Vardagslivet

Några väldigt galna dagar

Det började med en helt vanlig dag då en hög av min älskade makes vänner – vilka alla liknar honom så mycket att jag pinsamt många gånger råkat komma med obscena förslag till fel dude – kom på besök, grillade, och hade det allmänt toppen. Även en av mina före detta arbetskamrater (numer bara kamrat) kom på besök med sina barn. Barnen satt sedan i flera timmar inne i tuppgården med tupparna sovande i famnen.

20140715-000156.jpg

20140715-000207.jpg

På kvällen gick jag ut och åt tillsammans med några vackra vänner som jag träffar alldeles för sällan (bortsett från att en av dem varit på besök tidigare under dagen då). Hem kom jag inte förrän en god bit in på nästa dag, trött men lycklig.

20140715-000216.jpg

Dagen efter var väldigt dagen efter. Det blir liksom så fastän man inte super. Efter att med stor möda ha lyckats hålla mig vaken hela dagen läste jag godnattsaga för Tilda och hennes vän som skulle spendera natten hos oss. Rasputin låg i sängen tillsammans med barnen och lyssnade på saga, precis som han brukar. Sedan han kom han med mig ut på soffan för att ligga och jäsa en stund, precis som han brukar. Men så var det något i sättet han låg på, något som liksom inte alls var som det brukar. Jag var så trött att jag just då inte noterade mer än att han låg konstigt, och inte hade ögonen stängda. Och att jag förmodligen borde ta mig till sängen innan jag somnade på soffan.

Kanske 15 minuter senare hoppade Rasputin ner från soffan och så hörde jag honom springa konstigt. Alltså, spenderar man väldigt mycket tid med någon – vare sig det är en katt eller en människa eller något annat – så lär man sig väldigt fort när det inte låter som det brukar när någon rör sig. Rapsu gjorde riktiga tjurrusningar. Kutade som en galning några meter och stannade sedan. Jag gick förstås för att titta till honom och när jag hittade honom satt han med huvudet i en riktigt konstig vinkel och tuggade fradga så det droppade ur munnen på honom. Jag skrek till maken som satt i köket att leta upp närmaste jourhavande veterinär för Rapsu är förgiftad och nu är det bråttom. Medan maken ringde och sa att vi var på väg (och tog reda på vart vi skulle) gav jag Rapsu massor med gräddmjölk från grannarnas härliga kossor. Han får egentligen inte mjölk för det blir han dålig i magen av, men jag tänkte att om han inte får i sig något nu omedelbart så dör han. Han slängde med huvudet och bubblade ur munnen, men visst slickade han ändå i sig en hel stor skål med mjölk. Den girige lille saten.

Så trötade jag in honom i buren och åkte iväg till djursjukhuset. Där kunde de inte göra mycket mer än ge smärtstillande och dropp (det sistnämnda gick inte särskilt bra). De hade inget labb under natten och kunde inte ta några blodprover – därför vågade de heller inte ge honom lugnande eftersom en eventuell akut förgiftning då skulle förvärras. Efter hand blev han bättre. Andningen jämnare och lugnare. Medan vi satt ute i väntrummet, han och jag, andades han så häftigt att jag var rädd att han inte skulle klara sig och han orkade knappt hålla sig uppe ordentligt. Jag tänkte på allt ifrån tomheten när kära vänner försvinner till hur man förklarar för barnen att den katt som på kvällen legat med dem och lyssnat på saga inte längre finns. Efter någon timme var han åtminstone lite piggare. Väl hemma igen var han ytterligare lite bättre och i dag på morgonen så pass frisk att vi vågade låta honom gå ut tillsammans med de andra. Helt sig själv är han inte, men han äter, drick och jagar. Och pruttar otroligt vidriga laktosintoleranspruttar. Jag är dock helt övertygad om att kossor de facto är heliga och att mjölken räddade honom. Men shit vad det var nära ögat alltså.

20140715-000235.jpg

Och i dag flyttade Nietzsche och Bismarck till en av granngårdarna för att få sina egna hönor. De släpptes till att börja med in i en inhägnad tillsammans med några andra ungtuppar, av lantras, som i jämförelse med våra små fjäderfotade sötnosar såg ut som riktiga bjässar. Döm av vår förvåning när Nietzsche och Bismarck, som ett par dagar tidigare legat och sovit i barnafamnar, gaddade ihop sig och gav de fem (shit you not) andra tupparna all anledning att läsa på om imperialismens historia. Här hemma fick våra småttingar flytta ut i hönsgården tillsammans med Enna, Berit och Valio. Enna gjorde sitt bästa för att visa nykomlingarna sin plats (gömda under kaninburen eller uppflugna så högt det går) och det var riktigt obehagligt att se honom bita dem. Men, men. Det är så det måste vara. Vi satte ihop dem på kvällen och när Berit kallade in sin flock för att gå och sova lyfte jag in alla småttingarna till redena för att sova. När jag tittade till dem någon timme senare hade de allihopa somnat, just där jag satte dem. Har vi tur går det bättre imorgon.

Ja, och Maggie, som ju bor i tuppgården, tyckte förresten att det var det roligaste som hänt ungefär nånsin att det var sådan fart och fläkt. Hon for runt som hade hon sitt eget raveparty, skakade lyckligt på sina långa öron och gjorde fantasifulla krumsprång, bland rykande fjädrar och förnärmade tuppar. När småttingarna (på bilderna Pipis och Dotty) tappert försökte gömma sig för Enna låg Maggie utmattad i sin nygrävda grop och bah ”man, vilket sjukt bra party!”.

 

20140715-000036.jpg

20140715-000133.jpg

Vare nån som sa LSD?

 

 

Kulturkrockar

Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande

Jag försökte förklara för min högt vördade älskade make vad diskussionen om snoppbarn och snippbarn gick ut på. Han tittade på mig med en sån där min som någon har om man försöker förklara för dem hur grisar gör när de flyger.

Det är så jävla svårt det där med nya ord.

Och tja. Jag älskar ju språk. Jag älskar föränderligheten i språket, hur det anpassas efter användarna men också hur det ibland är begränsande och leder in på vissa spår för att orden inte räcker till för nya. Det är fascinerande. Inte heller tycker jag att man ska vara rädd för att använda nya ord eller så. Nej, språket blir vad vi gör det till.

Samtidigt verkar det ibland som om vissa ord – och nu tänker jag främst på sådana som har kommit i kölvattnet av det stigande intresset för genus – är lätt krystade uppfinningar eller, en bra dag, überteoretiska konstruktioner. Många ord börjar förstås just som sådana innan de sakta men säkert normaliseras och blir oumbärliga. Men jag tänker så här: Om man till exempel kallar sitt barn för snopp- eller snippbarn (vilket jag nu känner mig nödgad att påpeka att man givetvis är fri att göra) så sänder man ut signaler till omvärlden om sig själv. Man gör ett statement om sig själv och sin syn på världen. Man sätter sig själv i en kategori.

Som vuxen är det säkert lättare att acceptera att man genom sitt ordval kategoriserar sig. Det är ett val man kan göra och stå för. Men när vi uppfostrar våra barn till små normbrytare (vilket jag är helt för!) så gör vi dem en björntjänst om vi inte också utrustar dem med verktyg att tackla vad som kan komma att hända dem. Till exempel kommer de allra flesta barn  att i något skede börja skämmas. Det är en kulturell grej som utvecklas, och som ska utvecklas, hos oss alla. Som förälder tror jag inte man kan göra något åt att skamkänslorna utvecklas (de behövs för empatin också), men jag tycker att man ska arbeta för att barnen lär sig att hantera dem och övervinna dem. En av de första identiteterna som utvecklas hos barn är könsidentiteten, då barnet börjar se på sig själv som pojke eller flicka – eller åtminstone fundera kring vad som är vad och varför. De grubblar över vad som förväntas av dem. Det är säkert många föräldrar som sett att just förväntningar kring kön är en av de där grejerna som väcker skamkänslorna.

Och kanske är jag bara inskränkt, men jag tror att det är viktigt att låta barnet följa normerna om det känner sig tryggare så. Visst kan man uppmuntra till att testa nya saker, på samma sätt som man uppmuntrar till att testa nya maträtter, men det måste få vara på barnets villkor. Personligen tror jag att det är jätteviktigt att barnet också får veta vad som är inom normerna, särskilt när det börjar skämmas för saker. Jag ser inget problem med att diskutera med mina barn kring vad som förväntas av pojkar respektive flickor, även om jag förstås noga påpekar att de själva är fria att göra som de vill.

Till exempel ville Vilho en dag prova nagellack. Han hade det på på dagis men blev retad och skämdes så mycket att han bara var en liten knut av skam när jag kom och hämtade honom. Jag sa inte till honom att pojkar inte kan ha nagellack (förstås, doh-oh) utan visade honom bilder på pojkar med nagellack och så att man kan och man får ha nagellack fast man är pojke, men att alla kanske inte vet det. Jag talade med honom om hur många tycker att pojkar inte får ha nagellack, men sa också att jag tycker att de har fel. Jag har också talat med barnen om varför en del kvinnor täcker sitt hår, varför alla gjorde det även här i Finland förr i tiden, att bara pojkar fick ha byxor och bara flickor fick ha klänning, om långt hår och kort hår, smink och så vidare.

Ibland går jag så långt att jag varnar, och då särskilt Vilho eftersom han är äldst. Det kan vara till exempel när vi är på affären och ska köpa honom nya kläder och jag föreslår en viss tröja som jag tycker är snygg. Om jag vet att det är en tydlig ”flicktröja” (ni förstår vad jag menar va?) så säger jag ibland det. Jag frågar honom om han tycker att den är för flickig eller om han vill ha den. Och jag gör det inte för att trycka in honom i en mall utan för att skydda honom. För att andra kommer att se och uppmärksamma vad som är ”flickigt”. För att han ska kunna vara beredd på det och beredd att stå för vad han vill ha. Och för att han ska slippa stå där, i sin nya fina tröja och skämmas för att han inte förstått att han har en flicktröja. Oftast skiter han förstås fullkomligt i om något ser flickigt ut om han vill ha det. Andra gånger rater han saker omedelbart för att de ser flickiga ut. Grejen är att det måste vara upp till honom själv att avgöra vad han känner sig bekväm med.

Genom orden som vi använder om barnen och till barnen så ger vi dem verktyg att hantera omvärldens oförstånd. Mina ungar vet att man ”förr i tiden” inte fick göra som man ville och att vissa människor är fast där. De är i de flesta fall beredda att borsta av sig syrliga kommentarer, men det finns också fall då de helt enkelt känner sig väldigt obekväma med vissa saker som manifesterar kön (som färger, till exempel). Ibland förstår de inte helt själva varifrån känslan av olust och skam kommer men de plockar upp vibbar snabbare än NSA skannar tweets. De känner på sig att de gör något som inte förväntas av dem men förstår inte alltid varför. Jag ser det som min uppgift att vara öppen med dem om varför. Att inte klappa dem på huvudet och säga att det inte är någonting – att känslan de plockat upp var en felsondering –  utan att förklara och uppmuntra dem till att inte bry sig.

Därför tänker jag också att barn som lär sig att använda ord som snoppbarn istället för pojke, eller hen istället för hon/han bör få vara förberedd på att barnet kommer att kategoriseras (förmodligen under ”hjärntvättad feministunge”) och högst troligt bemötas med oförstånd. Även om man som förälder tycker att ordet är självklart bör man ta i beaktande det faktum att större delen av världen inte gör det. Inte resignera, men acceptera. Om ni förstår hur jag menar.

 

Vardagslivet

Strand

Barnen går på simskola. Det innebär att jag och maken har 1,5 timmar varje dag då vi ligger på stranden, läser en bok, käkar glass och bara gottar oss – och våra barn får lära sig viktiga saker av andra. Vi har förstås haft otrolig tur med vädret. Solen har skinit från en klarblå himmel varje dag hittills. Det är rätt långt från de 4 grader och lätt hagel som några vänner hade när de gick simskolans kurs i juni.

Som det är nu är det livet. Vi har aldrig förr legat på stranden tillsammans i lugn och ro, utan att med hjärtat i halsgropen ha jagat blåläppade barn. Det är en av de där sakerna som vi helt enkelt inte har haft tid med. Det är nästan så man känner sig ung och cool igen. Nästan.

Jag: Could you take a picture of me?
Han: Mmm…
Jag: But make it a good one, huh?
Han: Take off your trousers then.
Jag: Thanks a fucking million.
Han: *click*

20140710-225224.jpg

Jag tror inte ens att det var mig han fotade.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snippbarn, snoppbarn och henar

Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.

Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.

Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.

Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:

1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.

2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.

Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.

Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.

Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.

Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.

Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.

Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.

 

Vardagslivet

En hypotetisk fråga om babysar och krigföring

En alltigenom hypotetisk fråga som självklart inte har någon som helst koppling till händelser tidigare under kvällen:

Om någon skulle argumentera för att det var någon annan som borde sköta om en baby (för sakens skull kan vi låtsas att ingen av de inblandade var babyns riktiga förälder) bara för att den var kvinna och sedan började kasta matrestkladdiga papperstussar på den som var kvinna bara för att denna vägrade ta emot babyn, vad gäller för regler då? Jag menar, är det ok om den som håller i babyn gömmer sig bakom babyn i skydd mot matrestkladdiga hämndaktioner samtidigt som denne någon glatt skriker att den är Israel och använder mänskliga sköldar? Ponera sedan att det kom matrestkladdiga papperstussar på till exempel ett fönster, vem borde torka det då? Den som kastade snett för att hon hade gröt i ögat eller den som studsade det på fönstret via babyn?

 

Vardagslivet

Att vara med baby igen

När vår guddotters föräldrar fick chansen att åka iväg på tumis hamnade det arma flickebarnet, 11 månader gammal, hos oss ett par dagar. Hur någon vid sina sinnes fulla bruk kan lämna sin baby hos oss är för mig obegripligt. Jag kan ingenting om människobabysar. Ingenting. Det verkar dock som om hon fungerar ungefär som katterna. Hon äter rent av ur samma skål som dem om hon bara får chansen.

För det mesta är det en väldigt glad och trevlig liten baby, som – för att vara baby – är ovanligt lätt att ha att göra med. Att Vilho och Tilda är i den åldern då de kan hjälpa till att mata och passa babyn underlättar förstås också. När Tilda var baby och Vilho drygt 2 år kunde man inte gärna lämna honom att vakta henne ens för att få gå på toaletten. Nej, man gick och kissade med en baby i famnen och en tvååring runt benen. Nu kan man be barnen se efter babyn medan man går.

Hon somnade fint igår, babyn. Hon hade ju haft en lång dag då hon tittat i timtal på alla djuren (”vovvov” ”nej, kisse” ”vovvov” ”kissen säger mjau” ”vovvov”) och med perfekt teknik krupit runt efter Tilda och Vilho, tömt bokhyllor, lådor och skåp. Klockan 23, just när maken och jag skulle gå och sova, bestämde sig emellertid babyn för att det var  no more miss Nice Baby och skrek i en timme. Därefter vaknade hon ungefär en gång i timmen och gnällde lite, innan hon klockan 5.34 vaknade och tyckte att det var dags att gå upp.

Och så ligger man igen på golvet i barnrummet och försöker vara intresserad av att upprepa ”jo, strumpa” tvåhundraförtitolv gånger som svar på ett pekande fingers uppmaning. Man sover i skift, torkar gröt från golv, hår, kläder, skakande babyansikte. Säger ”ajaj” och ”nejnej” och möts av ett flin och en baby som gör tvärtemot. Analyserar färg på snor och bajs. Det var många år sedan senast och jag har verkligen inte saknat det. Allra minst har jag saknat den här dimman av trötthet, när allting kretsar kring när man ska få sova nästa gång, vem som har sovit tillräckligt för tillfället och vem som mest akut måste gå och lägga sig.

Vad som är skönt med en lånebaby är dock att det blir väldigt uppenbart att jag inte alls är naturligt bättre på att sköta babysar än vad min make är. Jag har inte försprång i skötandet för att jag spenderat mest tid med babyn och jag har sannerligen inga medfödda kvalitéer som gör mig mer lämpad. Jag är heller inte fullproppad med hormoner och crap och därför oregerlig vad gäller babyns minsta lilla pip. Det finns ingen misstro från min sida beträffande makens baby-skötar-kompetens och ingen överanalyserande stress att allt måste vara på ett visst sätt. Det går som det går, liksom. Vi ska bara försöka få både oss och babyn att klara sig till i morgon när hennes föräldrar kommer hem igen.

Att ha en baby i huset igen några dagar är helt ok. Just nu tjuter hon av glädje över att en av vovvovarna (läs: katterna) kom in. Men att gå igenom hela den här babygrejen på riktigt igen, och veta att den där ”övergående fasen” man tröstar sig med är åratal snarare än dagar? Aldrig.

IMG_1107-20140705

Söt som socker är hon, babyn.IMG_1100-20140705

Babyn kastade gröt i Tildas ansikte. Det tyckte alla barnen var roligt. Mest för att det ju inte direkt var de som torkade upp gröten sedan. IMG_1088-20140705En trygg famn.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om gubbar och sammansvärjningar

Jag kan erkänna att jag inte riktigt uppskattade rubriken på Annika Hällstens text i torsdagens HBL. ”Gubbarnas sammansvärjning” (i nätversionen, låst bakom betalmur) och ”Gubbarnas komplott” (i pappersversionen). Det luktar liksom lite sensationsrubrik. Texten i sig handlar om hur kvinnor motarbetas. Kanske inte överallt och hela tiden men tillräckligt ofta för att det ska ge utslag. Hällsten själv har fått bannor för att hon vågade sig på att simma i banan avsedd för snabbare crawlare – trots att hon avgjort är en snabb crawlare. Bland partiledarna i Finland finns det bara en kvinna kvar. Fotbolls-VM bevakas och kommenteras i princip enbart av män.

Och det tar inte lång tid förrän kommentarsfältet tas över av gubbar som menar att man i Finland minsann inte väljer efter kön utan bara den mest kompetenta och att kön inte har det minsta med något att göra. Nej, det finns helt enkelt inte kvinnor med tillräckligt mycket erfarenhet av internationell fotboll för att vara expertkommentatorer. Kvinnorna fasas inte ut ur politiska topposter för att de är kvinnor utan för att männen är bättre.

Hur jävla blind får man vara?

Om det är så att det inte finns kvinnor med mycket erfarenhet av fotboll så att man inte ska ta in kvinnor att diskutera fotboll, vad säger det om kvinnors möjligheter att erfarenhet? Och om män är bättre rustade för politiska topposter så kvinnor inte ska vara på politiska topposter, vad säger det om kvinnors möjligheter att faktiskt visa sig rustade för toppolitik? Vad allt detta säger är att rubriken ”gubbarnas sammansvärjning” inte är sensationslystnad utan obehagligt beskrivande. Kommentarsfältet motsäger inte Hällstens text, utan bekräftar vad hon skriver. Så länge män håller varandra om ryggen i tron att de alltid är rätt man på rätt plats kommer det alltid att vara en man på platsen – vare sig det är rätt eller inte.

Ironin i att det dagarna innan dessutom varit ett antal gubbar som skickat arga insändare till HBL och menat att feminismen gått för långt. Jo tjena.