Om gråzoner, icke-patriarkat och att finna sig själv i jämställdhetsdebatten

När jag först började blogga och tog mig an några genusfrågor så var det med utgångspunkten att dagens svenska feminism är på tok för enkelspårig och för begränsande. För många av de drivande rösterna handlar det om kvinnofrågor, snarare än jämställdhetsfrågor, och kvinnors konstanta underordning är den allestädes närvarande röda tråden. Männens perspektiv ses inte som lika viktigt och det förklaras bland annat med att vita heteromän är på toppen. Det är bara de ”drabbades” perspektiv som är viktigt och där ingår aldrig de där männen. Det var det här jag ville positionera mig emot. Det var det här som gjorde att jag inte kunde kalla mig feminist.

Men det tog inte lång tid förrän jag insåg att det inte finns någon gråzon utan att jämställdhetsdebatt endast handlar om att välja sida. Är det mest synd om män eller mest synd om kvinnor? Vem är mest drabbad? Och båda sidor försöker slingra sig med att det inte handlar om vem det är mest synd om – det är ju ingen tävling liksom – samtidigt som de lassar skit över motståndarsidan. Så första gången jag skrev något om genus blev jag kallad feminist. Och andra gången. Och tredje gången. Inte ens när jag säger att jag inte vill kalla mig feminist kan jag slippa, utan får jag höra att jag tydligen inte ens fattar själv vad jag är. Och här har vi på något vis en del av kärnan i problemet; att diskutera genus och jämställdhet i dag är inte att definiera sin egen ståndpunkt utan att kategorisera tilltänkta motståndare – ofta baserat på kön. ”Han är jämställdist och tycker alltså så här”. ”Hon är feminist och tycker alltså så här.”

Hannah skrev förra veckan om hur hon saknar Pelle Billing (don’t we all?!) för att han var med och skapade den där gråzonen, och jag kan inte annat än hålla med. Jag tillbringar mer tid med att försvara mig mot folk som menar att jag är feminist och därför ska ställas till svars för vad alla feminister någonsin sagt och gjort, än vad jag gör med att förklara och diskutera min egen syn på genus och jämställdhet. Mer tid med att förklara varför alla argument för att kvinnor ibland förfördelas inte är apex fallacy och härskartekniker än på att tala om vad man skulle kunna göra åt det. Mer tid på att visa hur män inte alltid betraktats som förbrukningsvaror och women are wonderful istället för att diskutera och lyfta fram mäns verkliga problem i dagens samhälle.

Och hela tiden känner jag hur jag får svårare och svårare att hålla mig i gråzonen, svårare och svårare att bemöta varje ny man (för med få undantag är det män) som kommer hit med samma gamla tradiga argument och utgångspunkten att jag är feminist, med respekt och öppenhet. För jag vill inte vara en sån där som förutsätter att en man som kommer hit och kritiserar vad jag skriver är en jämställdist med ett predestinerat paket färdiga åsikter och argument. Men det börjar bli svårt. Man behöver ju inte vara något geni för att se ett visst mönster liksom.

Jag vet inte om de där som hojtar om mäns rättigheter ens förstår själva vad de gör för skada. Som när man diskuterar kvinnors sexuella makt. Vad som vore relevant att diskutera är hur det påverkar jämställdheten att vissa kvinnor spelar på sin sexualitet för att få fördelar, hur det är att vara man och den som alltid ska uppvakta, bli ratad, tåla spelet, hur många män känner att de inte kan påverka, om frustration och svårtolkade signaler. Istället för att diskutera dessa väldigt intressanta och relevanta aspekter vill man diskutera kvinnors sexuella makt utgående från att det är en medfödd egenskap, vetenskapligt bevisad och avgörande faktor för samspelet mellan könen – inget av detta finns det alltså bevis för. Och återigen finns jag mig själv försvara istället för lära, argumentera istället för diskutera, för jag ges ingen annan möjlighet. Utgångspunkten att de kommer med fakta och att jag alltså, helt logiskt, kommer med feministpropaganda är så långt ifrån verkligheten att det inte blir en gråzon utan en avgrund.

Det här är så fruktansvärt synd, för jag tycker fortfarande att det finns en mängd problem med den generella feministiska synen, och då framförallt utgångspunkten i kvinnans underordning. En av de mest intressanta sakerna som vi i dagens jämställdhetsdebatt borde fråga oss är huruvida dagens Sverige är ett patriarkat. Jag anser inte det, som ni säkert vet, för om vi ser dagens Sverige som ett patriarkat, där kvinnor är med överallt, hur ser då en samhällsordning som inte är patriarkal ut? Och om dagens Sverige är ett patriarkat, vad säger det om det historiska Sverige och de senaste 100 årens utveckling? Vad säger det om nutida Iran, Indien, Japan? Det är frågor som jag tycker vore väldigt viktiga att diskutera.

Grejen är att det inte är antingen eller, svart eller vitt. Att vi inte skulle ha patriarkat nu längre betyder alltså inte att det inte finns rester av ett ovedersägligt patriarkalt förflutet, med mannen som försörjaren, kvinnan som den vårdande, med heteronormativetet, sneda värderingar av samhällsinsatser och mannen som norm. Det, i sin tur, betyder inte att man inte kan diskutera mäns utsatthet, mäns rättigheter (bland annat som föräldrar) och ta mäns upplevelser på allvar eller att kvinnors problem skulle vara mera berättigade. Ja, och det betyder förstås inte att man inte ska ta kvinnors bekymmer på allvar heller, att man måste välja sida. Där någonstans landar jag. Tillbaka där jag började för snart två år sedan. Problem ska tas på allvar oavsett vilket kön som utsätts mest och den där gråzonen måste få liv.

Kuriosa: Sedan kan vi kalla den regnbågszonen.

13 thoughts on “Om gråzoner, icke-patriarkat och att finna sig själv i jämställdhetsdebatten

  1. Ja! Jag håller helt med dig. Jag tror att en lösning på problemet vore att feminister skulle börja jobba mera för diskriminering som män utsätts för. Som t.ex. det här med värnplikten i Finland. Alltså jag kan inte fatta hur det ännu idag kan vara så att endast hälften av befolkningen är skyldiga att göra värnplikt men det för resten är frivilligt?

    Nog vill ju feminister också att de problemen ska åtgärdas, annars uppnås ju inte jämställdhet.

  2. Med riska att åter bli avsnäst vill jag än en gång jämföra diskussionen om sexuell makt med diskussionen om könsmaktordning. Som jag uppfattar det har begreppet sexuell makt dykt upp i debatten just som en motvikt till påståenden om generell manlig överordning. I mina ögon vore det mest konstruktivt att nöja sig med att, ja, det finns olika maktaspekter, men de är mer knutna till individ än till kön. Sen kan vi gå vidare med hur normer och könsrollerna påverkar oss.

    • Och med risk för att åter låta som att jag snäser av dig (vilket jag inte menade att göra förra gången heller, beklagar om det blev korthugget) så tycker jag inte riktigt att den jämförelsen funkar. Sexuell makt som begrepp har alltså funnits inom genushistorisk forskning i snart 30 år (men är situationell, inte medfödd) och det har funnit en publik hos jämställdister och antifeminister i sociologen Laasanens tolkning. Hans syn på sexuell makt är dock långt ifrån accepterad inom forskningen, och det som hände med hans teorier när de hamnade på Genusdebatten var ungefär samma sak som ibland händer när genusvetares teorier hamnar hos radikalfeminister; det blir väldigt långt dragna slutsatser ur väldigt lite material.

      Däremot håller jag helt med om att det vore konstruktivt att lyfta fram fler maktaspekter, och att sexuell makt absolut skulle kunna vara en av dem.

    • ”Med riska att åter bli avsnäst vill jag än en gång jämföra diskussionen om sexuell makt med diskussionen om könsmaktordning.”

      Det stora problemet med könsmaktsordning som begrepp tycker jag är att folk har en så ensidig bild av vad det innebär i praktiken. Folks förståelse av begreppet är att det handlar om att männen har makten över kvinnorna, vilket sådär rakt upp och ner är en för simpel analys för att ge en korrekt bild av verkligheten – vilket får folk att vända sig bort från begreppet. Vilket är synd, för det finns en diskussion som är mycket djupare än så. En diskussion där inte bara mäns makt över kvinnor har plats, utan även kvinnors makt över män. En diskussion där de fördelar och nackdelar individer från båda könen får på grund av sitt kön tas upp.

      Det finns många aspekter som påverkar maktbalansen i en situation. Kön är ofta en av dessa. Det vore dumt om vi inte kunde diskutera hur detta tar sig form – och det är i mångt och mycket det diskussionen om genusordningen går ut på.

  3. Du skriver om att det är bättre att fokusera på lösningar än att fråga sig/diskutera huruvida något är ett problem. Något som jag ofta tänkt på när jag pratat med feminister (kallar inte dig feminist nu utan detta är bara anektdotiskt) är ”hur kan man lösa ett problem när man hela tiden får problemformuleringen fel?”. Jag tror det är viktigt att först få till problemformuleringen korrekt innan man försöker ta sig an att fixa problemet.

    • Det tror jag också. Men så länge det finns en stark tendens hos somliga (och nu kastar jag in en liknande brasklapp; det här är inte om dig! 🙂 ) som konsekvent underkänner genusvetenskap, som är den vetenskap som är inriktad mot att undersöka och problematisera förhållandet mellan könen, så är det ganska svårt att få till den där problemformuleringen.

      • Jag får la erkänna att jag tillhör skaran som inte är helt övertygad om en del som kommer från den vetenskapliga grenen. Jag tror att man skulle kunna använda genusvetenskap som grund för ett påstående och sen kanske fråga någon lite mer naturvetenskapligt lagd tomte om det finns studier som direkt motsäger påståendet. Om man gör en problemformulering som klarar av att vara konsistent med annan forskning så har man ju något att arbeta utifrån till dess att man finner fel eller liknande… så som det ska vara inom forskningen enligt mig 🙂

        Exempel på hur det ska vara:
        Problemformulering – Det är ett jämställdhetsproblem, som drabbar kvinnor, att kvinnor dubbelarbetar. Deras arbete är inte färdigt när de kommer hem från jobbet.

        Jämförelse mot statistik:
        Både män och kvinnor dubbelarbetar och kollar man på förvärvsarbete + hemarbete kan man tom se att män arbetar mer än kvinnor.

        Slutsats: Problemformuleringen är felaktig/behöver göras om.

        Här tror jag att det ofta blir knepigt mellan de två ”lagen”. Vissa … ”ej feminister” använder detta som ett sätt att säga ”ååååååh synd om män – hata feminister”. Vissa feminister har en tendens att utgå från att alla som tar upp problemet med problemformuleringen vill säga ”åååååh synd om män – hata feminister”. Och de som bara vill skapa en korrekt problemformulering står där och tycker att människor i allmänhet är idioter … .. typ jag ^^.

        • Hahaha! Jo alltså, det finns ju en stor vits med att skilja på feministers åsikter och genusvetenskapens resultat. De hänger ofta ihop men måste inte alls vara identiska.

          Och ja. Det där ifrågasättandet måste få komma med. Jag föreslog på ett feministiskt forum att det vore viktigt att ifrågasätta kvinnans konstanta underordning. Det föll inte alldeles väl ut, om vi säger så. Ett av svaren var något i stil med att kvinnlig underordning ALLTID ska motarbetas. Som om vad jag sagt motsäger det. Kvinnlig underordning SKA motarbetas. Jag vill bara ifrågasätta att den är konstant.

  4. Mycket bra inlägg. Jag tror nog att jag skriver under på precis allt du tar upp. Min egen ovilja att belasta mig med en etiketts bagage har, vid många tillfällen, medföljt fördömande blickar och hårda ordalag från feminister, trots att våra åsikter i grunden varit desamma. Det senare kommer dock aldrig riktig fram efter det, för hur många värderingar vi än är överens om så förblir jag ”mannen som vägrar kalla sig feminist” i deras ögon.

    Empati och allmän inlevelseförmåga tycks, enligt vissa, också vara något som bara medföljer en vagina, med tanke på hur många av en mans synpunkter som kan avfärdas med ”du kan inte förstå vår upplevelse eftersom du har en penis” (typ). Att jag förstår men har en annan syn på orsak/innebörd/lösning tycks inte vara ett godtagbart alternativ.

    Favoriten måste dock vara när man pekar ut hyckleriet i ovanstående och, i bästa fall, blir hånad för att man som man tycker synd om sig själv eller, i värsta fall, blir kallad MRA eller jämställdist. En gruppering som jag inte känner att jag har något gemensamt med, förutom möjligen mitt kön. Som jag hörde en snubbe i en podcast säga om dem nyligen och håller med om till 100 % – ”If you belong to a privileged group of people and you specifically go out demanding extra rights in the few areas where you’re not privileged. Don’t be surprised if you come across as an asshole.” Att få framföra åsikter utan att dömas ut på förhand tycker jag dock inte är för mycket begärt.

    Tack därför, för att du så vältaligt tar upp vad som, sorgligt nog, inte hade tagits på samma allvar om jag hade framfört det.

  5. Pingback: Män och feminism III: En önskan om att befria mannen. (Eller: Är det synd om männen?) | Intersektionell solidaritet

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s