Vardagslivet

Tildas logik del 3

Tilda tar på sig tumvanten.

Tilda: Mamma!
Jag: Ja…?
Tilda (böjer på tummen): Tummen är alldeles själv.
Jag: Ja. Så är det med sånna här vantar.
Tilda (med djup och äkta oro i rösten): Tummen är alldeles själv och alla de andra fingrarna är tillsammans. (Böjer på de andra fingrarna liksom för att bekräfta att de är tillsammans) Till och med lillfingret är med. Men inte tummen. Och sedan när de har kalas, då får inte tummen vara med heller för tummen är alldeles själv och kan inte komma till de andra.
Jag (anar den sista chansen att avvärja ett fullskaligt utbrott på grund av tummens påtvingade ensamhet): Jomen sedan när de har kalas tar man av vanten och då är alla fingrarna tillsammans igen.
Tilda (synbart lättad): Åhå.

Historikerns historier

Ett kungasigill

De flesta sigill i Linköpings arkiv är rätt anspråkslösa (missuppfatta mig inte – jag älskar dem allihop ändå). Anspråkslöshet kan man dock inte anklaga Karl Knutsson Bonde för, när han i egenskap av kung (en position han innehade vid upprepade tillfällen under andra hälften av 1400-talet) satte sitt sigill på ett brev. Sigillet är uppskattningsvis 7 centimeter i diameter och säkert 2 centimeter tjockt. Det är lysande rött och i så underbart skick att det skulle kunna ha tryckts dit förra veckan snarare än för 600 år sedan. Även om det finns goda skäl att ifrågasätta Karl Knutssons makt i egenskap av kung kan det knappast råda tvivel om att han satsade stort (pun intended) på att manifestera den. Och jag undrar i hemlighet om folk lite fnissade när han ba’ ”jag är er kung, Karl Knutsson… ehrm… Bonde”.

Om du vill använda den här bilden får du gärna göra det, men glöm inte hänvisa hit!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ännu en kvinna som inte förstår att vara tacksam

För ett år sedan, innan jag började blogga, trodde jag på fullaste allvar att de där kvinnorna som fortfarande idag står och skriker om kvinnoförtryck och om att det som kvinnor gör per definition ses som mindre värt än det som män gör bara hade trosorna i kläm. Ingen kan ju på riktigt påstå att kvinnors insats för samhället är mindre än mäns insats, right? Inte idag. Inte år tjugohundranånting. Så när jag för första gången skrev det självklara, att kvinnors insats är lika viktig som mäns, gjorde jag det mest för att ha det sagt, för att visa att jag inte var en av de där arga kvarlevorna av en kvinnokamp som redan är vunnen. De första män som opponerade sig mot vad jag skrev om att kvinnor och män är lika viktiga tog jag för troll och brydde mig inte så mycket om. Men vet ni vad? De blir fler och fler och de är inte troll. De är alldeles riktiga svenska (och en del finländska) män som på riktigt argumenterar för att kvinnor som grupp bör stå i tacksamhetsskuld gentemot män som grupp. För att män är lite bättre. För att det som män gör är lite viktigare.

Till exempel är det många av dessa män som lyfter fram att män jobbar mer än kvinnor. Därför förtjänar män sin högre lön och sitt större mått av fritid. Och jo då. Statistik bekräftar att män i allmänhet jobbar fler timmar förvärvsarbete än kvinnor, men statistik bekräftar också att kvinnor gör en överväldigande del av det obetalda hushållsarbetet. Kvinnorna är hemma med barnen, både när barnen är små och när de sedan i skolåldern blir sjuka. Kvinnor jobbar också sedan de kommit ut i arbetslivet ofta kortare dagar för att kunna sköta barnen. Att män som har familj kan jobba fler timmar förvärvsarbete än kvinnor är alltså en direkt effekt av att kvinnor sköter hushållet och barnen, samtidigt som det omvända kan sägas vara sant – kvinnor sköter hushåll och barn som en effekt av att männen arbetar mer. Dessutom är det många kvinnor som är missnöjda med den uppdelningen.

Men då kommer de män som hävdar att kvinnor gör hushållsarbete för att kvinnor gillar prydliga hem. Även i singelhushåll gör kvinnorna fler timmar än männen så det är den naturliga ordningen och kvinnor ska vara glada över att män jobbar så mycket att kvinnorna kan få vara hemma och pyssla. Och visst finns det undersökningar som bekräftar att ett välskött hem är viktigare för kvinnan än för mannen och visst, singelkvinnor lägger ner fler timmar på hushållet än vad singelmännen gör, men den stora frågan här måste vara varför det är så. För det är långtifrån alltid som det är kvinnan som är petigast med städningen, så det är inte en biologiskt betingad städmani. Istället finns svar på varför-frågan i sådant som att betydligt fler små flickor än små pojkar får höra att de ska plocka upp efter sig, hålla rent och leka hushåll. Att det påverkar hur man ser på städning även i vuxen ålder är påvisat upprepade gånger. Det finns en förväntning på kvinnor att städa redan då de är små som upprätthålls och befästs bland annat av alla de män som menar att kvinnor tycker att det är kul och att män gör dessa kvinnor en stor tjänst genom att arbeta övertid.

Men det kanske viktigaste här är att alltför många kvinnor de facto är ledsna och överarbetade. Alltför många kvinnor gör lika många timmar i förvärvsarbete som sin man och gör därefter nästan allt hushållsarbete. Det här är ingen myt. Det är ett oerhört reellt problem som kvinnor bekymrar sig över och som forskning har funnit är direkt relaterat till kvinnors betydligt högre antal sjukskrivningar. Att sköta ett hushåll vid sidan av förvärvsarbete är inte en ynnest förunnad kvinnor som är för otacksamma för att förstå hur bra de har det utan ett ok som är för tungt för att bära. Ibland tänker jag att om dessa män bara förstod hur många kvinnor som kommer bland annat till den här bloggen genom att söka på olika desperata söktermer om hur man ska fördela städningen, vad man ska göra när pojkvännen vägrar städa, hur länge man ska orka – då skulle de kanske förstå att den ojämna fördelningen av hushållssysslor tär på kvinnors ork och att konstanta bråk tär på förhållandet. Jag menar inte att man måste dela 50-50, men jag vidhåller att den sociala acceptansen av en man som lutar sig tillbaka och säger att om kvinnan vill ha det renare så får hon väl städa mera måste få ett slut. Kompromissen kring städningen måste komma från båda håll. Hon gör avkall på vissa saker. Han får tummen ur. Bara det att frågan är viktig för henne borde göra frågan viktig för honom.

Och så finns det alla de där som menar att mäns insatser i arbetslivet är viktigare eftersom män gör tyngre och farligare arbete. Sånt där som kvinnor inte klarar. Den som menar att män gör tyngre och farligare arbete borde praktisera inom det kvinnligt dominerade yrket sjukvårdare ett år. Det är oerhört fysiskt krävande och dessutom betydligt sämre betalt än de flesta mansdominerade yrkena. Faktum är att det är fler kvinnor än män som råkar ut för arbetsskador, förslitningsskador, hot och trakasserier. Fler män som dör i olyckor på arbetsplatser? Ska vi säga att det går jämnt ut om vi räknar med hur många kvinnor som mördas av en närstående man? Även om vi nästan har kommit till en punkt då män och kvinnor får lika lön för lika arbete tjänar män som grupp betydligt mer än kvinnor som grupp och dessutom räknas det som män gör som viktigare än det som kvinnor gör. Jag vet en hel del män som jag skulle vilja höra upprepa att kvinnors arbetsinsats inte är viktig när de fyllt 95 år och inte längre kan sköta sig själva.

Jag vet inte hur många män det är, här i vårt jämställda Norden, som driver den här linjen. Jag vet att en del läser den här bloggen och att de ibland kommenterar. De var anledningen till att jag, liksom många andra kvinnliga bloggare, tog bort funktionen där man kan trycka tumme upp eller tumme ner för kommentarer sedan alla kommentarer av kvinnor (oavsett vad de skrev) konstant fick tummar ner. Jag vet också att länkar till den här bloggen från andra bloggar ibland följs av åsikter om vilken rabiat feminist jag är (för kvinnor ska fan inte tro att de själva får bestämma när de är feminister eller inte så det är helt oviktigt att jag påpekar att jag inte är feminist), att jag bortser från kvinnors eget ansvar och att jag inte kan diskutera. Nästan uteslutande får jag höra att min forskning är politiskt driven och ovetenskaplig – inte för att någon har kommit med argument tagen ur min forskning utan för att jag är kvinna. Då, för ett år sedan, trodde inte jag att den där nedvärderande synen på kvinnor faktiskt fortfarande fanns.

Jag är den första att erkänna hur fel jag hade.

Historikerns historier

Kroppshår har aldrig varit så spännande

År 1461 utfärdade Tyrgils Sonasson, boende i Skänninge, ett donationsbrev där han med sin hustru Cecilias goda vilja ger Vistenagärde och något som kallas för ”Fasta lykkian” till brödraklostret, och sina ägor i Biskopsberga till systraklostret. Han har själv inget sigill att fästa som bevis på donationen utan ber två trovärdiga män sätta sina sigill bredvid stadens (Skänninges).

Ett sigill är förlorat och stadens sigill är i hyggligt skick. Det tredje sigillet (vars ägare jag hittills inte har hunnit identifiera) är trasigt, men flera stora bitar är i behåll. Och så, i en av dessa stora bitar: ett hårstrå. Ett litet, rödlätt hårstrå som fastnat i sigillet innan det stelnade. Ett litet hårstrå, fullt med DNA och därmed information om en av dessa personer som var med då i Skänninge för snart 600 år sedan.

OMG.

Kuriosa: Och i Skänninge stads sigill sitter ett präktigt tagelstrå. Om någon gillar hästar.

Vardagslivet

Gammal bil

Här i Sverige har jag till flera medtrafikanters stora förtvivlan puttrat runt i en gammal Mazda. Det tog en god stund innan jag hade ställt om mig till att köra en liksom vanlig bil och inte en sån där SmartCar som vi har hemma. Skillnader jag lärde mig den hårda vägen inkluderar men är inte begränsade till:

* Bilen kommer inte att låsa upp sig själv bara för att jag kommer nära utan man måste både hitta nyckeln och stoppa den i låset.

* I en gammal bil är det där med att växla lite mindre att med växelspaken mellan tummen och pekfingret puffa den rätt och lite mer som att bryta arm med Hulken.

* Bilen synkroniserar inte med min telefon och Spotify utan har en CD-spelare. Som fungerar sporadiskt.

* Om åtta av tio mötande bilar flashar med helljusen betyder det att man inte har lyckats tända bilens ljus. När det bara är två av tio som flashar betyder det att man ska stanna, gå ut, sparka på högra framljuset som glappar och sedan vara försiktig när man stänger dörren så inte ljuset slocknar igen.

* Bilen berättar inte hur kallt det är ute och låter inte mig bestämma hur varmt det ska vara inne i bilen. ACn är på så vis snarare som att lyssna på friluftsmänniskor på crack som förklarar att det minsann inte finns dåligt väder, än en behovsreglerad bekvämlighet.

* En gammal bil låter inte alldeles olikt ett propellerflygplan.

* Det tog mig oroväckande länge att inse att det inte fanns en sjätte växel, men till mitt försvar gick det snabbare än när jag för första gången körde ut på motorvägen med min första lilla ett-år-från-veteranstatus-och-skroten-Volvo och letade efter femman (för många år sedan).

* Med en gammal bil är det inte en bra idé att lite smidigt klämma sig in i en av Sverige miljarder frkn rondeller strax före någon annan för man tar sig från noll till hundra på 1.38 minuter.

* Å andra sidan, om man klämmer sig in före någon annan för att man på fullaste allvar trodde att man skulle hinna gasa upp och någon rent hypotetiskt tycker att det är värt att börja tuta och härja när det inte blev så, ger en gammal bils stadigare ratt bättre chanser att moona från förarplatsen. Rent hypotetiskt alltså.

Historikerns historier

Arkivet

Så där ja! Under två väldigt intensiva dagar har jag fotograferat medeltida dokument i Linköping. Det blev nästan 800 foton. Egentligen skulle jag bara fota texten, eftersom det är vad jag behöver i forskningen, men efter att ha öppnat den första förpackningen och möts av en nästintill perfekt upplaga av min vackra hemstads sigill – 700 år gammalt – bestämde jag mig för att fota alla bevarade sigill också. Alla foton kommer förstås att delges Linköpings arkiv, men om det är någon som direkt vet att de letar efter något är det bara höra av sig. Och inte alla på en gång nu bara…

Några av mina favoriter lägger jag upp här så snart jag kan!

Vardagslivet

Den svåra kärleken

Sedan vi kom till Sverige i onsdags har jag försökt få lite kärlek från det här husets katter. Jag har bönat, tiggt och bett. Lockat och pockat. Prostituerat mig utan minsta resultat.

Och så idag klockan 6.47 på mitt ansikte.

20121019-090951.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Män i historien

Det här är böcker om män. Nejdå, det är inte feministpropaganda att säga så. Böckerna heter på riktigt ”1890 års män i ord och bilder” och så vidare, med en lunta för varje års män.

Ser ni den lilla vita boken i pappband? Den innehåller viktiga kvinnor fram till år 1910.

Den som tror att detta ger en korrekt bild av kvinnors historiska betydelse i förhållande till män och inte ser att det är effekten av patriarkala strukturer, mannen som norm och mansdominerad historiografi måste vara riktigt trög.

20121019-003052.jpg

Vardagslivet

Men när dagispersonalen ifrågasätter det kommer jag att låtsas som ingenting

Igår satt jag med ungarna och spelade Choco-spelet. Spelet kan förövrigt mycket varmt rekommenderas även för ganska små barn eftersom det är svårt att äta upp tärningen när den är i en sån där kupa och chokladplopparna är stora och gjorda av plast som klarar att någon slickar på dem. Hur som helst, spelet går ut på att man ska vända på chokladplopparna och enligt vad tärningen visar få rätt figur.

Jag (trycker på tärningen och försöker vara rolig på småbarnsnivå): Nähä, där var det en bajskorv.
Tilda (tittar på mig inte helt övertygad om att man får säga bajs eller om det är roligt): Va?
Jag (försöker låta övertygande): Där är ju en bajskorv. Titta (pekar). Äpple. Bajskorv.
Vilho (viftar med Besserwisser-fingret): Mamma vet du vad?! På finska heter det maapähkinä.
Jag: Jasså? Tänka sig.

Ok. Så jordnöt kanske är en mer korrekt översättning av maapähkinä. Men jag är övertygad om att min tolkning kommer att vinna ett visst gehör bland kidsen på dagis.

20121017-135141.jpg