre bladfästen är tomma, varpå jag satte dem i små krukor med såjord och vattnade. Nu är det bara ställa dem så ljust och svalt som möjligt, fortsätta vattna och hoppas på det bästa!

Nyhetsplock

Fredspriset

En exklusiv gubbklubb ger världens kanske mest prestigefyllda pris bestående av en ansenlig penningsumma till en annan gubbklubb. Ont förtal att det skulle vara gubbklubbar? Räkna igenom hur många kvinnor som är representerade. Under de i runda slängar hundra år som priset har delats ut har det varit under 10 kvinnor som mottagare. Faktum är att förra årets pristagare (vilka representerar typ 30% av alla de kvinnor som någonsin fått priset) fick det på grund av deras arbete för kvinnors rätt att ens delta i fredsbyggande arbete. Ett pris för kvinnors rätt att delta i att skapa fred. Förra året. WTF.

Den som tror att alla de män som sitter på toppositioner gör det endast på grund av att alla dessa män är bättre än kvinnor och inte på grund av att män på toppositioner skyddar varandra är inte så lite blåögd.

Nästa års pris till talibanerna för deras insatser att hålla ordning i oroliga områden?