Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande

Jag försökte förklara för min högt vördade älskade make vad diskussionen om snoppbarn och snippbarn gick ut på. Han tittade på mig med en sån där min som någon har om man försöker förklara för dem hur grisar gör när de flyger.

Det är så jävla svårt det där med nya ord.

Och tja. Jag älskar ju språk. Jag älskar föränderligheten i språket, hur det anpassas efter användarna men också hur det ibland är begränsande och leder in på vissa spår för att orden inte räcker till för nya. Det är fascinerande. Inte heller tycker jag att man ska vara rädd för att använda nya ord eller så. Nej, språket blir vad vi gör det till.

Samtidigt verkar det ibland som om vissa ord – och nu tänker jag främst på sådana som har kommit i kölvattnet av det stigande intresset för genus – är lätt krystade uppfinningar eller, en bra dag, überteoretiska konstruktioner. Många ord börjar förstås just som sådana innan de sakta men säkert normaliseras och blir oumbärliga. Men jag tänker så här: Om man till exempel kallar sitt barn för snopp- eller snippbarn (vilket jag nu känner mig nödgad att påpeka att man givetvis är fri att göra) så sänder man ut signaler till omvärlden om sig själv. Man gör ett statement om sig själv och sin syn på världen. Man sätter sig själv i en kategori.

Som vuxen är det säkert lättare att acceptera att man genom sitt ordval kategoriserar sig. Det är ett val man kan göra och stå för. Men när vi uppfostrar våra barn till små normbrytare (vilket jag är helt för!) så gör vi dem en björntjänst om vi inte också utrustar dem med verktyg att tackla vad som kan komma att hända dem. Till exempel kommer de allra flesta barn  att i något skede börja skämmas. Det är en kulturell grej som utvecklas, och som ska utvecklas, hos oss alla. Som förälder tror jag inte man kan göra något åt att skamkänslorna utvecklas (de behövs för empatin också), men jag tycker att man ska arbeta för att barnen lär sig att hantera dem och övervinna dem. En av de första identiteterna som utvecklas hos barn är könsidentiteten, då barnet börjar se på sig själv som pojke eller flicka – eller åtminstone fundera kring vad som är vad och varför. De grubblar över vad som förväntas av dem. Det är säkert många föräldrar som sett att just förväntningar kring kön är en av de där grejerna som väcker skamkänslorna.

Och kanske är jag bara inskränkt, men jag tror att det är viktigt att låta barnet följa normerna om det känner sig tryggare så. Visst kan man uppmuntra till att testa nya saker, på samma sätt som man uppmuntrar till att testa nya maträtter, men det måste få vara på barnets villkor. Personligen tror jag att det är jätteviktigt att barnet också får veta vad som är inom normerna, särskilt när det börjar skämmas för saker. Jag ser inget problem med att diskutera med mina barn kring vad som förväntas av pojkar respektive flickor, även om jag förstås noga påpekar att de själva är fria att göra som de vill.

Till exempel ville Vilho en dag prova nagellack. Han hade det på på dagis men blev retad och skämdes så mycket att han bara var en liten knut av skam när jag kom och hämtade honom. Jag sa inte till honom att pojkar inte kan ha nagellack (förstås, doh-oh) utan visade honom bilder på pojkar med nagellack och så att man kan och man får ha nagellack fast man är pojke, men att alla kanske inte vet det. Jag talade med honom om hur många tycker att pojkar inte får ha nagellack, men sa också att jag tycker att de har fel. Jag har också talat med barnen om varför en del kvinnor täcker sitt hår, varför alla gjorde det även här i Finland förr i tiden, att bara pojkar fick ha byxor och bara flickor fick ha klänning, om långt hår och kort hår, smink och så vidare.

Ibland går jag så långt att jag varnar, och då särskilt Vilho eftersom han är äldst. Det kan vara till exempel när vi är på affären och ska köpa honom nya kläder och jag föreslår en viss tröja som jag tycker är snygg. Om jag vet att det är en tydlig ”flicktröja” (ni förstår vad jag menar va?) så säger jag ibland det. Jag frågar honom om han tycker att den är för flickig eller om han vill ha den. Och jag gör det inte för att trycka in honom i en mall utan för att skydda honom. För att andra kommer att se och uppmärksamma vad som är ”flickigt”. För att han ska kunna vara beredd på det och beredd att stå för vad han vill ha. Och för att han ska slippa stå där, i sin nya fina tröja och skämmas för att han inte förstått att han har en flicktröja. Oftast skiter han förstås fullkomligt i om något ser flickigt ut om han vill ha det. Andra gånger rater han saker omedelbart för att de ser flickiga ut. Grejen är att det måste vara upp till honom själv att avgöra vad han känner sig bekväm med.

Genom orden som vi använder om barnen och till barnen så ger vi dem verktyg att hantera omvärldens oförstånd. Mina ungar vet att man ”förr i tiden” inte fick göra som man ville och att vissa människor är fast där. De är i de flesta fall beredda att borsta av sig syrliga kommentarer, men det finns också fall då de helt enkelt känner sig väldigt obekväma med vissa saker som manifesterar kön (som färger, till exempel). Ibland förstår de inte helt själva varifrån känslan av olust och skam kommer men de plockar upp vibbar snabbare än NSA skannar tweets. De känner på sig att de gör något som inte förväntas av dem men förstår inte alltid varför. Jag ser det som min uppgift att vara öppen med dem om varför. Att inte klappa dem på huvudet och säga att det inte är någonting – att känslan de plockat upp var en felsondering –  utan att förklara och uppmuntra dem till att inte bry sig.

Därför tänker jag också att barn som lär sig att använda ord som snoppbarn istället för pojke, eller hen istället för hon/han bör få vara förberedd på att barnet kommer att kategoriseras (förmodligen under ”hjärntvättad feministunge”) och högst troligt bemötas med oförstånd. Även om man som förälder tycker att ordet är självklart bör man ta i beaktande det faktum att större delen av världen inte gör det. Inte resignera, men acceptera. Om ni förstår hur jag menar.

 

4 thoughts on “Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande

  1. Usch, det gör ont i hjärtat varje gång man hör om barn som går från att vara glada och stolta över nåt nytt och fint de har på sig, till att vara ledsna och skämmas. 😦 Jag hade gått i taket om mina barn blivit retade på grund av nagellack eller liknande på förskolan. För det mesta tycker jag att personalen ska få sköta sitt jobb ifred och att man ska lita på deras kompetens, samt att det inte är hela världen om de kallar barnen för ”pojkar” och ”flickor” vid tilltal, men vid en sån sak hade jag tagit ett snack med personalen, om de inte själva redan hade uppmärksammat det.

  2. Jag tycker det låter bra att låta barnen välja själva, så ska jag försöka göra!
    Ditt förhållningssätt påminner om ett svar i Fråga Psykologen i DN, där ett föräldrapar skriver att deras pojke helst vill gå i klänning och nu när han ska börja skolan är de oroliga för att han ska bli retad. Psykologen svarar ungefär ”Prata med honom om att det i skolan kanske finns barn som tycker att pojkar inte får ha klänning och låt honom välja själv”. Klokt, tycker jag!

  3. Bra skrivet! Jag håller med i stort. Fastnade för en detalj: Jag tycker inte det är bra att uppfostra barn att bli normbrytare, utan man ska stöda barn att göra egna val oberoende av normer. Vilket jag vet att du gör också 🙂 att uppfostra barn att vare sig följa normer eller bryta normer är inte alltid rätt. Barn ska få göra det val de vill och få stöd för det. Både på dagis och hemma. En total tolerans för både normföljande och -brytande beteende efterlyses!

  4. Reagerade lite på sista stycket om att barn som lär sig säga hen (hemma?) kommer kategoriseras. Hemma hos oss är hen ett vardagsord vi alltid använder när vi inte vet kön eller kön inte spelar någon roll, men jag upplever inte att det gör mina barn annorlunda än andra barn i sin omgivning. Skulle säga att de flesta av deras klasskamrater använder det på samma sätt och äldsta barnets mentor använder det också tex när hon skriver lappar hem. För mig är det absolut inte ett ord som säger något särskilt om en person. Känner att envist/aggressivt vägrande av ordet är betydligt mer kategoriserande. Håller dock med om snopp-/snippbarn.

    När det gäller normbrytande tänker jag att det är viktigare att själv vara normbrytande än att prata med barnen om att man får vara det. Det blir lite konstigt kan jag tänka när könsstereotypa föräldrar väldigt aktivt uppmanar barnen att vara normbrytande. Jag bryter många könsnormer bara genom att vara ”den jag är” (queer, icke-heterosexuell) och mina barn (tonåringar) förhåller sig också väldigt fria till stereotyper och andra människors åsikter om vad de har på sig eller hur de beter sig, men det är saker vi egentligen i princip aldrig diskuterar.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s