Folk håller på och klagar på att ”nu kom barnen hem från skolan och någon har lärt dem säga ‘fin’ och nu vill de har rosa och ojojoj”. Mina barn kom hem och insisterade på att lyssna på Dr. Bombay. Hela. Jävla. Dan.
Hur man diskuterar genus och jämställdhet
I efterskalvet av mitt förra inlägg och mitt inlägg på FB-gruppen Genus och jämställdhet framkommer det väldigt tydligt att det finns en hel del fler saker vi borde prata om. Eller. Egentligen kanske snarare hur man ska prata om saker som är viktiga att prata om.
De feminister som lackade ur på Genus och jämställdhet gjorde det, verkar det som, inte kanske så mycket på grund av just de här männen som sedan blockades som på grund av mönstret männen var en del av. Ok, vissa menar att det är mäns sätt att dominera kvinnor – ett patriarkalt mästrande – och det kan jag inte hänga med på. Men jag har varit med i det här gamet tillräckligt länge för att känna igen argumenten och diskussionsmönstret. En dag var jag till och med arg nog att göra en bingoplan över det.
Om ni ursäktar att jag för en stund nu generaliserar grovt beträffande kön, men när kvinnor diskuterar och det kommer en man med finns det en viss tendens att mannen tar rätt mycket plats. Ofta på kvinnornas bekostnad. Det är något som fler män borde vara medvetna om att de gör och sedan ta ett steg tillbaka. Om du är man och just nu blev lite arg över vad jag skrev finns det med största sannolikhet extra stor anledning att ta det där steget tillbaka. Om diskussionen dessutom rör genus och jämställdhet är argumenten alltför ofta de samma. ”Det är ju skillnad på pojkar och flickor”, ”nånting nånting Hjernevask”, ”typiskt feminister att [insert random nedsättande]”, ”men lilla du”, ”nu har du fel”. Det betyder att om en gammal, tjusig räv som jag möter en ung man som just sett Hjernevask för första gången så ser jag vartåt det barkar redan från början. Och jag har redan haft just exakt den diskussionen typ tusen gånger förr och tyckte inte att det var särskilt givande ens då. Så den unge mannen som fått upp ögonen för jämställdhet och som är kritisk mot feminismen träffar på en kvinna (mig, den tjusiga räven) som avfärdar honom nästan omedelbart. När han kommit så långt i sin argumentation att han börjar med ”lilla du” är jag redan färdig att ge någon på käften. För honom verkar det säkert som att jag inte är intresserad av att diskutera. För min egen del handlar det om att jag redan fört den diskussionen. För många gånger.
Jag tror att det grundläggande felet som många gör, oavsett vilken utgångspunkt de har, är att de ger sig in i diskussioner för att lära någon annan hur det är, istället för att lära sig själv någonting nytt. Man rättar hellre än lyssnar. Varje diskussion ska avgöras med vinst eller förlust istället för lärdom. Så får det inte vara.
Vad som också framkom tydligt var att man vill undvika metadiskussionen om feminism som alltid blir. Hannah har skrivit om det förr. Och jag som aldrig kallat mig feminism får hela tiden stå till svars för vad feminister säger och tycker. Istället för att lyssna till vad kvinnor (oavsett om de är feminister eller inte) säger leder man in diskussionen på vad feminismen borde stå för. Ett exempel på hur det kan se ut:
– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som kvinnor! Så himla sexistiskt att tala om mäns våld mot kvinnor!
– Fast det gjorde jag ju inte.
– Men feminister gör det! Här är trettiotolv länkar till forskning som visar vad jag säger och som en kille någonstans sammanställt men som jag själv inte läst utan bara copypastar in hos alla feminister som sprider lögner om att alla män är våldsverkare.
Ja. Och därifrån är det ganska svårt att fortsätta (men jag har gått igenom listan). Motargumenten har nämligen bara koppling till vad någon antifeminist tror att feminism handlar om (eller inte handlar om) istället för till vad man faktiskt säger. När man har haft den där diskussionen några gånger ser den istället ut så här:
– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som…
– SHUT THE FUCK UP!
Mycket av det här handlar om kön. Jag kan vara den första som erkänner det. När jag ser ett mansnamn på kommentarerna som plingar in får jag en klump i halsen. Jag stålsätter mig på att det kommer att vara negativt, kritik, samma malande argument. Men, och det här tror jag är jätteviktigt, jag bemödar mig verkligen om att sedan läsa och svara utan hänsyn till kön. För det tycker jag att alla förtjänar. Så vill jag själv bli behandlad.
Så oavsett hur mycket jag förstår tröttheten i att föra samma diskussion tusen gånger, och även förstår behovet av forum där man slipper (som någon sa) starta på minus 10 varje gång, så får man inte automatiskt bemöta män som vill diskutera genus och jämställdhet hårdare och kortare. Samtidigt borde fler män vara medvetna om hur det ser att vara kvinna och diskutera genus och jämställdhet och hur gruvligt trötta många av oss är på upprepningarna, på klappar på huvudet, på metadiskussioner om feminism – och sedan undvika fallgroparna. Och bara så att vi har det klart; det tillkommer inte antifeministiska män att diskutera vad feminism står eller borde stå för. Det kan bara feminister själva få göra, så vi släpper de trådarna helt här. Så. Nu leker alla snällt med varandra, mmmkay?
Så blir jag inte feminist i dag heller
Jag var med i grupp på Facebook som skulle handla om genus och jämställdhet. På den lyftes den extremt intressanta frågan hur man ska kunna lyfta fram manliga erfarenheter av patriarkalt förtryck som en del av den feministiska kampen. Med stort intresse började jag läsa svaren (många, väldigt många) för jag tror att just mäns erfarenheter som en naturlig del av jämställdhetsarbetet saknas på allt för många ställen.
Men svaren handlar först om hur män ska kunna stötta kvinnor i kvinnors kamp mot patriarkatet, om solidaritet med kvinnor i deras utsatthet, kanske på grund av att frågan ställdes inom en feministisk ram. Så kommer det en man som menar att feminismen som ideologi har radikaliserats och därför kanske inte längre är den rörelse det var, och att likhetstecknet mellan jämställdhet och feminism är problematiskt. Han menar att feminismen inte måste var den enda rätta vägen mot jämställdhet. Därefter bryter, inte alldeles oväntat, helvetet lös.
Det handlar huvudsakligen om tolkningsföreträde. Feministiska kvinnor menar att de har tolkningsföreträde beträffande feminism. Det kan jag utan tvekan ställa upp på. De inom en rörelse måste ha rätten att definiera den. Men när man samtidigt underkänner männens del i feminismen och menar att de män som deltar borde göra det inte för sin egen skull utan som en solidaritetsgärning med utsatta kvinnor och på kvinnornas premisser, och dessutom framhåller feminismen som den enda rätta vägen då har man skapat en sexistisk rörelse och inte en rörelse för jämställdhet. En rörelse där vissa, på grund av biologiskt kön, automatiskt har större rättigheter att uttala sig. En rörelse där en ung välanpassad kvinna från en akademikerfamilj i en trevlig förort har större rätt att uttala sig om förtryck och underordning än den unga man vars styvpappa våldtog honom, som inte klarade gymnasiet och som nu sitter ensam sedan frun tog sonen och stack för att han inte klarade av att försörja dem.
För alla feminister (jo, jag generaliserar, sue me) verkar vilja framhålla att män också förlorar på patriarkatet. Det kan jag också hålla med om. Män som grupp förlorar i dagens samhälle på patriarkala strukturer – även om jag inte anser att dagens Sverige är ett patriarkat. Men i diskussionen som blev efter frågan om hur mäns erfarenheter ska inkluderas visas det ändå tydligt att patriarkatet inte ses som en struktur bortom män och kvinnor, upprätthållen av alla i samhället, utan som männens fel. Bara det där att män måste stå på kvinnors sida istället för att få vara på sin egen sida och säga att heteronormativitet och könsstereotyper inte funkar för dem heller indikerar att det inte rör en kamp mot ett system utan mot det andra könet. Det kan jag bara inte ställa upp på.
Sedan går det liksom ännu mer åt helvete för sedan en av männen lyft fram jämställdismens paroll att det ska vara lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett kön, och att det borde vara något som alla kan skriva under på bestämmer sig några av kvinnorna för att männen är jämställdister som försöker kapa kvinnors taltur och baktala feminismen. Männen själva menar att de inte alls är jämställdister, att de inte känner sig bekväma med ismer, men det verkar inte ha så stor effekt (och wow kan jag känna igen mig i det).
Sedan blockas de från gruppen. Man hade tydligen fått en mindre invasion av VKM (Vita kränkta män) i gruppen.
Kanske hade de helt enkelt skrivit för mycket eller inte följt trådstarten tillräckligt tydligt? Av egen erfarenhet vet jag ju att det händer. Kanske de hade betett sig som svin i andra trådar som jag inte läst? Så kan det vara. Men man får inte tysta folk genom att kategorisera dem bortom vad de själva känner sig bekväma med, genom att håna dem för deras kön, genom att förminska dem och kalla dem kränkta för att de inte håller med. Vet ni vad det påminner mig om? Behandlingen av suffragetter i slutet av 1800-talet. Och i mitt stilla sinne undrar jag om det inte var exakt sådana könsstereotypa tystande aktioner som feminister skulle arbeta mot.
För oavsett om man håller med om att feminism är jämställdhet så är jämställdhet inte feminism. Det är inte den enda vägen. Det måste gå att få diskutera jämställdhet, att få diskutera mäns problem och kvinnors problem, utan att ansluta sig till en ism.
Penndödaren
Jag antar att jag borde vara glad över att hon inte ligger i min bok.
Oskyldig
”Jag lovar att jag inte har en aning om vad som hänt med pappersrullen.”
Korvbesvikelsen
Tänkte köpa korv i går, för att laga klassisk ugnskorv så här på hösten. Men vanlig korv nuförtiden innehåller sisådär 10% kött. Och typ 40% av nedmalda animalier som inte är kött (OMFG VAD ÄR DET DÅ!?). Köttliknande produkter, alltså. Jag blir så hilvites trött.
– De här äpplena ni säljer, de är ju egentligen persikor!
– Jepsulis! Vi kallar det ”äppleliknande produkt”.
Så jag köpte den i runda slängar fem gånger dyrare ekologiska korven med 89% kött. Vill jag ha en produkt vill jag väl ha en produkt och inte någonting helt annat. Ju.
Lite kort om vad som är naturligt med att föda barn
Om det inte har framgått redan har jag lite svårt för när man talar om vad som är naturligt för kvinnor i relation till barn och barnafödande. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på något annat som är så mytomspunnet som just det här. Delvis säkert för att det är rätt fantastiska grejer, det där när ett nytt litet liv kommer till världen, men delvis för att det är först de senaste kanske 150 åren som man ens på allvar forskat kring kvinnors hälsa kopplat till barnafödande. Det finns ett magiskt skimmer kring hela grejen.
Och så det här med att det är naturligt att det gör ont när man föder barn. Klart som faen att det är naturligt att det gör ont när ett fyrakilos paket ska tryckas ut genom ett hål som en bra dag rymmer ett par fingrar. Om ni ursäktar den mentala bilden. Det är inte så konstigt att det gör ont. Däremot är det väldigt konstigt att det ska läggas en värdering i den smärtan så att den som klarar av att föda barnet utan att få smärtan lindrad har fött barn naturligt. Det implicerar nämligen att den som får smärtlindring inte fött barn naturligt och det är inte så lite problematiskt. För det finns betydligt fler faktorer än låg smärttröskel och dålig tilltro till den fantastiska kvinnokroppens underbara förmåga att föda barn som avgör. Och de sakerna ska få avgöra. Ingen ska bli dömd för att de gjort på ett visst sätt. Förlossningen är inte en uppvisning i optimal kvinnlighet.
För jag tycker att om vi ska kalla förlossningar utan smärtlindring för naturliga förlossningar så ska vi också acceptera att kvinnor dör när de föder barn. Det är nämligen precis lika naturligt. Varje minut dör en mamma av komplikationer i samband med förlossning. Varje år dör 287.000 mammor och varje dag 800 världen över och för varenda en av dessa mammor som mister livet finns det 20 till som får skador, handikapp eller infektioner. De flesta av dödsfallen hade kunnat förhindras om mammorna haft tillgång till sjukvård. Av de där 800 mammorna som dör per dag är det bara 5 i västvärlden och bland unga kvinnor i utvecklingsländer är barnafödande den främsta dödsorsaken. Världen över är det 42% av alla graviditeter som medför komplikationer. 15% av alla graviditeter medför komplikationer som är livshotande. Och det är fortfarande betydligt fler mammor som dör av att de går sönder vid förlossningen, än vad det är kvinnor som dör vid osäkra aborter.
En kvalificerad gissning är att den här statistiken har ett samband med hur det magiska skimret runt barnafödande kunde uppkomma. För bara 10 år sedan var det över 500.000 mammor per år som fick sätta livet till. Siffrorna i stycket ovan är alltså förbättringar med 47% och har varit betydligt större. Historien är fylld med böner för mammors säkerhet, med tröstande ord, med tankar tyngda av vetskapen om de överhängande riskerna. Att överleva barnafödande var en bedrift.
Ibland undrar jag vad kvinnor från tidigare århundraden skulle säga om de kunde läsa dagens diskussioner om de naturliga förlossningarna.
– ”Jo alltså, vi kan ta bort smärtan och förminska lidandet.”
– ”Alright!”
– ”Men om du inte har förjävligt ont så går du miste om att få känna hur fantastisk kvinnokroppen är.”
– ”Men babyn då?”
– ”Om du föder utan smärta kan vi ändå nästan garantera att resultatet av förlossningen är att du får en baby och ett par års betald ledighet.”
– ”Ehhh…”
Alltså alla måste ju få göra som de tycker och vad som känns bra. Det jag ställer mig emot är att det skulle vara mer naturligt att göra på det ena sättet än det andra. Och igen alltså; det är ett oerhört lyxproblem att oroa sig över upplevelsen av själva förlossningen som en betydelsefull del i att få barn, istället för att oroa sig över om man kommer att få se sitt barn växa upp. Det får vi inte glömma.
Statistik finns bland annat på WHO.
Lycka är en liten kattunge
Om jag gjorde en liten bärsjal till kattungen så jag smidigt kan bära runt på henne när hon somnat i min famn? Kanske det.
Första tiden med Noppa
Nu har Noppa varit hos oss i 9 dagar. De första dagarna var storkatterna, Poppy och Percival, allt annat än imponerade och föredrog att hålla sig borta tills vi tagit vårt förnuft till fånga och gjort oss av med kattungen igen. När det tog för lång tid, det vill säga mer än någon dag, kom de in, fräste, åt, fräste och gick ut igen och så fortsatte dagarna. Och så en dag gick Percy och åt innan han fräste. En annan dag såg inte Poppy att Noppa gömt sig i Poppys fluffiga päls medan hon åt och Noppa fick chansen att nosa runt – tills hon upptäcktes och alla fräsningars moderfräsning fick henne att förstå det opassande i tilltaget. Några gånger har storkatterna sovit inne ett par timmar. Några gånger har jag lyckats bjuda dem på så god mat att de inte hunnit bry sig om att fräsa åt Noppa för att de haft munnen full.
Och så i dag kom Percy in och var precis som innan Noppa igen. Han åt, massor, och kom sedan för att kräva uppmärksamhet genom att lägga sig på mina fötter. Där ligger han och så får jag klia honom på magen, lite till, och lite till, tills han helt utan förvarning och fortfarande spinnande sätter alla sina förtitolv sylvassa klor i min hand samtidigt som han lite lojt försöker gnaga upp min handled. Precis som han brukar. Kanske är det inte alldeles förenligt med sanningen att säga att Noppa är accepterad, men det går åtminstone åt det hållet. Och hos oss människor har hon verkligen funnit sin plats. Trevligare kattunge får man leta efter!
Oförklarliga skillnader
Så det finns jättestora skillnader mellan vad en standardkvinna tjänar och vad en standardman tjänar. I Finland är den skillnaden typ 500 euro i månaden. Många av de 500 eurona går att förklara med sådant som att män gör mer övertid, män är i bättre betalda branscher, män är i privata sektorn, män har högre befattningar och så vidare. Även om man kan tycka att det är fel att det ser ut så, kan det knappast kallas diskriminering eller orättvisor – åtminstone inte bara gentemot kvinnor som får lägre i lön eftersom män då också jobbar mer.
Men grejen är att det finns en liten men relativt konstant skillnad i mäns och kvinnors löner som inte går att förklara. Eller alltså. Många som av princip och hemmablindhet motsätter sig den potentiella existensen av diskriminering mot kvinnor kan förklara den och då ligger förklaringarna hos kvinnorna själva: kvinnor söker inte karriär, kvinnor bryr sig inte så mycket om lönen, kvinnor utför inte lika kvalificerade yrken. De här sakerna, de här förklaringarna, är just en del av diskrimineringen och man behöver inte ha ett särskilt långt historiskt perspektiv för att se att det är en fortsättning på århundraden av nedvärdering av kvinnors insatser.
Undersökningar bekräftar att det inte bara rör sig om kvalifikationer utan om värdering grundad i genusfördomar. Kvinnor har svårare att få jobb än män och vad manliga akademiker publicerar bedöms ha högre kvalité än om författaren är kvinna. Till exempel. Det funkar kanske inte så överallt och alltid, men den där värderingen av mäns insats som bättre finns. Nedvärderingen av kvinnliga forskare har till och med ett namn: Matildaeffekten. När neurobiologen Ben Barres fick höra att hans arbete var betydligt bättre än hans systers, Barbaras, fick han förstahandserfarenhet av effekten. Barbara var nämligen vad Ben hette innan han bytte kön. Blev Ben plötsligt en bättre neurobiolog? Förmodligen inte.
Och historien är fylld av yrken som en gång varit kvinnliga med låg status för att bli manliga med hög status, och tvärtom. Det kanske mest fascinerande exemplet är tvätterskorna, som var väldigt långt ner i hierarkin, som i det tidigmoderna Englands hov var tvättare – män. De sysslor som kvinnor utförde dagligen – baka bröd, brygga öl, laga mat, tillverka kläder – blev yrken för män ; bagare, bryggare, kock, skräddare. Och jo, alla dessa befattningar fanns för kvinnor också, men inte i organiserad form, inte med samma status och framförallt inte i samma omfattning.
Vad jag försöker säga är att vi fortfarande påverkas av alla dessa århundraden av manligt yrkesliv och kvinnligt hemmavarande. Att många av de ”förklaringar” som ges av tyckare i dag (för de förklaringarna lyfts inte fram inom forskningen) är grundade just i de genusfördomar som man påstår inte existerar. Den här bilden dök upp i min FB-feed i dag, och får symbolisera skillnaden.
Läs gärna HBL om att mammor tjänar mindre än pappor, och att bara 15% av mammorna tjänar lika mycket som eller mer än pappan. Projektchef Outi Viitamaa-Tervonen menar att det finns oförklarliga skillnader, bortom lönetillägg och deltidsarbete. Den första som kommenterar vill förklara det med att kvinnor gifter sig uppåt. Suck.
Hit och dit och tillbaka igen 