Bakpappa frågade sig (och mig) om det inte egentligen främst är kvinnor som kommenterar och därmed kontrollerar andra kvinnors utseende. Det är inte direkt första gången jag hör en man säga så, att det egentligen är kvinnorna som är hårdast mot varandra. Och det råder ju inga tvivel om att kvinnor bidrar till upprätthållandet av utseendehets och att kvinnor kan vara riktigt nasty mot andra kvinnor beträffande klädval. Been there, done that, got the low cut T-shirt liksom. Men grejen är den här, att det är fortfarande relaterat till män. Det vill säga, när jag var 14 år och hade urringade tröjor och tjejerna i det populära gänget sa till mig att jag var en jävla hora tog jag det som en seger. De hade inte sagt så om det inte var för att jag var hottare än dem, tänkte Charlotte 14 år. De gånger jag blev kallad hora av killar däremot, tog jag oerhört illa vid mig, eftersom det var enligt deras mått som allting mättes. Tyckte killarna att man var hora var det en förlust, i Charlotte 14 års värld.

Det skulle ta ytterligare kanske 10 år innan jag på allvar började värdera mig själv med andra mått än vad män tyckte om mig, och istället tänkte mer på hur jag var inför mina vänner – mina nära och kära – snarare än inför en random kille på stan. Innan dess satt jag fast i förväntningen att jag som kvinna ska relatera mig själv till männen, att mitt mål i livet är att inrätta mitt liv efter män. Och jag skämtar inte. På mina gamla skolböcker har Charlotte 14 år klottrat ”killar är livet” överallt. Killar är livet. Jag var långtifrån ensam om den uppfattningen. Det hade ingen som helst betydelse vad tjejer eller tanter i min närhet tyckte. Killarna var livet. Och allteftersom jag blev äldre och killar inte längre var livet blev jag mindre jävlig mot andra kvinnor och mindre mottaglig för mäns åsikter för att de är män, snarare än för att de har något att säga. När jag står i provhytten och frågar en tjejkompis om vad hon tycker om tröjan bryr jag mig om vad hon tycker för att hon sedan kommer att umgås med mig klädd i den tröjan. Tidigare hade jag bara brytt mig om vad hon tyckte som en spegling av vad killarna kunde tänkas tycka. Men att komma till insikten att jag inte måste relatera mig själv till män hela tiden har varit svårt. Att jag ens skulle komma dit har inte varit självklart.

Så när män upplever att det är kvinnorna själva som är hårdast på att kritisera andra kvinnors utmanande klädsel vet jag inte om dessa män verkligen förstått hur djupt inpräntat det är i oss att det är männens röst som har störst betydelse och hur oerhört svårt det är att släppa det – att lita på sig själv. Hur naturligt många män tar sig rätten att kommentera ens utseende, att röra vid en och att bli förbannade om kvinnan inte tolkar det som en ynnest. Och det här handlar inte om att någon nyper en i rumpan en sen kväll på krogen. Sådant har jag faktiskt förvånansvärt mycket överseende med. Nej, det handlar om att den där uppmärksamheten, kommentarerna, det självklara i att jag förväntas relatera mig själv till Mannen, finns överallt. Det kan vara min kjol på en konferens, det kan vara en snygg skjorta på en föreläsning, det kan vara en urringning när man snabbt springer in på affären för att köpa en liter mjölk. Hela tiden.

Och numer är det inga kvinnor alls som kritiserar mitt utseende, eller som skulle säga att jag får skylla mig själv som klär mig på ett visst sätt. Inga alls. Däremot händer det fortfarande att män gör det (fast kritiken ligger på nivån ”om man har så stora boobs ska man inte bli arg om folk (läs: män) stannar och stirrar”). De dömande tjejerna med tonårsfasonerna är borta. De män som tror att de är världens medelpunkt består.