Vid middagsbordet:
Vilho: (tittar skeptiskt på sin tallrik) Hoppas verkligen att det är god mat.
Jag: Mmmm… Det är jättegod mat!
Vilho: (tittar skeptiskt på mig) Men du är ju inte direkt kräsen med maten. Om vi säger så.
Det var inte jag, det var patriarkatet
Ibland när man (läs: jag) lyssnar på och läser diskussioner om patriarkat blir man (läs: jag) lite förtvivlad över att termen används så lösryckt. Och inte minst för att termens faktiska innebörd och stora användning inom forskningen undermineras i förhållande till samhällsdebatten. Jag minns inte vems föreläsning jag satt på när jag i kanten av mitt block kladdade följande:
”Patriarchy is the context, never the cause.”
Patriarkatet är kontexten, aldrig anledningen. Det tycker jag är oerhört viktigt att minnas när man diskuterar genusfrågor. Anledningen till orättvisor mellan könen beror inte på patriarkatet utan på aktörerna – på oss. Lösningen är därmed heller inte att ”krossa patriarkatet” utan att förändra oss själva. Det var bara det jag ville säga.
Om småbarn och BH och om hur kvinnoförtrycket kan se ut
Vi måste prata lite mer om det där med barn och BHar för det blev visst en jättegrej. Och fortfarande är de allra flesta röster oerhört fördömande; ”hur kan föräldrar låta sina barn få sånt där skit? Jävla curlingföräldrar!” ”Nu räcker det inte med att sexualisera vuxna kvinnor, nu ska man sexualisera småflickor också!” ”Folk är för fan inte kloka som tillåter att småflickor utseendehetsas!”
Och så vidare. Här finns några uppenbara problem. För det första verkar motståndarna tro att anledningen till att vissa tillåter BH och bikini är att de är lata jävla usla curlingföräldrar som låter barnen få allt de pekar på, inte att det kan vara ett aktivt genomtänkt val. För det andra är det huvudsakligen kvinnor som blir arga, och när dessa kvinnor klagar på ”föräldrarna” menar de oftast egentligen ”mammorna”. Ingen här talar om pappornas roll. För det tredje är sexualitetens normer något som man socialiseras in i – inte något medfött. Ett litet barn som kråmar sig som Lady Gaga förstår inte den sexuella innebörden. När vi menar att barnen sexualiseras är det alltså någonting som härstammar från oss som betraktare, inte från barnet.
Den debatten som förs nu är på tok för förenklad och generaliserande, det är för mycket moraliserande, fördömande och fingerpekande. BH-motståndarna tycks ta för givet att de har rätt och att det inte finns nyanser. Och jag säger inte att de har fel, men de där nyanser får inte glömmas bort.
Jag vill dock göra det alldeles klart att jag tycker att det är helt onödigt med BH och bikini till småbarn. Det är produkter som jag önskar inte fanns på marknaden. Nu finns det, och jag misstänker att de inte kommer att försvinna. Därför är det upp till mig att förhålla mig till deras existens. Min femåring Tilda (då fyraåring) hittade dem förstås långt innan jag själv ens fattat att de existerade i minimodeller. Hittade, och ville ha. När det blev dags att köpa nya badkläder till Tilda insisterade hon således på en bikini. Jag sa nej. Och så diskuterade jag saken med en vän, upprörd över vad för skit som nu finns att köpa till småflickor och upprörd över att föräldrar faktiskt köper det och upprörd över hela världens förfall. ”Min dotter ska banne mig inte ha någon jävla bikini!” Och han frågade mig bara helt simpelt varför inte. Jag svarade att bikini är vuxengrejer, inte för barn. Han frågade varför.
Och jag kunde inte riktigt svara. För att det bara är så. Bikini är vuxen kvinna. Inte barn. ”Men varför?”, insisterade han. ”Varför?” ”För att man inte ska sexualisera barn!”, menade jag. ”Men det är ju du som gör det”, svarade han. ”Du sexualiserar ju genom att tycka att bara vuxna kvinnor får ha bikini.”
Därefter köpte jag just den bikini (en prickig med frillig kant) som Tilda ville ha till henne, och en baddräkt till mig. För det finns någonting oerhört sjukt i att en bikini, ett så tydligt kvinnoplagg, tillåts vara sexsymbol så till den milda grad att den förälder som låter sitt barn ha bikini förtjänar spott och spe. Gör jag fel som låter henne ha en bikini? Kanske det. Men hade det inte blivit ramaskri bland andra mammor när en del barn har bikini så hade barnbikini inte alls varit lika problematiskt. Jag säger inte att man inte ska få protestera, men i protesterna fördömer man andra kvinnors val och skuldbelägger både mammor och barn. Det är inte ok.
Sedan skulle jag också vilja berätta om hur det var när Tilda nu fick en BH av sin flickvän N. Jag har sagt nej till BH. Där går nämligen min gräns. Jag har motiverat det inför Tilda med att hon inte behöver en BH ännu och att jag därför inte vill lägga pengar på det. Vill hon lägga sin veckopeng eller önska sig i present är det ok, men jag köper inte. Hennes lycka var därför total när hon fick en BH av kompisen. Och om ni själv har barn så vet ni hur otroligt lätt barn snappar upp känslor och vibbar från omgivningen. Det är bland annat så småflickor lär sig att utseendet är det viktigaste. När Tilda så av vuxna vänner blev påmind om att hon inte behöver BH hände just det där. Tilda kröp ihop, blev mindre, blyg, medveten om sitt utseende. Besvikelsen i hennes ögon som just hade glittrat av glädje krossade mitt mammahjärta.
Och jag lyfte upp henne i famnen och kramade henne och sa att hon inte ska lyssna på andra. Små flickor och små pojkar får ha på sig precis vad de vill för kläder. Hon ska inte skämmas.
Så läser jag på nätet om vad andra kvinnor säger om sådana barn som min dotter. Om vad andra kvinnor säger om sådana mammor som mig. Läser rad efter rad om vad jag som kvinna och mamma ska göra, måste göra, måste vara. Rad efter rad om vad min älskade lilla dotter, tack och lov för ung för att själv kunna läsa vad som skrivs om sådana som henne och hennes mamma, kommer att bli för ett sorts förstört, sexualiserat, underordnat vrak. Och jag tänker att den som tror att det bara är män som står för sexualiseringen av kvinnor, som upprätthåller utseendehets och nedvärderande kvinnosyn, den skulle med behållning kunna läsa alla de där kommentarerna. Det finns nämligen bara polarisering, bara rätt eller fel, medveten eller korkad, ansvarstagande eller curling i nästan alla kommentarer.
Jag har också hört några säga att BH är vuxengrej, precis som alkohol och även om jag förstår hur man tänker då så missar man en oerhört viktig poäng. Alkohol är skadligt för barn vid själva användandet. Ett barn som har en BH är skadligt först när det finns en sexualiserande fördömande betraktare. Det är en himmelsvid skillnad.
Innan jag slutar skulle jag vilja ta upp två saker till. För det första undrar jag när det är ok att småflickor börjar använda BH (och smink, för den delen) om vi tänker oss att det bara är vuxengrejer. Ponera att vi lär våra småflickor att det inte är bra att använda BH för det är en grej som vuxna kvinnor har och att det inte är bra för barn, hur ska vi då komma bort ifrån nedvärderingen av kvinnor? Och om argumentet är att barn inte ska ha BH för att de inte behöver, så man då sluta tillverka BHar i A-kupa även för vuxna, för att vuxna kvinnor med små bröst egentligen kanske inte behöver BH?
För det andra undrar jag var småpojkarna finns i allt det här. Om någons son skulle vilja ha en BH-topp för barn, skulle det accepteras? Skulle det vara genuskorrekt eller skadligt? Och om svaret är att vi skulle tycka att det vore uppfriskande och bra att småpojkar som ville använda BH fick göra det, varför ska vi då straffa våra flickor?
Det finns många saker som jag tycker är viktiga kvinnofrågor att driva. Ytterligare begränsningar och moralisering av kvinnors och småflickors klädval är inte en av dem.
Vilho lär er finska
I kväll vid matbordet:
Vilho: Vet ni, egentligen behöver man inte kunna mer på finska än ”åhå”. Du träffar nån så stan; åhå. Du gillar maten; åhå. Någon tar den här grytan och sätter den på ditt huvud; åhå. Du står på kanten av en vulkan och knuffar i någon; åhå. Hela den finska ordboken är bah åhå åhå åhå åhå åhå åhå.
Små barn och BHar
Två saker har som genom någon stjärnornas positioner och universums antislump sammanfallit. I går fick min dotter av sin flickvän N en BH-top för barn. I dag tweetades följande bild ur HM:s sommarkollektion ut (via @PerKohler).
För hur mycket jag än tycker att det känns fel att min femåring har en BH har jag svårt att motivera för henne varför det skulle vara olämpligt. Och anledningen till att jag tycker att det är svårt är för att jag tycker att barn i den åldern helt bra kan springa runt nakna. Inte på stan kanske, men i trädgården och på stranden i alla fall. Så om jag tycker att det är naturligt och ok att hon har helt naken, varför skulle det vara något onaturligt med att hon täcker vissa delar? Inte har jag ju något emot att hon har bara trosor, så varför bär det emot att hon vill ha BH?
Jo, för att samhället sexualiserar kvinnokläder i allmänhet och kvinnors underkläder i synnerhet.
Jag har också sett en del feminister ondgöra sig över att föräldrar kan vara ansvarslösa nog att köpa dylika kläder till sina barn. Men hur ska man motivera ett förbud? Att småflickor utan byst inte behöver bysthållare tycker jag är helt ok, men dessa små toppar som inte håller utan bara döljer, hur ska man förklara vad felet är med dem? För felet ligger inte i kläderna, eller i småflickorna, eller ens i att småflickorna har på sig de kläderna utan i att samhället runt omkring dem – och då särskilt reklamindustrin – ser bikinis och BHar som sexattribut så till den grad att de är värre än nakna kroppar. Och när man tycker att det är ansvarslösa, patriarkatstödande, skulle-aldrig-få-föräldralicens-föräldrar som köper sådana saker till sina barn gör man det väldigt enkelt för sig. För själva anledningen till att BHar till barn ses på med avsky av många genusmedvetna föräldrar är ju att den konstanta sexualiseringen av kvinnan får regera. Vill man vara lite provocerande skulle man rent av kunna argumentera för att det skulle vara normbrytande att köpa BHar till sina småflickor och lära nästa generation att det är fullkomligt naturligt att vara naken, men lika naturligt att ha på sig specifika kvinnokläder. Det finns ingenting sexigt med kvinnokläder som inte en sexig kvinna tillför. Och ett barn kan inte göra några kläder alls sexiga. Ska inte få göra det.
Och så kommer då helvetes HM och marknadsför en bikini med en liten tjej uppiffad som en första klassens vuxen, sexig kvinna. Hon leker inte på stranden i sin skojiga bikini. Hon antar standardposen för en sexig kvinna: bysten (as if) putar ut, rumpan framhävs genom svank och hon lägger lätt ena handen på sina trosor som för att säga att de snart kan åka av. Hade hon varit vuxen hade det kunnat se ut så här:
Och marknadsföringsvärde av att ha en kvinna i underkläder är enormt. För det är inte underkläder man vill sälja med de här:
Nej. Det HM har gjort är att de har placerat en liten flicka i en position som ligger 20 år och några okonventionella karriärval in i framtiden. Det HM har gjort är att sexualisera kvinnors kläder, fast i småflicksformat. Det är inte ok. Det är en del av sexualiseringen av kvinnor och som ligger till grund för våldtäktskultur, nedvärdering av kompetens, utseendehets, ätstörningar och så vidare.
Men det är inte BHn som gör det, utan omvärldens reaktioner på det – barnets position i förhållande till betraktaren. Eller tycker ni att det här är bättre, utan top?
Så vad är min poäng? Jo, att återigen så kastar vi skulden på kvinnorna för vad vårt kvinnosexualiserande, mansnormssamhälle kan beskyllas för. Och inte så att kvinnor inte själva bidrar till sexualiseringen, det är inte så jag menar, bara att istället för att kritisera HM för sin reklambild, och omvärlden för den unkna synen på kvinnokläders varande – vilket verkligen vore på sin plats – så flyttas ljuset i stället på att barn inte ska ha bikini. Vi låter reklammakare hijacka småflickorna. Vi tycker att små flickor måste lära sig att anpassa sig till normerna – till sexualiseringen av kvinnan – istället för att säga att normerna är åt helvete, att små flickor (eller pojkar) som vill ha på sig en topp kan få ha det och att barn är barn. Och barn som får vara barn kommer att växa upp till vuxna som skiter i normer och förutbestämda genusvägar och som inte förstår sig på sexualiseringen av kvinnor och kvinnokläder. Jag är helt beredd att låta min femåring fortsätta att använda sin älskade BH för att jag tycker att det är hennes rättighet att inte anpassa sig. Och den som antyder att min femåring är sexig får på käften. Åtminstone de närmaste typ 10 åren. Eller 20.
Kuriosa: Det är ofta samma personer som tycker att småflickor inte ska ha bikini som tycker att burka är patriarkalt förtryck. Att de åsikterna skulle främja kvinnors valmöjligheter och frigörelse är ungefär lika paradoxalt som att delstaten Texas förklarar sig vara pro-life.
Troll, fotboll och flator
Jag antar att alla har redan har sett Jack Werners tweet med några utvalda reaktioner om svenska damernas insats i fotbolls-EM. Om inte så ska ni göra det. Därefter ska ni, om ni inte redan gjort det, läsa Hans G Andersson utmärkta bloggpost om vad som hände när han artigt och uppriktigt frågade männen bakom de där tweetsen vad de egentligen menade. Och jag måste erkänna att jag sitter här och riktigt myser över hur fantastiskt bra både Jack och Hans och mängder av andra smarta människor har hanterat det här. Visst, det har funnits vrede (och tillbörlig sådan) men också den där livsviktiga diskussionen om vad det egentligen är ok att säga och inte.
För de flesta som skriver tweets som dem Jack i dag satte strålkastarljuset på är nog ganska övertygade om att de aldrig kommer att behöva stå till svars för vad de skriver. Att det inte gör något. Att det är ok att skämta. Det är ok att skämta, men det är inte ok att häva ur sig precis vad fan som helst och sedan alltid dra bara-skämt-kortet när någon tar illa vid sig. Och kalla mig humorbefriad, men jag ser inte det roliga i att kalla landslaget för horor, flator och kossor. Det finns liksom inte ens någon finess i det. Bara stereotypt förakt. Det är inte kul.
Sedan verkar det också som om en del tror att problemet här är att tweeten är riktade mot kvinnor och att kvinnor är heliga (kossor). Så är det förstås inte. Problemet är att det är professionella kvinnor som i sin yrkesövning förminskas och föraktas på grund av sitt kön. Som hånas för sitt utseende och som trycks ner på grund av sin sexualitet. Det är inte ok. Det hade inte varit ok, eller roligt, om det hände herrlandslaget heller. Men det är förstås också en del av problematiken att det inte tycks hända herrlandslaget, och på så vis är det givetvis en fråga om specifikt kvinnors utsatthet.
Ytterligare en sak som kommer upp är att en del viftar bort dessa unga män som troll, personer som bara är ute efter att provocera. Och den här attityden att man inte ska mata trollen, att vifta bort folk som skriver nedlåtande skit, den förekommer, ironiskt nog, ofta även bland dem som själva skriver nedlåtande och kategoriska kommentarer (som på den här bloggen): ”bry dig inte om den där som just skrev lite värre än vad jag gjorde och fokusera nu istället på att svara på mina anklagelser mot dig”. Att kalla någon som beter sig som en fjortis gjorde på den tiden jag var ung och Internet inte var allemansrätt för troll löser ingenting. Att kategorisera dem som troll tar inte bort det klimat de bidrar till, det höjer inte den där ribban de försöker riva ner. Särskilt inte om personerna faktiskt står med sitt riktiga namn och en bild. Jag tror nämligen inte att det är rätt väg att vifta bort sådana kommentarer, att försöka tysta ihjäl nedlåtande tweets. Jag tror att det är rätt väg att ifrågasätta, att vända strålkastarljuset mot dem, att tvinga till ansvarstagande. För jag är övertygad om att en av de största anledningarna till varför folk skriver sådana saker är för att de kan. Därför är det vår uppgift att visa dem att det inte funkar – att se till så att nedlåtande, kategoriskt skit inte är en lätt väg att ta.
Jag är också övertygad om att många dem som skriver så aldrig ens har reflekterat över vad de skriver. Som den unga kille som konfronterades med sin egen tweet och trodde att problemet var att han kallat hela det svenska fotbollslaget för flator och att kritiken mot hans tweet bottnade i att han borde ha skrivit homosexuella. Medan man då funderar på huruvida man borde skratta tills man kissar på sig eller gråta och dunka huvudet i tangentbordet över världens oförstånd kan man passa på att sakligt och trevligt förklara. Förklara att det inte hade varit bättre om han skrivit homosexuella. Förklara att han inte ska uttala sig om andras sexualitet. Och förklara att den tweeten var på fel sida gränsen. Det är en bra start.
Fler sneak peeks på huset…
Som tidigare utlovats. (Fler bilder inifrån husen och bättre av Storhuset kommer först när vi på riktigt fått nycklarna, den 22 juli)
Gräsmattan var en fjärilsutopi.
Och när jag sagt att vi har mycket rabarber så menade jag på riktigt att vi har mycket rabarber. 
Det här är fotat från barnens sovrumsfönster. Före gräsklipp och efter.
Istället för att bara jämna allt gräs med marken (pun intended) klippte vi rätt mycket i slingrande gångar. 
Och så sparade vi stora delar av den fantastiska fjärilsutopin, som en äng som kantar gräset istället för staket eller buskar.
Växthuset kan eventuellt behöva en liten uppiffning…
Rosorna blommar för fullt!
Från min barndom minns jag hur vi ibland var hos kompisar på landet och hoppade på höskullen. Det där med slaget gräs i alla dess former är tydligen ett tidlöst nöje för barn. Vilho och Tilda roade sig i timmar med att leka i gräsklippet.
Trygghet, våld och genus – om det fortsatta behovet av kvinnofrid
Så jag har väl redan gjort rätt klart att jag tycker att det är viktigt att diskutera även det våld som män utsätts för – misshandel på väg hem från krogen och liknande. Och det är viktigt, men samtidigt går det liksom inte att jämföra med det våld som många kvinnor utsätts för. Anledningen är var våldet sker. Det våld som kvinnor utsätts för sker nämligen oftast i hemmet och för våldets effekt har det en oerhört stor betydelse. Att bli misshandlad på väg hem från krogen är hemskt. Det ska inte förringas. Men att misshandlas i sitt eget hem, det ställe som ska skydda en för omvärldens potentiella fasor, det är liksom i en helt annan kategori. Man har ingen annan stans att ta vägen. Man kan inte springa genom den mörka skogen och komma hem. Man kan inte låsa dörren om sig och veta att man är säger. Det är ett våld som även i små doser långsamt bryter ner skillnaden på rätt och fel, skillnaden på mitt fel och ditt fel. Det är ett övergrepp som går bortom själva det fysiska våldet.
Jag fick en gång frågan om jag tyckte att den medeltida lagstiftningens koncept med kvinnofrid var relevant fortfarande i dag, och svaret är ett tveklöst ja. Under år 2008, då Kvinnofridslinjens telefon för våldsutsatta kvinnor öppnades, fick de ta emot nästan 38.000 samtal. Vi kan väl leka med tanken att hälften var påhitt, felringningar, strunt och annat. Då blir det kvar 19.000 samtal. Ska vi säga att hälften av dessa samtal var från kvinnor som bara var arga över att mannen var dålig på att städa? Då har vi kvar 9500 samtal. Hur många fler bisarra halveringar kan man göra för att försöka intala sig att kvinnofrid inte skulle vara relevant även i dag? Och hur ska man i så fall förklara att det är över 10.000 kvinnor årligen som uppsöker vård på grund av skador orsakade av män de har en nära relation till. Och de där som protesterar mot kvinnojourer och tycker att det är feministiskt manipulativt trams, har förmodligen inte sett sig om bland kvinnorna i sin närhet. Sannolikheten är nämligen överhängande att någon av dem varit utsatt. I Finland har 43 % av kvinnorna utsatts för våld i nära relation. I Sverige är siffran 28%. Och jo. Jag är en av dem som upplevt våldet från insidan.
En del saker vet jag inte riktigt hur jag ska skriva för att inte förringa någon. Män som utsätts för våld i hemmet har förmodligen redan nu en enorm tröskel innan de anmäler. Jag vill på intet sätt förminska dessa män. Men någonstans måste man ändå ta fysiska skillnader mellan män och kvinnor i beaktande. Jag är inte liten. Jag är inte heller särskilt svag. Ändå har jag inte dejtat någon som inte är fysiskt starkare. Det vill säga, om min man skulle få för sig att slå mig skulle jag inte ha en jävla chans mot honom. Den mannen som en gång i tiden gav sig på mig kunde jag inte komma undan ifrån utan hjälp. Att bli slagen av någon som är mindre och svagare är inte ok, men det utgör inte ett hot på samma sätt. Genom sin större styrka har mannen som utövar våld mot kvinnan ett helt annat övertag. Som min man sa när vi pratade om det här, att visst har han blivit slagen av kvinnor men han har aldrig varit rädd. Och även om själva slagen är brott och förkastliga så är den rädslan som överhängande hot om stora skador skapar en betydelsefull del i det könsspecifika i våldet mot kvinnor. Tryggheten kommer av att man kan lita på att mannen inte skulle slå, inte av att man skulle ha en sportslig chans att försvara sig om det skulle hända.
Och den dagen det händer, den där första lilla knuffen, första gången han tar tag i armen lite för hårt, då förstår man inte att det börjat. Den första knuffen då man faller till golvet, första blåmärkena på armen, de är bara bitar av ett mönster man för länge sedan accepterat som normalt. Och den där dagen när man plötsligt inser att man inte känner igenom honom, när han gör sig så där stor att man krymper i hans skugga, när han skriker att man är en jävla hora som inte fattar någonting då är det redan för sent. Den hopplösa stunden då man inser att nästa bit av det där mönstret kommer att vara bloddränkt och att det inte finns något man ensam kan göra för att förhindra det. Då behövs kvinnojourerna. Då behövs kvinnofriden. Med över 10.000 kvinnor varje år som finner sig själva i den där hopplösa stunden men utan någon som kunnat gå emellan behövs all hjälp som går att få för att ge kvinnor den trygghet de förtjänar i sina egna hem.
När vi ändå talar om pojkvänner
Det här talet om unga flickor och pojkvänner fick mig att tänka på första gången jag blev introducerad för konceptet. Jag hade just börjat ettan. Den killen som senare skulle visa sig hålla ställningen som skolans mest populäre kille i ytterligare nio år ringde mig på kvällen. Han frågade om han hade chans på mig. Jag fattade inte vad han menade utan bad honom artigt att vänta en stund. Med ena handen på luren så att han inte skulle höra frågade jag mamma, pappa och storebror, som alla satt vid köksbordet, vad i hela friden det betydde att ha chans på någon. Och jag minns fortfarande hur storebror såg ut när han försökte kväva skrattet, och den uppriktiga förvåningen i föräldrarnas ansikten, när jag fick förklarat för mig att om man har chans på någon så är man ihop. Liksom pojkvän och flickvän.
Det lät ju jävligt trist hela det där, tyckte jag. Så jag tackade nej och lade på luren.
Om starka flickkaraktärer och deras pojkvänner
Jo, det finns mycket bra program för barn. Det gör det. Men det som är trendigt just nu, typ Winx, Monster High, Barbie och Disneys prinsessor är inte bra. Låt mig säga det igen för att vara riktigt tydlig: De. Är. Inte. Bra. Faktum är att dessa är bland de enda program som barnen tittar på där jag känner att min IQ liksom sjunker av att jag ens lyssnar på skiten. Flickkaraktärerna framställs som starka. Det talas om ”gör det själv”, ”stå på dig” och ”du klarar det”. Men så kommer de jävla pojkvännerna och förstör allting. För flickkaraktärernas pojkvänner ger dem styrka, mod, hopp, pepp. Starka flickor har bra pojkvänner. Starka flickor ska följa sitt hjärta som de gett till en bra pojkvän och kan dessvärre inte fungera om pojkvännen inte är i deras absoluta närhet. Och jag har nu tittat tillräckligt mycket på barnprogram för att säga att det inte finns en enda pojkkaraktär som behöver sin flickvän för att fungera normalt. Nej. Pojkar som har flickvänner är istället ofta svaga töntar, för starka pojkar behöver bara de andra grabbarna (inklusive flickkompisarna) i gänget.
Som i slutet av Barbie Prinsesskolan, där det huvudsakliga budet till de unga tittarna är att alla kan vara en prinsessa och att familj och vänner är viktigt, där fosterfamiljen får komma på besök när den förlorade prinsessan återtar tronen (oh, yes). Den första fosterfamiljen presenteras för är inte någon av alla de tjejkompisar som hjälpt till under äventyret, utan pojkvännen – den populäraste killen i skolan som hookade med den förlorade prinsessan. Alltså, wtf.
Eller som i Winx Club, där de alla har sina helvetes pojkvänner till att köra svåra maskiner och slåss mot monster. Hela story går ju ut på att Winxarna är de starkaste älvorna nånsin! Varför kan de inte använda sina krafter istället för sina pojkvänner till att ta sig an världen?
Åh, jag är en så stark älva med superkrafter och en bra pojkvän.
Och lika illa är det med Monster High, där det står noga inskrivet i storyn vilken av de tilltänkt starka, självständiga monsterbrudarna som gillar vilken av de coola killarna. Man kan till och med köpa dem som couple packs… Jag vill inte vara bråkig (HAHAHAHA!), men inte fan finns det några actionfigurer för killar där man kan köpa dubbelpaket för att få med flickvännen också. Förmodligen för att de inte har flickvänner. Pojkkaraktärer behöver inte det.
Det finns problem med det här. Massor med problem faktiskt. För det första skolas unga flickor in i en heterosexuell normativitet som knappast gör det lättare för dem att själva få upptäcka vad och vem de attraheras av. För det andra tvingas flickorna in i roller som definieras av den matchande pojken – och ofta finns det bara en ”rätt” match. För det tredje är pojkvännerna viktigare än vännerna – en kärlek som ska vara för evigt så länge flickan bara anpassar sig är viktigare än utvecklande vänskapsband med andra flickor. För det fjärde får flickorna lära sig att det är fullkomligt skit samma hur mycket super duper mega ninja krafter de har för de ska följa sitt hjärta och kan inte fungera fullt ut om de inte har pojkvännen vid sin sida. För det femte skjuter dessa p0jkvänner ner i princip alla Girl Power-filmers chanser att klara av Bechdeltestet. För det sjätte framställer dessa filmer flickorna som biroller i sina egna filmer.
Och seriöst, det är på tok för många flickor som växer upp med de här sakerna. Flickor som sedan blir kvinnor som lärt sig att spela birollen, och som en dag inser att de inte ens i sitt eget liv egentligen spelar mer än biroll. Winx, Monster High, Barbie och Disneys helvetes prinsessor kommer skapa ytterligare en generation kvinnliga birollsinnehavare. Det tänker inte jag gå med på. Min dotter ska få vara stjärnan på sin egen parad, medelpunkten i sin värld och huvudrollen i sitt liv. Det måste till mer genustänk här!
Hit och dit och tillbaka igen 