I dag var jag uppe i svinottan för att göra morgonradio. Som den duktiga människa jag är hade jag beräknat extra tid för snorhalkiga vägar, trafikstockning och andra katastrofer som alltid inträffar när man måste vara i tid – vilket förstås betydde att ingenting hände och jag anlände till studion 30 min tidigare än jag borde. I dag talade vi bland annat om strukturreformerna och åldringsvården, och hur man nu i Finland vill spara pengar genom att flytta över mer av åldringsvården till öppen vård i hemmet. Några av problemen med det hann vi ta upp i programmet, några andra tänkte jag lyfta här.

Jag förstår att man måste spara. Jag är inte dum. Faktum är att trots att jag har rätt dålig koll på ekonomi i allmänhet och min egen i synnerhet har jag aldrig lyckats skuldsätta mig ens i närheten av vad staten har skuldsatt sig. I jämförelse skulle jag därför vilja påstå att jag har relativt bra förståelse för att om man konstant spenderar mer än vad man har så kommer det att skita sig, och att spara är något man borde göra innan det skitigt sig. Frågan är då bara vad samhället vill prioritera. I min värld (vilken åtminstone på pappret i ganska stor utsträckning sammanfaller med vad politiker och beslutsfattar målar upp för sorts värld) är vård och omsorg ett sådant område som måste prioriteras. Vård och omsorg är grundbulten i välfärdssamhället. Ändå talas det hela tiden om tillväxt, trots att vilken treåring som helst förstår att något som bara växer och växer i något skede kommer att explodera. Och bara så att jag har det sagt; tillväxten garanterar inte god vård och omsorg. Värdegrund och solidaritet garanterar god vård och omsorg.

Vad som krävs är alltså inte en strukturreform som skyfflar över ansvaret för vården på familjerna, utan en total omfördelning av makt i form av resurser och tid. För de som drabbas av den här strukturreformen är de samma som alltid drabbas; de som inte har något extra att ta av. De som inte har några extra resurser, som inte har någon tid över eftersom den lilla tid de har måste användas för att klara av dagen.  Alla de där som redan har makt i form av resurser och tid (och jag inkluderar mig själv i den gruppen) kommer ju även i fortsättningen att kunna arrangera vården av sina äldre så att varken de själva eller gammelmormor behöver lida nöd. Jag ser precis samma mönster i mina gamla brev från medeltiden – den vars familj har extra har en trygghet på ålderns höst. Men så här; vi får inte arrangera äldrevården enligt samma principer som rådde på medeltiden. Jag älskar medeltiden, men det är inte ok.

Och äldrevården går att arrangera, men det kostar tid och pengar. Det kräver att de som har makt är villiga att låta nödvändiga prioriteringar drabba även dem, och att äldrevården styrs av värdegrund och solidaritet och inte av tankar på tillväxt. Att det frigörs tid för familjerna att vara mer delaktiga, att den utbildade personal som sliter för att få sig själva att räcka till ska få de resurser de behöver för att göra sitt jobb, att vårdens lönsamhet aldrig någonsin mäts i pengar och att de som har är villiga att ha lite mindre.

Ja. Och som alltid undrar jag hur mycket pengar det a) kostade att ta fram förslagen på strukturreformerna för att spara pengar och b) hur mycket det kostar att genomföra strukturreformerna för att spara pengar. Men det är en annan sak.

Programmet finns att lyssna på här: http://arenan.yle.fi/radio/2100079