Marcus och Dennis gav sig in i diskussionen om ordet hen, och jag skulle vilja kommentera det. Som ni som har hängt här länge vet har jag en hel del problem med det ordet. Eller kanske inte med ordet som sådant – rent lingvistiskt är det ju ett fantastiskt smidigt litet ord – utan snarare med politiseringen och ideologiseringen. Det är ibland svårt att använda ordet hen utan att hamna i ett fack och att förväntas ha köpt ett helt åsiktspaket. (Å andra sidan blir ju ordet, i takt med att det används, avpolitiserat och normaliserat och så har vi om några årtionden, när uppståndelsen lagt sig, ytterligare ett pronomen.)

Nej, problemet som jag ser det är att ordet hen alltför ofta används som ideologiskt slagträ, inte minst av dem som i samma andetag menar att den som motsätter sig ordet är antifeministisk kvinnohatare och då rör vi oss långt bortom lingvistiska smidigheter och mot diskussioner om sexualitet och heteronormativitet. Lika mycket som jag tycker att man ska respektera dem som vill bli benämnda som hen, ska man respektera dem som inte vill det – de som känner sig bekväma i någon av de två traditionella könskategorierna. Om man vet att man pratar med eller om en man ska man använda han, inte hen, annars förstör man ju också ordens själva betydelse: att gynna kommunikation och förståelse av den andres budskap. Att det finns bakåtsträvande muppar som alltid kommer att lägga armarna i kors och säga ”fy faen vad fruntimren hittar på sedan den där feminismen kom och förstörde all markservice” är ett vedertaget faktum. Att dessa typer är emot hen och anser ordets enda användning vara som nedlåtande tillmäle mot feminister och homosexuella är knappast förvånande. Det som är mer förvånande är hur många av dem som menar sig stå för öppenhet, alternativ och variation som svarar med samma mynt och använder hen som tillmäle, för att visa att man inte vill ta andra människor (främst män) på allvar.

Och ju mer jag läser av sådana som använder hen för att liksom ogiltigförklara andras tankar och åsikter, desto tröttare blir jag, för varje sådan användning förtar de lovande möjligheterna till ett nytt smidigt ord. Det gör det liksom lite svårare för folk som mig, som skulle kunna tänka sig att använda ordet som ett tillskott till språket men inte som ett politiskt ställningstagande, att ta det i naturligt bruk.

Det för oss osökt in på att övernaturligt, precis som Markus och Dennis skriver, förmodligen är världens dummaste ord (inte ”hen”). Däremot kan jag förstås se varifrån det kommer, nämligen en tid då världen var indelat i ”naturligt” – sådant man kunde se runt omkring, som gick att mäta – och ”övernaturligt” – som var den andliga världen och sådant som människan inte riktigt kunde förstå. Men den indelningen känns ju rätt 1800-tal numer, med tanke på att vi släpper de snäva ramarna för vad som skulle klassas som naturligt.

Ja, och så var det Kung Percival, Vilhos gigantiska hankatt som har sitt absolut bästa sovställe i Tildas prinsessäng. En dag kallade jag honom prinsessan Percy och Tilda hävdade bestämt att så kunde man visst inte säga för det är en pojke. Jag menade att om Percy är kung (vilket han tvivelsutan är i det här huset), så får väl han bestämma själv om han vill vara prinsessa en dag istället. Bara för att man är pojke kan man väl få vara prinsessa om man vill, liksom. Det höll Tilda med om. Man måste få bestämma själv.

Prinsessan Percy. Redo för sin tummy rub.