Kulturkrockar · Nyhetsplock

Flickors utbildning

På det Stora Internätet rör sig nu en osedvanligt stor mängd notiser som uppmärksammar flickors situation i världen. Inte minst blev det ju aktuellt sedan den lilla flickan Malala Yousafzai blev skjuten i huvudet utanför skolan för att hon stått upp för sin och andras rätt till utbildning. En del av mig tycker att det känns fel att det talas så mycket om behovet av stöd till utsatta flickor. Barn i behöv av hjälp ska få det oavsett om de är flickor eller pojkar. Det är en principsak. För det finns miljoner små pojkar där ute som mår väldigt dåligt, som inte får gå i skola och som inte har någon framtid.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att flickor fortfarande i alltför många länder saknar rättigheter som pojkar har. Barn i fattigdom far illa oavsett om de är pojkar eller flickor och det bör uppmärksammas och motarbetas, men även flickor från familjer som inte lever i total fattigdom saknar utbildning, framtidstro och egenvärde. Det är inte fattigdomen som är förklaringen till deras situation, utan att män med uppfattningen att kvinnor på grund av sitt kön är mindre värda tillåts sätta reglerna. Genom att utbilda flickor ger man dem en chans att visa dessa män att flickor kan och att flickor och kvinnor förtjänar samma grundläggande rättigheter som pojkar och män. Och att utbildning av flickor är ett hot mot de strukturer som håller kvinnor nere är uppenbart – varför skulle man annars skjuta en liten tjej vars enda brott är att hon vill lära sig saker?

Därför är jag övertygad om att det är genom att adressera flickors situation i världen som vi kommer framåt med det här. Tänk om lika många små flickor som små pojkar skulle få utbildning i de länder som konsekvent diskriminerar kvinnor. Tänk vad det skulle göra med förutsättningarna för nästa generation. Tänk om fler börjar ställa sig upp så som lilla Malala gjorde och tänk när det inte längre finns tillräckligt med kulor för att tysta dem alla. Tänk. Utbilda. Och låt tänka fritt.

Historikerns historier · Vardagslivet

En hyllning till mina handledare

Jag har två handledare som stöd när jag skriver min doktorsavhandling. Och inte ”som stöd” så till vida att de samlar poäng på mig som doktorand utan att egentligen göra något, som jag har hört att somliga har det, utan stöd så till vida att jag inte skulle vilja byta ut dem för något i världen (utom ibland då jag hellre vill ha en kattunge och ett kilo choklad).

Som idag till exempel, då inte ens kattungar och choklad lockar. Den ena handledare läser min blogg, kommenterar och diskuterar consortis. På min blogg. Som hon frivilligt läser. Det är just sånna där små saker som får doktorander som mig att känna sig välkomna och som att de tillhör ett större sammanhang.

Den andre handledaren läste den där recensionen som jag plitade ihop för några dagar sedan. Han kommenterade att den var ”utmärkt” men att han tagit sig friheten att göra några små rättningar i texten, som han först printat, sedan rättat, sedan scannat och sedan skickat tillbaka till mig (mina handledare har inte riktigt jämförbar syn på det här med datateknik). I vanlig ordning innebär hans små rättningar att min text ser ut lite som om Picasso skulle ha fått tag på en rättningspenna och sedan fått ett epileptiskt anfall. Eftersom texten (i något skede) ska publiceras kan jag inte delge er den här, men vi kan väl säga som så, att det totalt är fyra meningar som han inte har ändrat något i. Någon kanske tycker sånt är irriterande, men vet ni vad? Han har läst och begrundat vartenda litet ord i den texten och det är något jag är fantastiskt tacksam för!

Visst är jag bitter och arg på universitetet som inte tar bättre hand om sina doktorander, och det var ett ordentligt sting i hjärtat när jag igår tog emot en ny bok som ska recenseras som hade blivit skickad till mig på institutionen på universitetet – där jag som bekant inte får plats – varpå man hade strukit över adressen och skickat den hem hit istället. Men de här båda handledarna, var och en på sitt sätt, gör en fantastisk insats för mitt välbefinnande och min skrivarlusta!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om termen ”consortis”; spänningen stiger!

Så jag har legat sömnlös och funderat över det där med varför Sigge Magnusson då för snart sju hundra år sedan valde att skriva dilecte consortis (älskade partner) istället för uxor (hustru) om Ramborg Karlsdotter när hon tryckte sitt sigill på hans skuldförbindelse. Precis som Juha i en av kommentarerna funderade jag också på om det möjligen kunde vara så att de bara var trolovade och han därför inte skrev uxor. Men varför skulle hon då, som ännu omyndig, ha satt sitt sigill på hans angelägenheter? Eller är det här ett bevis för att att kvinnors giftermål inte var den myndighetsrit jag trott? Shit.

Men så slog det mig att det skulle kunna vara så enkelt att jag helt enkelt inte har tillräckligt många urkunder författade på latin i mitt material för att ha stött på termen tidigare. Jag börjar nämligen år 1350 och just där går en ganska tydlig skiljelinje för när man börjar skriva på svenska i stället för latin. Därför började jag läsa bakåt i tiden.

Och mycket riktigt! Går man tillbaka bara femtio år i tiden finns det mängder med consortis som sigillerar tillsammans med sina makar och efter lite sökande hittar jag belägg hela vägen upp på 1370-talet. Tre gånger förekommer consortis dessutom på original från 1400-talet. Två av de gångerna är det dock på frånsidan av urkunden och inte i texten. Termen borde förmodligen översättas som gemål, istället för hustru, men den rättsliga innebörden torde vara den samma. Fynden från 1400-talets början tyder på att termen inte föråldrades eller medvetet togs ur bruk, utan snarare på att svenska ersatte latinet som skrivspråk.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Varför man vill vara Askungen

Helt utan att hon läser min blogg har Tilda valt att vid morgondagens fotografering på dagis ta på sig sin Askungeklänning. Vi sitter vid köksbordet och diskuterar detta.

Tilda (med just en sån där knyck med huvudet som Disneyprinsessor gör): Åh, mamma! I morgon ska jag vara Askungen.
Jag (i ett försök att vara uppmuntrande och pedagogisk): Njae. Du är ju dig själv. Du är ju Tilda och det är jättebra!
Tilda (blänger): Men jag VILL vara Askungen!
Jag (undrar en kort sekund om jag har gjort något fel som fått en prinsessfanatisk dotter): Varför vill du egentligen vara Askungen?
Tilda (så uppspelt att hon inte kan sitta still): Jo vet du vad! För att Askungen har muskompisar! Och Carina på dagis hon är jätterädd för möss och då kommer jag till dagis och så säger jag ”hej Carina det är bara jag” och så säger hon ”hej Tilda” och då (ställer sig upp på stolen och spänner ut händerna som klor) säger jag ba’ ”nä jag är Askungen” och då skriiiker hon!
Jag (förundrad tystnad)
Tilda (fnissar så hon håller på att ramla av stolen): Alltså Carina är helt jätterädd för möss! (kastar huvudet bakåt och skrattar så där bubblande som källvatten porlar)

När somliga (och vi ska nu inte nämna några namn) beklagar sig över småflickor som vill klä ut sig till prinsessor och spyr galla över dessa barns mödrar är det bra att komma ihåg att barn inte tänker lika inrutat som oss vuxna innan vi lärt dem det.

Historikerns historier

Jag har hittat något fantastiskt spännande! (OBS! Nördvarning!)

För tillfället sitter jag och läser igenom urkunder från mitten av 1300-talet. Min teori är, som de flesta av er säkert vet, att kvinnor så snart de blivit gifta uppnådde myndighet och erhöll en legal persona. Detta innebär att gifta kvinnor hade myndighet att delta i juridiska affärer i sin egen rätt – inte bara som tidigare forskning antagit som underordnad sin make. Jag har redan hittat mängder av detaljer som tyder på att detta stämmer, och så idag hittar jag en urkund utfärdad 1353 av riddaren Sigge Magnusson av Vinstorpaätten. Sigge har dåligt med pengar och lånar därför 200 mark penningar (en ansenlig summa på den tiden) av sin tjänare Ingvald Petersson. Som säkerhet för lånet sätter han jord i Vabbnäs (i Jönåkers härad) i pant. Som vittne till Sigges skuldförbindelse kallas Ramborg Karlsdotter Oxhuvud, Sigges ”dilecte consortis” som hänger sitt sigill på urkunden jämte Sigges eget. Det här är långt ifrån första gången jag har stött på en kvinna som sigillerar, men det är första gången jag stött på en kvinna som kallas för älskade partner (consortis) istället för uxor (hustru). Det är osäkert när de ingår äktenskap. Nästa gång de dyker upp tillsammans, 1357, benämns hon uxor, och hon sätter sitt sigill på urkunder och deltar i Sigges affärer vid ytterligare minst fem tillfällen det följande årtiondet.

Om hon inte hade haft myndighet i sin person, oberoende av maken, hade hennes sigill inte behövts. Hade han haft skyldigheten att representera henne i juridiska affärer hade det inte funnits någon anledning till att hon deltog. Nej, jag föreslår att vi tror Sigge Magnusson på hans ord när han skriver att Ramborg är hans älskade partner.

Här är urkunden, för den som vill läsa själv. Sigillet som hänger kvar är Ramborgs och man kan urskilja ett oxhuvud med horn och hals i sköld.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Till den som inte trodde att vi färgkodar våra barn

Egentligen finns det rätt mycket att säga om det där med hur barn och alla deras saker färgkodas, och det mesta har säkert redan sagts. Innan vi fortsätter vill jag dock återigen påpeka något som är fullkomligt grundläggande i den här färgkodningshärvan: det är egentligen inte färgerna utan vad färgerna representerar som gör att barn genom färgkodning trycks ner i snäva mallar. Då när alla rosa kläder (vilka nästan alla barn omedelbart kategoriserar som flickkläder) har fjärilar och kattungar och texten ”I’m so cute”. Där när färgerna får symbolisera vad pojkar och flickor kan och får göra.

Det håller på att bli en förändring och jag gillar den starkt. Barn ska ännu ha många år på sig att hitta sin plats, tänja sina gränser och lära sig hur mycket de faktiskt klarar av och den här färgkodningen begränsar deras möjligheter. Så när jag kommer till affären och hittar den här blir jag rätt trött.

Titta noga på bilden av dem från filmen som kom ut 1950 på den lilla lappen på förpackningen. Och så tittar ni på dockorna igen. Och så bilden. Sedan dockorna. Alltså WTF. Att gifta sig i vitt är en nymodighet som slagit igenom de senaste hundra åren och långt ifrån en gudagiven originalordning, vilket betyder att beslutet att klä henne i vitt när hon ska stå brud är ett aktivt färgkodningsval. Vitt är oskuldens färg, det rena, det sköra, det perfekta. Det är så man vill att flickor ska vara.

Övertolkning, säger någon. Ok, så vi börjar med Askungens story. Varje dag får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma. Låter det bekant? Det är vad Askungen gör. Hon sliter sig igenom varje dag i ett hushåll styrt av den tyranniska styvmodern, hon utstår spott och spe men står stark ändå. Askungens story skulle kunna vara den av en överlevare, en som genom hårt arbete slår sig fri och hittar sig själv. En sådan som är allt annat än oskyldig och skör. En sån som är en riktig fighter. Så genom att ta ifrån henne den blå klänning hon är känd för, och som hon har i filmen, färgkodar man henne som en idealbild av en blushing bride och säger till alla de små flickor som står och drömmer om den dockan att det är så man ska vara för att få sin drömprins. Det är något vi måste komma bort ifrån om kvinnor någonsin ska betraktas som fullvärdiga människor.

Varför har prinsen fått blått och hon fått vitt? Jo, för att färgkodningen fortfarande lever och frodas. Vi är på väg att bryta ner den, men det är långt ifrån färdigt.

Vardagslivet

Det är inte som att jag glömt att äta i min skrivariver idag eller så

men den där matlådan för två personer, med ljuvlig moussaka, som jag hade gjort i ordning, den var helt klart mycket större då när jag packade den än nu när jag på i runda slängar 1.44 minuter åt upp den.

Upplyst av skärmens underbara strålning har jag plitat ihop en hel recension idag. Nu ska jag bara säga till min make att det är bäst att han köper med sig någon mat hem, för här är det oroväckande dåligt med sånt. Numera.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om kvinnor och trivialiteter

Jag läser på Frøken Makeløs blogg (vilken förövrigt mycket varmt kan rekommenderas!) om kvinnors bloggande. Det är något jag själv ofta funderar över. Frøken Makeløs frågar sig varför kvinnor i jämställda länder som Norge och Sverige väljer att skriva om trivialiteter, som hobbys, barn och mode i stället för att påverka samhällsdebatten. Det är en oerhört intressant fråga. Många kvinnor uppger, enligt Frøken Makeløs, att de har bloggen som ett andningshål där de får komma bort från realiteter och skriva om sånt som de tycker är kul och ska man döma efter vad kvinnor skriver om i Sverige och Finland, och vad de själva i sina presentationer uppger vara drivkrafter, är det inte ett fenomen som är begränsat till Norge.

Som jag ser det finns det två viktiga aspekter på detta. Den första är förstås att det är synd att inte fler av alla dessa högutbildade, kompetenta och intelligenta kvinnor som har bloggar faktiskt vågar skriva om ämnen som kanske upprör någon. Nu handlar det alltså inte om att publicera en bild på cupcakes där frostingen blev lite för lös som bevis för att världen inte är perfekt, utan om att skriva om viktiga samhälleliga ämnen som av allt att döma faktiskt engagerar kvinnor – exempelvis rätten till abort, dåligt utforskade preventivmedel, barn som missköts och våldtäktsoffer som ingen tror på. Finns det en rädsla för att få mothugg? En ovilja att ta en diskussion? Varför är de största manliga bloggarna samhällskritiker, och de största kvinnliga bloggarna modelejon med småbarn?

För det andra: Varför klassas det som den förkrossande majoriteten kvinnor bevisligen vill skriva och läsa om fortfarande som trivialiteter? Jag skriver ofta om saker i samhället som gör mig lite mindre nöjd än när jag får vara i fred i min bubbla, trots att det här väl knappast kan anses vara en samhällskritisk blogg, men det absolut viktigaste i hela min värld är mina barns lycka. Att skriva anekdoter om mina snoriga monster och att läsa vad andras diton gör och säger ger mig en besynnerlig känsla av samhörighet med världen – en sorts tillförsikt om att allt ändå är som det ska med universum. Detsamma gäller när jag upptäckt något nytt recept att dela med sig. Tillfredsställelsen när någon annan provar ens recept och älskar dem är enorm. För mig är det här inte trivialiteter. För mig är det just de här sakerna som gör livet värt att leva.

För på något vis är det just att saker som rör hushållet och barnen fortfarande inte uppskattas som de fullkomligt avgörande samhällsfunktioner som de faktiskt är som är problemet, inte att kvinnor vill skriva om sina barn, mode och cupcakes. Ett exempel är modebloggarnas fullkomligt enorma potential som opinionsbildare. Man kan välja att avfärda det som kvinnlig hysteri, men i själva verket är kvinnors inflytande på handeln en mycket viktig del i samhällslivet – konsumenternas makt är som bekant stor. Detta reflekteras inte minst av att företag insett bloggarnas genomslagskraft när det gäller att göra reklam och att många kvinnor som kan upplevas skriva om oviktiga trivialiteter de facto startat livskraftiga företag. Det samma kan sägas om kvinnors ansvar för uppfostran av och påverkan på nästa generation. Genom mammabloggarna får mammor stöd, tips och råd som är helt ovärderliga och så länge det huvudsakligen är mammor som sköter barnen är de trender som framkommer på mammabloggar också trender som kommer att avspeglas i hur våra barn uppfostras.

Därför skulle jag vilja påstå att det inte finns ett problem i att kvinnor skriver om vad kvinnor vill skriva om. Problemet är att samhället fortfarande – allt jämställdhetsarbete till trots – ser saker som kvinnor gör som oviktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Kuriosa: Någon som hört Fredrik Backman anklagas för att inte ta samhällsdebatten på allvar?

Vardagslivet

Funderingar över livet, universum och allting

Vilho: Mamma, vem är det egentligen som är Guds mamma?

Tilda: Mamma, vad händer om man går ut när det är regnbåge? Finns det älvor då?

Maken: Look honey! They’ve started selling Lemon Curd icecream!