Jag har ätit lunch ute själv förr, det har jag. Men oftast har det varit mest av tvång, att jag inte kunnat hitta lunchsällskap. I dag var dock ensamlunch ett beslut jag fattade för att jag ville, för att det lät trevligt med en spontan lunch. Det känns grymt skönt att ha kommit till en sån punkt i livet att jag kan ensamluncha helt utan ångest och utan en tanke på vad andra kan tänkas tycka och tro om min ensamhet. Dessutom behöver jag inte diskutera med någon om vad vi ska äta eller huruvida vi ska gå en trappa ner på kaffe sedan (det ska vi. Eller jag.). Frihet. Frihet från mina egna tankar på vad jag kan och inte kan göra.
Luncha ensam
Hit och dit och tillbaka igen 
Mycket sen kommentar, men vill bara säga att om du någon gång saknar sällskap så finns jag ju i stan 🙂 Fast ensamlunch kan vara rätt skönt också, håller med.
Tänkte faktiskt på dig i dag, men var lite osäker på bästa sättet att meddela att vi borde gå på lunch. 😀 Har inte ditt telefonnummer i nya telefonen, så du får jättegärna skicka ett meddelande!