Kvällstankar om mänsklighet

Ibland undrar jag varför reklammakare och media verkar försöka skapa bilder med någon sorts orealistiska idealmänniskor, för smala och tillrättalagda för att existera bortom bilderna. För när jag söker produkter tilltalas jag av att produkten kan användas av sådana som mig. Att de kan användas av riktiga människor i denna värld av hängiga tyngdkraftstuttar, celluliter, underhudsfett och olikheter. Att det finns ett igenkännande. Produkten ska förstås framställas som något åtråvärt, men inte för att jag vill bli som den som använder produkten, utan för att en sådan som mig kan använda den.

Därför uppskattar jag vad som så nedlåtande betecknas som plus size models, för att de visar hur kläder ser ut på någon som är normalviktig. Därför uppskattar jag vad vissa leksaksföretag gör med sina kataloger nu, för att de visar att barn leker över stereotypa gränser om de bara får möjlighet. Jag tror nämligen att de där bilderna som visar orealistiska stereotypa ideal påverkar oss mer än vad vi kanske skulle önska, men jag tror också att det inte skulle ske en djupdykning i konsumtionskurvan om man öppet och ärligt gick in för att sluta tuscha folk bortom all verklighetskontakt. Tvärtom tror jag att igenkännandet skulle kunna vara minst lika viktigt ur ett konsumtionsperspektiv.

Det var den tanke som slog mig när jag slött bläddrade i en tidning och undrade vad det var som gjorde att jag tyckte att vissa bilder var väldigt tilltalande. Mänskligheten. Det.

Och om det var någon som nu trodde att alla de där vi ser på reklampostar och förstasidor faktiskt ser ut så på riktigt så kan man med fördel titta på den här videon, om hur media förvrider kroppar in absurdum.

7 thoughts on “Kvällstankar om mänsklighet

  1. Jag kan ha fel men jag tror att de flesta män och kvinnor ser igenom sånt där. Jag tror faktiskt att de flesta män ser en kvinna som hon är och inte genom någon så kallad idealbild. På samma sätt tror jag kvinnor gör med män. Jag tror inte det är det som är problemet utan mer att individen själv fastnar i den förvrängda bilden av en idealmänniska och därför inbillar sig att h*n måste se ut på ett speciellt sätt för att tilltala främst det andra könet.

    Ärligt talat har jag aldrig träffat någon man som brytt sig om sånt där när det gäller kvinnor. Visst det har hänt att jag hört något liknande i gäng men alla vet väl vad som händer i gäng. Personligen skiter jag fullständigt i hur en kvinna ser ut för det är inte det som berättar sanningen om henne och hennes personlighet. Tack och lov är jag övertygad om att de flesta tänker på samma sätt.

    Om du tänker på alla de där produkterna och liknande du pratar om. Hur många kan egentligen använda de där? Det är absolut ett plus som du säger att det börjar att så smått förändras nu till större användningsområde för genomsnittet av oss människor. Men oavsett vilket är ingen onormal oavsett storlek.

    • Jag tror att de flesta av oss ser igenom det där när vi sätter oss och tänker på det. Däremot tror jag att det sakta men säkert förskjuter vår bild av normalitet – vår bild av hur de flesta andra ser ut. Därför är det till exempel väldigt nyttigt att gå till simhallen i bland, för att se att kroppsform är som snöflingor (det finns inte två identiska).

      Sedan tror jag inte heller att det handlar om attraktion över könsgränserna. Männen på reklampelarna tilltalar inte mig det minsta, och jag har på känn att de flesta män känner så om kvinnorna också. Därmed inte sagt att de männen inte hade varit otroligt attraktiva om man träffade dem liksom, men som bilder gör de inget för mig. Personlighet, som sagt. Istället handlar det mer om att identifiera sig själv som kvinna eller man i förhållande till andra kvinnor och män.

  2. Det störa problemet är att den viktigaste marknaden är unga vuxna och de är även de mest lättpåverkade vuxna människorna, vilket gör att ”hård” associationsreklam fungerar bäst.

    Just ”vardagspersonen rekommenderar” eller ”visa en vardagsperson” fungerar ju mest på händiga pappor som vill bygga nytt, eller mamman som skall välja nytt diskmedel (för att köra könsstereotyper). Jag håller med dig helt på vilken reklam som skulle fungera på mig, det största problemet är att reklammakare inte bryr sig om vår mening eftersom vi inte är så kommersiellt eftertraktade. 20-åriga Marcus eller Charlotte hade däremot antagligen varit det.

    Att man skapar orealistiska kvinnor (och män) som är ”för snygga” är väl för att skapa associationsreklam. En orealistisk snygg kvinna (speciellt kändis) får en nästan orealistisk snygg kvinna att köpa produkter. Denna nästan orealistiskt snygg kvinnan får andra snygga kvinnor att köpa produkten, och så går det längre ner i ”hierarkin”. Säga vad man vill om t.ex. Kate Moss, Sienna Miller eller tvillingarna Olsen, de har makt att påverka när det kommer till sådana här saker. För att göra saker ännu värre, så med porren började ”vi” även att ”se upp” till andra stjärnor varvid samma sak hände med intimvård som t.ex. brasiliansk vaxning (samma sak kommer säkert med anusblekning om 5-10 år). Bland män finns samma associationsmönster men är ofta mer mångfacetterat – t.ex. kan det ju vara en man med makt.

    Sedan det här med smala långa modeller, om vi bortser från allt negativt de skapar – orsaken i första hand till att man väljer dem är väl att kunna sy haute couture mot samma storlek och orsaken till att de är just långa är väl delvis för att längre personer syns mer från scenen och ger dessutom mer chans till detaljrikedom eftersom man har större yta att jobba på. Och smalheten skapar ju chansen att bygga lager på lager, det är ju liksom svårare att få en mindre smal person att se smal ut, än en smal person att se mindre smal ut. Männen på catwalken är ju också smala trots att det kanske inte är mansidealet. Nu kanske jag spelade djävulens advokat och tänkte för logiskt 🙂

    • Det är för att vi dyrkar ungdom i dag. Beträffande köpkraft borde väl de i 30-årsåldern vara betydligt viktigare än de i 20-årsålder? Åtminstone var 20-åriga Charlotte jävligt pank… 🙂

      PS: Jag minns när Olsen-tvillingarna fortfarande rultade runt i blöjor. Inget de vill promota kan attrahera mig personligen. 😉

      • Hehe, jag skrev tvillingarna Tanner först innan jag kom på mig själv 🙂

        Visserligen var du säkert pank när du var tjugo, men du hade tid och intresse att sätta dig in i vad du ville ha när du väl fick pengar. Allegori – en grym kock inte kan få en mätt person att tycka om maten, men en kass kock kan lätt få en hungrig person att älska maten. I 20-årsåldern har du ha-begär, då är det lätt att vara reklamare. I 30-årsåldern är du mer praktiskt inställd, då är det svårt att vara reklmare. Därför försöker de sätta grunden tidigt, vilket funkar enligt marknadsföringsstatistik. Vad du drömmer om som 20-åring är vad du faktiskt köper när du väl börjar tjäna pengar. Dessutom så tar du då några beslut som ofta blir livslånga enligt statistik (val av bank, val av försäkringsbolag etc.)

        Ekonomi- och ingenjörsstudenter är den målgruppen i Sverige som det läggs mest marknadsföringspengar på trots att de antagligen har de sämst ekonomiskt 🙂

        Det kombinerat med att 20-åringar är mer utseendefixerade gör att associeringsmetoden med vackra människor, samt kändismetoden är det som funkar bäst (och i ännu större skala med alla supervackra modebloggerskor numera).

        • Det stämmer lyckligtvis bra tvärtom också, företag jag bojkottade som tjugoåring köper jag fortfarande helst inte från.
          Men tjugoåringa Geiri gick runt och slet ner reklam på stan, trettioåriga Geiri använder Adblock. Jag är inte tillräckligt arg nu för tiden.

  3. Ja!

    Jag blev lite jätte glad då i tiderna när den första ”plus size” modellen dök upp. Dock tycker jag lite även plus size gått ner några storlekar de senaste åren. Sen tycker jag det är lite hemskt många ”plus size” modeller inte ens når upp till normalvikt. Inte för att det är onormalt att vara under normalvikt, men det är onormalt när alla är det.

    Men sen är jag lite pessimist och tror att vi som konsumenter inte egentligen märker vilken reklam som fungerar bäst på oss. Och reklamen fungerar oftast bäst när den säljer in en önskan. Typ att det normala kaoset i köket säljer knappast en lägenhet. Jag tror helt enkelt reklammakarna är väldigt bra på att sälja till kundens kundgrupp. I annat fall är kunden snart inte mera med i leken.

    Vill man igen se positivt på det så kan man försöka tro man som konsument har en stor makt över vilken reklam man kommer att utsättas för. Leksakstillverkaren ändrar inte på sitt koncept för att de vill ta sitt samhälleliga ansvar. De ändrar på sin marknadsföring för att de tror det ger dem bästa möjliga vinst.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s