Jag vet att könsidentitet är viktigt. Ja. Jag vet det. Men könet är bara en liten del av den identitet som utgör en person. Det är en av många anledningar till varför jag tycker att genus är viktigt – för att alla de där aspekterna av en person som inte är könsidentitet också ska få avgöra vem man blir. Och ofta talas det om hur stereotypen är mycket snävare för män. Kvinnor kan ha byxor, män kan inte ha kjol och så vidare. Jag ser också att mansrollen är snäv och det är klart att det inte är en tävling om vem som har det jobbigast nedtryckt i sin stereotyp, men när man ser bortom attribut i form av kläder och sånt, och börjar tala om färdigheter är det som om kvinnor alltid måste representera alla kvinnor. Där är kvinnorollen väldigt, väldigt snäv och varje kvinna som misslyckas liksom bevisar att kvinnor inte är lämpade.

Dataspelsutvecklaren Mikki har skrivit en fantastiskt bra bloggpost om vad som hände när dataspelsutvecklaren Zoe skapade ett spel om depression och fick en fullkomligt absurd massa hat och hot över sig. Varför? För att hon är kvinna.

”There are people who will say that the audience is tough on guys, too. And there’s some truth to that, but that’s really a distortion of the facts. To believe that, you have to be willfully ignorant of the difference in context. Yeah, I get a hard time sometimes — gamers are a passionate, ornery, and opinionated lot — but the difference is, I don’t have to justify myself the way women do. Nobody’s going to question if it’s all right for me to work in games. If I make a game, that’s just a game. It’s not treated as proof of why men should or shouldn’t be making games. Nobody thinks it’s objectionable that a man would make a game.”

Hennes kompetens ifrågasattes, men inte på basis av kvaliteten på hennes arbete utan på basis av att kvinnor inte borde göra dataspel. Hon är inte sig själv, sin egen person. Hon är bara kvinna – en representant för sitt kön utan berättigande. Och hon är långt ifrån den enda som råkat illa ut. När Anita Sarkeesian sökte anslag via Kickstarter för att göra en video om könsroller i dataspel gjorde en gamer vid namn Ben Spurr ett enkelt spel med en bild av Sarkeesian som går ut på att slå henne blodig. För att bevisa att det inte alls finns några könsspecifika problem för kvinnor inom spelvärlden. Och jag säger absolut inte att det skulle vara alla män, eller ens de flesta män, inom spelindustrin som beter sig så här, men de som gör det är väldigt högljudda. Vad de säger är att spelindustrin är männens område. Varje kvinna som kommer dit är en representant för alla kvinnor istället för en individ på lika villkor.

Men spelindustrin är inte det enda området där kvinnor inte tillåts vara mer än kvinnor. En kvinna med makt är alltid en kvinna med makt, inte bara en individ med makt. Och dessutom bedöms de ofta hårdare, för det finns alltid folk som menar att de bara har kommit dit till toppen för att någon tyckte synd om dem eller för att de har legat med rätt personer. En kvinna med makt är alltid lite suspekt och det är något i det här med att hon är kvinna som gjort att hon nått dit hon nått. Här i Finland finns ett uppmärksammat mobbningsfall inom Bil- och transportfacket AKT, där den förre ordföranden Timo Räty anklagades för att ha mobbat kommunikationschef Hilkka Ahde. Rätys advokat menar att det hela rör sig om konspirationer från Ahdes sida, för att spela ut Räty från ordförandeposten. Att Ahde begär 40.000 euro i skadestånd ser han som att det ”avslöjar något om hennes verksamhet” för hon har ”inga gränser, ingen anständighet”. Som historiker skakar jag matt på huvudet. Det är nämligen ganska exakt vad som brukar sägas om kvinnor med makt genom historien. Vad har hennes anständighet med saken att göra? Och hade det låtit likadant om det vore en man? Och varför lyfts det fram som en faktor som säger något om hennes kompetens och personlighet att hon begär en hög summa i skadestånd (eller alltså, om det hon säger är sant är det inte så stor summa)?

Det är ungefär samma tendenser som förekommer när det gäller sexuellt våld mot kvinnor, då det ofta låter som att ”kvinnor vill ha det så” eller ”hon skulle inte ha haft de kläderna/tagit den vägen/druckit den sista drinken/lämnat sitt hem” och så vidare. Vad man säger är att det är männens område, och om man som kvinna ger sig in där så måste man tåla reglerna. En av de reglerna är att man själv måste ta ansvar för att inte vara så attraktiv att man blir utsatt för brott.

Och den kvinna som vill bli tagen på allvar får inte ha urringat, inte tajt, inte för stort, inte för smått, inte för kort, inte för långt, inte för snyggt och inte för fult. Sådana kvinnor kan man nämligen inte ta på allvar och då får kvinnorna skylla sig själva. Allt detta är förklaringar som emellanåt dyker när kvinnor nekas anslag och anställningar, eller helt enkelt när de bara känner att ingen lyssnar på dem utan talar till deras boobs istället. Ibland känns det nästan som att allvarlig konversation också är männens område och att den kvinna som ger sig in där måste följa särskilda regler, som tyvärr är så många och godtyckliga att det inte går att lyckas utan att förarga någon och få ett ”typiskt kvinnor” efter sig.

I min Facebook-feed dyker så följande bild upp, som grädden på moset:

Grov översättning: När jag hade ärenden i staden blev jag verkligt illa till mods när jag såg familjemödrar sittande med en kaffekopp. Jag tänker mig att ett rent hem för barnen vore julens sanna evangelium, och inte städas hemmet från ett café. – Sann man

Listan på områden som av en del män ses som männens egna och där kvinnor ska anpassa sig kan göras väldigt lång. Det är delvis det här som kallas för den manliga normen. Det finns författare och kvinnliga författare, politiker och kvinnliga politiker, fotboll och damfotboll. Och så finns det män som tycker att en kvinna inte ska få sitta och ta en kaffe. Grejen är att jag inte tror att män i allmänhet har något emot att kvinnor skriver böcker, är politiker, utvecklar spel, har makt eller tar en kaffe, eller att män i allmänhet tycker att det är något märkligt med det i dagens samhälle. Det borde det ju heller inte vara. Men den högljudda skara som på något underligt vis har timtal att lägga på internetkommentarer, och de små obetänksamma kommentarerna face to face, gör det till ett jätteprojekt att vara kvinna och något annat än bara kön. Det kan handla om så enkla saker som när jag konstant måste ta metadiskussionen om feminism, för att jag är kvinna och genushistoriker. Eller som när en kollega efter ett föredrag får höra hur trevligt det är med vackra kvinnliga akademiker. Eller när så mycket av mitt liv och min tid går åt till att göra anpassningar till att jag är kvinna och inte kan röra mig som jag vill, säga vad jag vill, vara vad jag vill, för att om och när något händer är det alltid mitt eget fel. De män som tycker att kvinnor bara är kvinnor är få, med de män som låter dem hållas är många. Jag förstår hur det kan vara svårt att se de här problemen om man inte själv någonsin stött på dem, och jag tycker inte att man kan förvänta sig att allas sexismdetektor ska gå av för minsta lilla, men jag skulle önska att fler kunde lära sig att se det. För när man väl har börjat se det kan man inte så att säga o-se det igen, och då börjar det bli svårt att berättiga för sig själv att inte  säga ifrån. Kanske inte alltid. Kanske inte varje gång. Men ibland. Och det tycker jag är en väldigt bra start.