När jag först började blogga och tog mig an några genusfrågor så var det med utgångspunkten att dagens svenska feminism är på tok för enkelspårig och för begränsande. För många av de drivande rösterna handlar det om kvinnofrågor, snarare än jämställdhetsfrågor, och kvinnors konstanta underordning är den allestädes närvarande röda tråden. Männens perspektiv ses inte som lika viktigt och det förklaras bland annat med att vita heteromän är på toppen. Det är bara de ”drabbades” perspektiv som är viktigt och där ingår aldrig de där männen. Det var det här jag ville positionera mig emot. Det var det här som gjorde att jag inte kunde kalla mig feminist.

Men det tog inte lång tid förrän jag insåg att det inte finns någon gråzon utan att jämställdhetsdebatt endast handlar om att välja sida. Är det mest synd om män eller mest synd om kvinnor? Vem är mest drabbad? Och båda sidor försöker slingra sig med att det inte handlar om vem det är mest synd om – det är ju ingen tävling liksom – samtidigt som de lassar skit över motståndarsidan. Så första gången jag skrev något om genus blev jag kallad feminist. Och andra gången. Och tredje gången. Inte ens när jag säger att jag inte vill kalla mig feminist kan jag slippa, utan får jag höra att jag tydligen inte ens fattar själv vad jag är. Och här har vi på något vis en del av kärnan i problemet; att diskutera genus och jämställdhet i dag är inte att definiera sin egen ståndpunkt utan att kategorisera tilltänkta motståndare – ofta baserat på kön. ”Han är jämställdist och tycker alltså så här”. ”Hon är feminist och tycker alltså så här.”

Hannah skrev förra veckan om hur hon saknar Pelle Billing (don’t we all?!) för att han var med och skapade den där gråzonen, och jag kan inte annat än hålla med. Jag tillbringar mer tid med att försvara mig mot folk som menar att jag är feminist och därför ska ställas till svars för vad alla feminister någonsin sagt och gjort, än vad jag gör med att förklara och diskutera min egen syn på genus och jämställdhet. Mer tid med att förklara varför alla argument för att kvinnor ibland förfördelas inte är apex fallacy och härskartekniker än på att tala om vad man skulle kunna göra åt det. Mer tid på att visa hur män inte alltid betraktats som förbrukningsvaror och women are wonderful istället för att diskutera och lyfta fram mäns verkliga problem i dagens samhälle.

Och hela tiden känner jag hur jag får svårare och svårare att hålla mig i gråzonen, svårare och svårare att bemöta varje ny man (för med få undantag är det män) som kommer hit med samma gamla tradiga argument och utgångspunkten att jag är feminist, med respekt och öppenhet. För jag vill inte vara en sån där som förutsätter att en man som kommer hit och kritiserar vad jag skriver är en jämställdist med ett predestinerat paket färdiga åsikter och argument. Men det börjar bli svårt. Man behöver ju inte vara något geni för att se ett visst mönster liksom.

Jag vet inte om de där som hojtar om mäns rättigheter ens förstår själva vad de gör för skada. Som när man diskuterar kvinnors sexuella makt. Vad som vore relevant att diskutera är hur det påverkar jämställdheten att vissa kvinnor spelar på sin sexualitet för att få fördelar, hur det är att vara man och den som alltid ska uppvakta, bli ratad, tåla spelet, hur många män känner att de inte kan påverka, om frustration och svårtolkade signaler. Istället för att diskutera dessa väldigt intressanta och relevanta aspekter vill man diskutera kvinnors sexuella makt utgående från att det är en medfödd egenskap, vetenskapligt bevisad och avgörande faktor för samspelet mellan könen – inget av detta finns det alltså bevis för. Och återigen finns jag mig själv försvara istället för lära, argumentera istället för diskutera, för jag ges ingen annan möjlighet. Utgångspunkten att de kommer med fakta och att jag alltså, helt logiskt, kommer med feministpropaganda är så långt ifrån verkligheten att det inte blir en gråzon utan en avgrund.

Det här är så fruktansvärt synd, för jag tycker fortfarande att det finns en mängd problem med den generella feministiska synen, och då framförallt utgångspunkten i kvinnans underordning. En av de mest intressanta sakerna som vi i dagens jämställdhetsdebatt borde fråga oss är huruvida dagens Sverige är ett patriarkat. Jag anser inte det, som ni säkert vet, för om vi ser dagens Sverige som ett patriarkat, där kvinnor är med överallt, hur ser då en samhällsordning som inte är patriarkal ut? Och om dagens Sverige är ett patriarkat, vad säger det om det historiska Sverige och de senaste 100 årens utveckling? Vad säger det om nutida Iran, Indien, Japan? Det är frågor som jag tycker vore väldigt viktiga att diskutera.

Grejen är att det inte är antingen eller, svart eller vitt. Att vi inte skulle ha patriarkat nu längre betyder alltså inte att det inte finns rester av ett ovedersägligt patriarkalt förflutet, med mannen som försörjaren, kvinnan som den vårdande, med heteronormativetet, sneda värderingar av samhällsinsatser och mannen som norm. Det, i sin tur, betyder inte att man inte kan diskutera mäns utsatthet, mäns rättigheter (bland annat som föräldrar) och ta mäns upplevelser på allvar eller att kvinnors problem skulle vara mera berättigade. Ja, och det betyder förstås inte att man inte ska ta kvinnors bekymmer på allvar heller, att man måste välja sida. Där någonstans landar jag. Tillbaka där jag började för snart två år sedan. Problem ska tas på allvar oavsett vilket kön som utsätts mest och den där gråzonen måste få liv.

Kuriosa: Sedan kan vi kalla den regnbågszonen.