Vardagslivet

Gräsmattan med stort G. Och stort R. Och Ä. Och Allt.

I dag gav vi oss på gräsmattan ute på nya stället igen. Fast med en inhyrd monstermaskin. Och den där gräsmattan som min man självsäkert menade att vi nog skulle kunna underhålla med vår lilla handjagare (”tänk vad bra motion!”) tog drygt tre timmar att klippa med sitta-på-och-köra-runt-extra-stor-gräsklipparen.

Josåattdet.

Men vilken skillnad det blev! Vi har en trädgård helt plötsligt! En sjuhelvetes stor trädgård. Och jag har varit på Plantagen och köpt rosor till 40% av ordinarie pris. Den första rosen planterades vid lillstugans vackra, men slitna, lilla farstukvist. Rosen heter New Dawn. Ny gryning. Passande, tycker jag.

Så snart jag orkar ska jag bjuda er på lite bilder av hur det blev. Några första före/efter liksom. Men det får bli sedan när jag orkar lyfta armarna igen…

Vardagslivet

Bortskämda barn

Jag talar med barnen om vad det är att vara bortskämd, att det handlar om att inte vara tacksam för vad man har.

Tilda: Jag förstår! Som den här Barbien till exempel (håller upp en av sjuttiotolv rosa prinsess-Barbies ur hennes groteskt stora samling). Den vill jag egentligen inte ha, men jag är tacksam för den ändå.
 

Vardagslivet

Och där kom babyfebern!

Har ni sett vad Amanda i Underlandet har? Alltså härrimingud vilka underbara gosnosar! Nu vill jag också ha kattbabysar!

Nej, några fler människobabysar kommer det inte till det här huset om inte föräldrarna sedan tar med dem hem igen. Men övergivna kattungar skulle jag gärna lägga min tid på!

kattungarBilden är en still från Amandas video

Kulturkrockar

Vem är det egentligen som kommenterar kvinnors utseende?

Bakpappa frågade sig (och mig) om det inte egentligen främst är kvinnor som kommenterar och därmed kontrollerar andra kvinnors utseende. Det är inte direkt första gången jag hör en man säga så, att det egentligen är kvinnorna som är hårdast mot varandra. Och det råder ju inga tvivel om att kvinnor bidrar till upprätthållandet av utseendehets och att kvinnor kan vara riktigt nasty mot andra kvinnor beträffande klädval. Been there, done that, got the low cut T-shirt liksom. Men grejen är den här, att det är fortfarande relaterat till män. Det vill säga, när jag var 14 år och hade urringade tröjor och tjejerna i det populära gänget sa till mig att jag var en jävla hora tog jag det som en seger. De hade inte sagt så om det inte var för att jag var hottare än dem, tänkte Charlotte 14 år. De gånger jag blev kallad hora av killar däremot, tog jag oerhört illa vid mig, eftersom det var enligt deras mått som allting mättes. Tyckte killarna att man var hora var det en förlust, i Charlotte 14 års värld.

Det skulle ta ytterligare kanske 10 år innan jag på allvar började värdera mig själv med andra mått än vad män tyckte om mig, och istället tänkte mer på hur jag var inför mina vänner – mina nära och kära – snarare än inför en random kille på stan. Innan dess satt jag fast i förväntningen att jag som kvinna ska relatera mig själv till männen, att mitt mål i livet är att inrätta mitt liv efter män. Och jag skämtar inte. På mina gamla skolböcker har Charlotte 14 år klottrat ”killar är livet” överallt. Killar är livet. Jag var långtifrån ensam om den uppfattningen. Det hade ingen som helst betydelse vad tjejer eller tanter i min närhet tyckte. Killarna var livet. Och allteftersom jag blev äldre och killar inte längre var livet blev jag mindre jävlig mot andra kvinnor och mindre mottaglig för mäns åsikter för att de är män, snarare än för att de har något att säga. När jag står i provhytten och frågar en tjejkompis om vad hon tycker om tröjan bryr jag mig om vad hon tycker för att hon sedan kommer att umgås med mig klädd i den tröjan. Tidigare hade jag bara brytt mig om vad hon tyckte som en spegling av vad killarna kunde tänkas tycka. Men att komma till insikten att jag inte måste relatera mig själv till män hela tiden har varit svårt. Att jag ens skulle komma dit har inte varit självklart.

Så när män upplever att det är kvinnorna själva som är hårdast på att kritisera andra kvinnors utmanande klädsel vet jag inte om dessa män verkligen förstått hur djupt inpräntat det är i oss att det är männens röst som har störst betydelse och hur oerhört svårt det är att släppa det – att lita på sig själv. Hur naturligt många män tar sig rätten att kommentera ens utseende, att röra vid en och att bli förbannade om kvinnan inte tolkar det som en ynnest. Och det här handlar inte om att någon nyper en i rumpan en sen kväll på krogen. Sådant har jag faktiskt förvånansvärt mycket överseende med. Nej, det handlar om att den där uppmärksamheten, kommentarerna, det självklara i att jag förväntas relatera mig själv till Mannen, finns överallt. Det kan vara min kjol på en konferens, det kan vara en snygg skjorta på en föreläsning, det kan vara en urringning när man snabbt springer in på affären för att köpa en liter mjölk. Hela tiden.

Och numer är det inga kvinnor alls som kritiserar mitt utseende, eller som skulle säga att jag får skylla mig själv som klär mig på ett visst sätt. Inga alls. Däremot händer det fortfarande att män gör det (fast kritiken ligger på nivån ”om man har så stora boobs ska man inte bli arg om folk (läs: män) stannar och stirrar”). De dömande tjejerna med tonårsfasonerna är borta. De män som tror att de är världens medelpunkt består.

Vardagslivet

En smygtitt på vårt nya hem…

I går var vi ute på nya stället. Gräsmattan är en äng, rabarbern en djungel och hela stället ett livslångt projekt. Men jisses vad underbart det är! Och istället för att bli stressad över att det är så mycket att göra så infinner sig någon sorts overload – det är så mycket att göra att det helt enkelt inte finns någon anledning att stressa. Klart kommer det ju ändå inte att bli, liksom. Om någon skulle vilja komma med någon sorts effektiv klippmaskin och tämja gräsmattan i utbyte mot rabarber (exempelvis i form av saft, marmelad eller kanske tårta) skulle det tacksamt tas emot. Vår lilla handjagare lär inte hjälpa där ute…

IMG_7369 IMG_7338 IMG_7365

Vi öppnade massor av dörrar som vi aldrig öppnat förut. Och jo. Vi köpte utan att ha tittat överallt. Vi har fortfarande inte tittat överallt. Det är rätt många ställen att titta på om vi säger så. Bakom en av dörrarna hittade vi en fantastisk snickarbod, som vi inte hade en aning om ens existerade. Där finns massor av saker kvar. Vilho hittade en dolk som han genast satte i gång att tälja med. Tilda hittade ett vackert, rött sidenband som hon knöt fast en hästsko (som hon hittade inne i ladan) i. Skräp för andra men stora skatter för barn! Och snickarboden är underbar. Inte för att den är i bra skick eller så, utan för att den ser ut som om någon bara en dag gick ut och sedan inte kom tillbaka igen. Som om tiden stått stilla. Och som om någon, någon gång i tiden, skapat fantastiska föremål där inne.

IMG_7357IMG_7333 IMG_7337 IMG_7353 IMG_7350

Kulturkrockar

Om att relatera sig själv

Det finns så många män som säger att om kvinnor inte vill ha uppmärksamhet för sitt utseende så ska de sluta klä sig utmanande. Om en kvinna har en djupt urringad tröja får hon helt enkelt skylla sig själv om männen dreglar över hennes boobs istället för att lyssna på vad hon säger. Är det inte dregeleffekten hon vill ha så får hon skyla sig.

Och det finns en enorm massa saker som är fel med det här tänkandet, med start i uppfattningen att män inte skulle kunna kontrollera sig själva: om det finns hud så måste män dregla över den. Men det som gör mig mest förbannad är alla dessa män som säger till kvinnor att kvinnorna liksom tigger om uppmärksamheten. Och de är många, de där männen. Jag har själv fått höra det hur många gånger som helst i stilen ”det är väl inte konstigt att han hängde över dig när du har den där tröjan på dig” och ”ha inte sånna kläder om du inte vill ha uppmärksamhet då”. Som att männens åsikter och känslor är viktigare än mina och att det är jag som ska anpassa mig. Som om vad jag ska tänka när jag klär på mig är ”vad kommer männen tycka om det här?”.  Som om min hela existens går ut på att relatera mig själv till männen i min omgivning, min existens mäts i männens ögon.

Här har vi ytterligare ett exempel på den där manliga normen, förväntningen att kvinnan ska anpassa sig, och inte minst det superheteronormativa (poäng för långt ord här!) tänket att en kvinna alltid ska relateras till en man – en kvinna är sexig för männen, inte för sig själv eller för andra kvinnor. Så nej. Jag tänker inte ta på mig ansvaret för hur män uppför sig. Och nej. Jag tänker inte skyla mig för att få män att respektera mig. Och jag tänker inte relatera mig själv till män som inte kan kontrollera sin salivavsöndring.

Vardagslivet

Jag är uppriktigt ledsen att jag gjorde er besvikna

Många av er verkar nöjda med bloggen. Andra kan knappast ha blivit annat än besvikna. Så mitt djupa medlidande till dig som…

… hittade hit till den här bloggen genom att söka på ”ung sexig rumpa”. Du kom tio år för sent. Drygt.
… undrade över de svenska kvinnliga karaktärerna i Star Wars, även om det inte var min idé att klippa bort scenerna med de svenska kvinnorna.
… faktiskt på riktigt googlat ”bloggarnas BH storlek”. Inte för att du hittat hit, utan för att du tror att bloggar har BH:ar. Eller för att du inte vet skillnaden på bloggar och bloggare. Eller för båda dessa saker.
… kom på sökningen ”mannen ska göra henne till kvinna”. Du har ett hårt liv framför dig.
… vill förstå en gravid kvinna. Håll dig undan istället.
… tror att alla kvinnor drömmer om att bli prostituerade. Om det är någon som drömmer om prostituerade kvinnor så är det knappast kvinnorna själva.

Och till dig som undrar när man har blivit en crazy cat lady; när man frågar google om det. Istället för sin katt. Bara för att man vet att katten skulle ha svarat att man redan är långt över gränsen.

IMG_6985Kitty says you’re it.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Stackars barn som måste gå i dagvård

Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.

Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.

Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.

För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.

Vardagslivet

Flyttväntan

Vi packar så smått, drömmer och planerar. Jag och maken funderar över hur vi ska fixa med nya köket – vad vi kommer att ha råd med och vad som helt enkelt måste vänta – medan barnen mer tänker i termer av hästar och utomhuspooler. Om en månad gör vi slutköpet och börjar den riktiga flytten. Väntan är lång och svår.

Och svårast har jag det med min älskade trädgård. Tidigare så har det knappt funnits något svårmod som inte gick att bota med att påta i trädgården, men nu, när den här trädgården inte kommer att vara min, när jag inte kommer att få njuta av det jag sår och vårdar så har trädgården mist sin forna mirakelgörande effekt. Samtidigt är det en hel månad kvar tills jag får lägga vantarna (läs: trädgårdshandskarna) på den nya enorma trädgården och med risk för att låta som en treåring så är det sååå lååång tiiid kvaaaar. I dag har jag så bestämt mig för att inte hålla tillbaka lika mycket med att plocka blommor i min trädgård. Normalt brukar jag plocka sparsamt, och låta det mest stå kvar på sina vackra platser. Nu ska jag fanimej sätta varenda liten underbar ros, varje nickande blåklocka, varje silvrigt lammöra i vas och njuta av dem överallt. Njuta av att plocka dem. Njuta av de små puffarna av doft när man går förbi vasen på köksbordet. Sånt.

Redan den första lilla buketten gjorde livet lättare. Sommar i vas. Och snart, snart (läs: om en outhärdligt lång månad) har jag ju en betydligt större trädgård att njuta av!

Kuriosa: Jag kommer inte alls kunna plocka varenda blomma av någonting. Fast jag vill. Man gör bara inte så, inte ens som överlevnadsstrategi.

20130628-135820.jpg

Historikerns historier

Reflektioner kring medeltida persongallerier och galenskaper

1: Alla hette Bengt. Bengt Bengtsson. Far till Bengt. Son till Bengt. Gift med Bengta Bengtsdotter.
2: Att med någon form av säkerhet avgöra vem som var vem är väldigt svårt. Förmodligen var det Bengt.
3: Förteckningar över medeltida personer utgår alltid från mannen. Kvinnan återfinns som ett bihang. Eller ett Bengthang.
4: En hustru kan till exempel stå med i förteckningen som Bengts hustru (men hon hette inte Bengt eller Bengta så vi skriver inte ut hennes namn).
5: Vidare anges i förteckningarna om paret hade barn. I praktiken är barn detsamma som söner.
6: Eller döttrar som gift sig med någon annan känd Bengt.
7: De släktnamn vi är vana vid att våra svenska ädlingar svängde sig med användes inte av Bengtarna själva. De använde sitt eget namn (Bengt) och patronymikon (Bengtsson).
8: De som inte var adliga skrev i stället vilken by de kom ifrån. Som Bengt från Bengtshult. Så att det inte ska finnas några tvivel kring vem det är man talar om.
9: Stavningen var inte normaliserad. Bengt kunde alltså lika gärna skriva sitt namn Benkt. Eller Benedict. Eller Benct. Eller valfria kombinationer av dessa.
10: Gissningsvis är Lars och Nils också egentligen bara alternativa stavningar av Bengt.