Vardagslivet

Två saker

Det ringde en reporter och undrade om han fick komma och prata om kvinnodagen med mig. Eftersom han förmodligen är den ende i världen som frivilligt skulle sätta sig och ta det ämnet med mig tackade jag ja. Och så tänkte jag på två saker:

1: Jag måste städa, åtminstone köket.

2: Jag pratar så sällan med svenskspråkiga i telefonen att min reptilhjärna förutsätter att den jag talar med är en familjemedlem eller nära vän. Därför var jag obehagligt nära att avsluta samtalet med ”puss, puss, vi ses sen!”. Det hade gett en helt annan vinkling av vårt samtal om kvinnor och bemärkelsedagar än vad jag ursprungligen tänkt.

Vardagslivet

Det våras för trädgården!

Äntligen börjar vintern släppa sitt grepp! Under odlingslampan på sovrummet kommer pelargoner, penséer och stockrosor.

IMG_9878-20140304

En av de bästa odlingslösningarna någonsin är att odla i gamla tomat- eller vindruvelådor. De fungerar som miniväxthus och är i regel dränerade med hål i botten. Här väntar en ny sorts akleja (som hette Petticoat Pink, klart jag var tvungen att ha den liksom) på att det ska bli varmare. Akleja behöver ofta köldbehandlas – det vill säga ligga svalt – för att gro så jag ställde ut lådorna direkt på altanen där det är några plusgrader. Vi får ser hur det går.IMG_9882-20140304

Vinterns hyacinter har bytts ut mot narcisser.IMG_9881-20140304

I födelsedagspresent fick jag en magnolia, som heter Susan. Jag har nämligen slagit vad med pappa om huruvida det går att få en magnolia att överleva i min trädgård. Han sa nej. Jag sa jo. Just den här knoppen ser ut att rösta med pappa, men hoppet lever.IMG_9891-20140304 IMG_9896-20140304

Lillastugan är i akut behov av renovering. Taket läcker som ett såll, till exempel. Så… om ni känner en plåtslagare som vill ta lite pro bono-jobb är det bara höra av sig! Eventuellt skulle vi kunna erbjuda en nedplockad kakelugn i betalning. Och rabarber.IMG_9889-20140304 IMG_9903-20140304

Växthuset kräver lite arbete. Vi grubblar på om vi ska ta ner det här växthuset i år och satsa på att bygga ett nytt av gamla fönster (som finns sparade) på ett bättre ställe eller om det får bli ett projekt till ett annat år.IMG_9904-20140304

Nu när trädgården börjar smälta fram ser man tydligt de odlingsrutor som tidigare varit på baksidan. För tillfället är alla (utom ett, som vi grävde ur i höstas) fyllda med rabarber. Det är mer rabarber än vad någon behöver någonsin, och i flera av rutorna kommer rabarbern att få ge plats åt potatis, jordgubbar, jordärtskockor, rovor och sallader. Är det någon som vill ha stora, otroligt livskraftiga rabarberplantor är det bara det med sig en spade och komma! De örter jag tog med mig från förra huset ser ut att ha klarat vintern under ett täcke av löv. Oreganon tittar fram.  IMG_9910-20140304 IMG_9908-20140304 IMG_9915-20140304

I höstas beskar vi äppelträd så det stod härliga till. Det var nog många år sedan det senast gjordes. Den här högen, som är lite högre än vad jag är, är en av två högar som blev, och då hann vi inte ens med alla träd. Det har varit lite nervöst när vi beskar så gamla äppelträd så hårt. Man vill ju inte vara den som dödade de gamla träden liksom. Men nu kommer det knoppar till tusen! Får vi bara en bra blomning så lär det bli äpplen så det räcker och blir över…

IMG_9905-20140304IMG_9925-20140304

Det här är ett av de träd som vi inte hann beskära förra året. Däremot vågar jag inte svära på att det är ett äppelträd. Det skulle kunna vara krikon istället.IMG_9926-20140304

Det här är nämligen ett av de träd som växte som en buske förra året, och som jag trodde var ett förvuxet krikon… buskage. Men när jag stod där inne i växtligheten och slogs mot grenarna med min sekatör föll ett äpple i mitt huvud. Väldigt Newton.IMG_9927-20140304

Här ser man hur många grenar jag sågade och får en bild av hur det kan ha sett ut innan. Ganska buskigt, om vi säger så.IMG_9928-20140304

Och så här ser huset ut från nordöst. Till nästa sommars projekt hör att måla fönsterspröjs. På övervåningen finns det fortfarande munblåsta originalfönster. Nedervåningens fönster är utbytta till riktigt bra treglasfönster, men de har förblivit omålade på utsidan.IMG_9931-20140304 IMG_9932-20140304

Även vinbärsbuskarna fick sig en ordentlig omgång i höstas. Dels rensade vi okristliga mängder ogräs runt, dels stöttade vi dem med de fallna stöd som fanns. Och nu kommer det knoppar. Massor!IMG_9933-20140304 IMG_9935-20140304

Det enda stället där det finns ordentligt med snö kvar är på uteplatsen. Det är universellt språk för ”byta plats på uteplatsen”. Jag skulle vilja ha en uteplats under äppelträden, och en ner mot fälten på södersidan. IMG_9937-20140304

Vardagslivet

Gammal kärlek rostar aldrig

Här sitter jag och läser medeltida donationsurkunder och återupptäcker min stora kärlek till Lars Winnerbäck. Jag vidhåller att de första två skivorna (Dans med svåra steg från 1996 och Rusningstrafik från 1997) är de bästa. Dessutom älskar jag Risajkling som egentligen var den helt första, men den utkom nog bara som demo. Jag hade den på kassett. På den tiden när kassetter var coolt.

Det går inte att välja en favorit bland låtarna, men Av ingens frö spelades många, många gånger under mina besvärliga tonår. Så många gånger att jag tydligen fortfarande kan hela utantill. Båda skivorna (och hans senare, som jag inte alls tagit till mig lika starkt) finns på Spotify.

Du lyssnar tyst till ingens röst,
Men du har rock n’roll i dina bröst.

Godsaker · Vardagslivet

Den viktigaste högtiden

Jag gillar julen, det gör jag. Men nu när jag flyttat till Finland känns ändå Fastlagstisdagen som den viktigaste högtiden. Grejen är nämligen att det är nästintill dödsdömt att försöka hitta goda semlor här i barkbrödets förlovade land, och inte bara för att en ”semla” i Finland är vad vi i Sverige skulle kalla fralla. Nej, dessutom fuskas det konsekvent med grädden, bullen är torr och – håll i er nu – de har fkn sylt i semlorna! SYLT! Som om någon hade tänkt baka gräddtårta men istället bakade alldagligt bröd och försökte klä ut det till en gräddtårta. Semla är det då i alla fall inte. Så det så.

Semledagen är i stort sett den enda dagen då jag verkligen längtar hem till Sverige. Jag följer med mina svenska vänners uppdateringar om varifrån de får sina semlor. Dreglar. Drömmer. Längtar.

Och så bakar jag egna semlor förstås. Vad annat kan man göra liksom?

IMG_9974-20140304

Historikerns historier · Kulturkrockar

En crazy cat lady talar ut

Titt som tätt dyker det upp folk (läs: män) som berättar om vad kvinnor borde göra för att vara mer tilltalande. Henry Laasanen, som dessutom har skrivit böcker om ämnet här i Finland, kallar det rent av för kvinnors marknadsvärde och menar att kvinnor tyvärr inte förstår det själva. Han har rent av skrivit in det som en disclaimer i början av sin bok. ”Den här boken kan vara svår för kvinnor att förstå”. I dag länkade en vän till en text av Laurie Penny, som handlar om att det är ett politiskt ställningstagande för kvinnor att ha kort hår. Hon refererar bland annat till en text av internetskribenten Tuthmosis som har skrivit klassiker som ”Girls With Short Hair Are Damaged” och ”9 Old-School Ways For A Woman To Become More Attractive To Men”. Penny menar att hon blir annorlunda behandlad när hon har kort hår, och att det därför mycket väl kan ses som ett politiskt ställningstagande.

”Missförstå mig rätt, jag har tagit ställning i fråga om större saker i mitt liv. Men att välja att medvetet bete sig som att mäns sexuella intresse och omhändertagande inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.”

Vad Tuthmosis, Henry Laasanen och så många andra gör är att hänvisa till vad som är naturligt – vad män av naturen är attraherade av. Det var exakt det samma som hände när Karl-Johan Karlsson skrev sin krönika om unga tjejers sjuka drömmar och menade att det var dags för männen att säga ifrån eftersom män egentligen inte är attraherade av sjukt smala tjejer. Försvaret för hans argument, som dök upp till exempel bland kommentarerna i min blogg, rörde exakt just det naturliga: han har rätt för statistiskt sett vill män hellre ha kurvigare kvinnor.

Här finns (minst) två uppenbara problem. Det första är att standarden för vad kvinnor ska göra för att vara attraktiva för män är helt otroligt västcentrerad. Ta det här med kort hår till exempel. Den här Masaikvinnan visar sin status genom de gigantiska, tunga örhängena. Hon är gift. Hennes marknadsvärde är säkert skyhögt. Men långt hår? Förstås inte.

Laasanen har skrivit en omdebatterad bloggpost om att kvinnor som tatuerar sig saboterar sitt marknadsvärde. Som min man påpekade är det även utifrån en marknadsteoretisk ståndpunkt felaktigt. Tatuerade kvinnor har i så fall nischat – höjt sitt värde på en bestämd marknad. Som Maorikvinnor.

Och när Peter Paul Rubens målar kärlekens gudinna Venus i början av 1600-talet tänker han sig henne så här. Hon har långt hår. Jepps. Men knappast den kroppsform som män i dag skulle ha ansetts vara mest attraherade av.

Jag försöker förstås inte argumentera för att det inte skulle ligga biologiska drifter i botten för attraktion – ingen tvivlar väl på att så är fallet. Vad jag däremot hävdar är att det inte ens i väldigt specifika fall går att avgöra exakt vad det var i den biologiska (eller neurologiska, om man så vill) kompotten som skapade attraktionen. Att män statistiskt sett attraheras av kurviga kvinnor betyder inte att män konsekvent föredrar kurviga kvinnor. Alltför många faktorer spelar in för att man ska kunna säga att kvinnor genom att se ut på ett visst sätt alltid ska vara attraktiva för att det ligger någon sorts naturlig selektion i grunden. Dessutom, och från ett historiskt perspektiv fundamentalt, är fysisk attraktion som avgörande för parbildning en nymodighet. En attraktiv kvinna för 200 år sedan var en kvinna med fast egendom – med stor hemgift. Det är klart att utseende hade betydelse i den mån att en ogift kvinna var i en väldigt utsatt position och att vackra kvinnor (vad det nu sedan betydde) hade större chans att bli gifta, men det räckte sällan att bara vara vacker. Och om det är så som somliga i dag påstår, att det är kvinnorna som kan välja och vraka bland männen för att det är kvinnor som är biologiskt petiga vid partnerval, varför har det då ens betydelse vad männen är attraherade av? Det borde ju i så fall vara männen som gör allt för att behaga kvinnan, inte tvärtom.

Jag kan inte säga det här nog tydligt men: Det finns inget samband mellan västs kvinnliga stereotyper och mäns medfödda förmåga att attraheras av fruktsamma kvinnor. Långt hår betyder inte fruktbarhet.

Det andra problemet är att kvinnor mår dåligt av att ständigt pådyvlas aldrig så välmenande rättesnören för hur de ska se ut. Att försöka dölja skönhetsidealen bakom vetenskapliga förtexter är skenheligt så det förslår. Som Laasanens teori om att tatuerade kvinnor saboterar sitt marknadsvärde. Han utgår från att kvinnan från början skaffat tatueringen för att höja sitt marknadsvärde, för att imponera på män. När så den här videon dök upp i mitt flöde blev jag väldigt illa till mods. Videon handlar om kvinnor som överlevt bröstcancer och som istället för att dag efter dag mötas av sina mastektomiärr har valt att tatuera någonting vackert och betydelsefullt över ärren. En påminnelse om att livet kan vinna över döden.

Att ens nämna marknadsvärde här är fruktansvärt okänsligt. Precis som att det inte var Brad Pitt det var synd om när hans hustru Angelina Jolie gjorde mastektomi.

Alla argument för att kvinnor borde anpassa sig till vad män tycker är attraktivt, vare sig det gäller att inte klippa håret eller att inte tatuera sig, förutsätter att det viktigaste i en kvinnas liv är att vara attraktivt inför en man. Hotet om att få leva sitt liv ensam, med ett gäng katter som enda sällskap (detta händer, varnar Roosh V för, om man exempelvis inte klär sig sexigt eller äter för mycket Ben & Jerry’s glass när man väl hittat en man) sägs vara överhängande.

Ett liv utan en man är det värsta som kan hända en kvinna (inte typ bröstcancer). Det är ringer rätt mycket 1700-tal, hela resonemanget.

En av de mest betydelsefulla förändringarna som kvinnornas frigörelse för snart 100 år sedan förde med sig är att äktenskap inte längre är det enda karriäralternativet. Kvinnor av i dag (i väst) kan välja om de vill leva ihop med en man eller en kvinna eller en hel jävla hoper katter. Att vara fysiskt attraktiva för män är inte vår enda funktion och mäns preferenser ska inte få styra vår tillvaro. Därför kan dessa män med fördel sluta utgå från att det skulle vara ett vetenskapligt grundat faktum att allt kvinnor gör baserar sig på ett hopp om att öka sitt marknadsvärde, att göra sig mer attraktiv. Det händer nämligen att kvinnor gör saker bara för sig själva. Och för sina katter. Helt utan tanke på vad män kan tänkas tycka om det.

Historikerns historier

Om medeltida språk

En aspekt av medeltiden som jag tycker är alldeles osedvanligt intressant men som samtidigt är nästan omöjlig att ingående studera är språket. Alltså, det skrivna språket vet vi ju en del om, för det är ju vad vi har kvar i form av historiska källor. Utgående från det kan man till exempel säga att rättsliga dokument i Sverige utfärdades på latin fram till ungefär mitten av 1300-talet, då man började skriva mer och mer på svenska. Men vad talade folk med varandra? Och hur stor skillnad var det på olika dialekter? Hur gick det till exempel för en bonde från Småland att förstå en bonde från Gästrikland? Med tanke på hur stor skillnad det är mellan vissa dialekter i dag (lyssna bara på de olika svenska dialekterna här i Finland) är det ju fullt möjligt att skillnaderna på medeltiden var rätt stora. Visst, folk i allmänhet reste inte särskilt mycket, men faktum är att de reste mer än vad man tidigare trott. Den heliga Birgitta till exempel, reste både till Santiago de Compostela, Nidaros och till Rom, förutom till mängder av olika platser i Sverige.

Och sedan var det adelns äktenskapsmönster. De hustrur som importerades till Sverige (på den tiden inte från Tailand utan från t.ex. England och Tyskland) kan ju knappast ha kunnat mycket svenska när det kom hit. Tänk till exempel Blanka av Namur (ca 1320-1363). Hon föddes i vad som nu är Belgien och kom som brud till kung Magnus Eriksson till Sverige. Förmodligen var hon runt 15 år då. Efter en skrift från biskop Håkan i Bergen från 1337 vet vi att hon åtminstone hade kammarjungfrur med utländskt påbrå. Biskopen nämner en Katarina av Spina, som med största sannolikhet kom till Sverige med Blanka, eller åtminstone med anledning av Blanka. (Det finns en adlig släkt Spina i Italien, men om det rörde samma släkt vågar jag inte säga.) I de svenska källorna förekommer Blanka en hel del. Hon reste runt i riket, och även i Danmark och Norge (vilka stod i en lös union med Sverige på den tiden) och engagerade sig i både små och stora affärer. Tillsammans med sin make sigillerade hon brev om allsköns ämnen en kung hade att döma i, även om hennes koppling till fallen knappast kan ha varit annan än som rikets drottning. Det här är Magnus och Blankas gemensamma testamente från 1346, i vilket de bland annat donerade till ett kloster i Vadstena. Det syftar förstås på den birgittinska klostret i Vadstena som inte invigdes förrän 1384.

Det går förstås inte att säga om Blanka var lycklig i Sverige tillsammans med kung Magnus – hans regenttid var ju inte helt problemfri, om vi säger så – men de förekommer väldigt ofta tillsammans. Det tycks som om de spenderade en hel del tid ihop och att det styrde riket tillsammans (men förstås inte nödvändigtvis som likvärdiga regenter). Erik av Pommern (som i enlighet med vad namnet antyder inte heller kom från Sverige) blev svensk kung (unionskung) 1389 och var gift med Filippa av England (1394-1340). Hon var 12 år när hon gifte sig med kung Erik. Erik var inte särskilt populär, men av allt att döma tyckte folk betydligt bättre om Filippa. Även Filippa skötte statsaffärer och stödde Vadstena kloster. Hon begravdes sedan i klosterkyrkan. Men hur var det för dessa unga kvinnor att komma till Sverige och inte kunna språket? Hur kommunicerade de med andra i hushållet? Med maken? Vilket språk talade Erik och Filippa? Och hur skötte kungen och drottningen regerandet i en tid när det fortfarande var väldigt hands-on, där allra minst sju språk torde vara inblandade (engelska/tyska/latin/svenska/danska/norska/franska)?

I dag när jag satt och filade på min artikel om donationer till Nådendals kloster kom jag över en hänvisning till språket (i Klockars bok I Nådens dal). Det gäller ett brev skickat från Nådendal till Vadstena kloster i början av 1480-talet (brevet är odaterat). I det skriver en Vadstenabroder som rest till Nådendal om att resan till Finland varit svår och att folket talade ett språk han inte förstod (”ubi linguam quam non novimus audivimus” – FMU 6689, SDHK 30712). Förmodligen gällde det inte dem som bodde i klostret, utan snarare befolkningen runt klostret. Likväl kvarstår att det var många språk i området, men också att språk i allmänhet inte tycks ha setts som ett hinder för kommunikation. På medeltiden var språk ett sätt att kommunicera. I dag, med alla regler om att man måste kunna svenska för att vara svensk, danska för att vara dansk, inte läsa svenska om man är finsk unt so weiter, verkar det snarast som om språk är ett sätt att skärma sig från kommunikation. Det är en rätt otrevlig utveckling, IMHO.

Vardagslivet

Uttråkade barn gör en vulkan

Vilho hade tråkigt. Så han tillverkade en vulkan. Så där som barn av i dag gör när de får tråkigt.

Man börjar med att laga trolldeg. Till den blandar man 1 dl salt och 2 dl vetemjöl. Sedan slår man på 1 dl hett vatten (gärna med en gnutta olja i) och blandar ihop till en smidig deg. Degen formas sedan till en vulkan runt en liten plastburk (vi använde en pillerburk). Därefter häller man 1 msk bakpulver i burken. För att få vulkanen att bubbla häller man i ättika (några matskedar räcker). Man kan förstås med fördel droppa lite karamellfärg i ättikan, om man vill ha mer effekt. Vulkanen kan sedan sköljas under vattenkranen och sparas till ett senare tillfälle. Vill man göra andra saker av trolldegen går det givetvis utmärkt! Den kan färgas med karamell- eller pastafärg och vill man bränna den (alltså göra den hård) gör man det i ugnen (100 C) i någon timme. Använder man inte all trolldeg kan man förvara den i kylen i en plastpåse. Har man för vana att gå och tröstäta deg om kvällarna bör man märka upp påsen noga.

IMG_9770-20140218 IMG_9773-20140218

Vardagslivet

En solig dag

Det är dagar som den här, dränkta i solsken, våraningar och fågelkvitter, som jag förstår vilken lisa för själen det är att ha tagit steget och flyttat ut på landet. Kaffe, fårskinnsfäll, en knakig trägunga och vårt skruttiga hus.

20140301-123045.jpg

20140301-130725.jpg

Vardagslivet

Samtidigt hemma hos oss

Tilda väntar på att hennes bästa vän N ska komma.
Tilda: Hur lång tid är det kvar?
Jag: Ungefär en halv timme kanske.
Tilda: Är det lång tid?
Jag: Njae. Inte speciellt.
Tilda: Varför?

Det är väl så när man väntar på någon så mycket att det upptar hela ens väsen. Fler varför-frågor än bra svar.

20140228-170317.jpg

Under vedboden hittade jag förresten den här.

20140228-170632.jpg

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnornas makthistoria

I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.

På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.

Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.

Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.