Vår Rasputin, hittekatten från Estland, är ett matvrak. Inte så att han äter mycket – vilket han förstås gör – utan att han äter först och tänker sen. Det är helt omöjligt att lära honom att inte gå upp på bord och bänkar i köket (de andra katterna har åtminstone vett nog att vänta tills vi lämnat rummet) och han både plockar bröd ur skåpen och tuggar sig igenom påsar och förpackningar samt gräver ur soptunnan och komposthinken med jämna mellanrum. Allt det här är förstås bara träning i förebyggande syfte, utifall att det en dag skulle behövas, för våra katter har alltid en skål med god mat framme så egentligen är han inte hungrig. Jo, vi har förstås försökt med allt. Att spruta vatten på honom – eller ens hälla vatten över honom med en hink – är metoder han är villig att genomleva för att få snatta någons skinkmacka. Och det är inte ens så att det hjälper att duka undan noga efter sig och sätta lock på brödkorg och soptunna, så att han liksom skulle lära sig att det inte finns något där att hämta. Nej då. Det bekymrar nämligen inte honom nämnvärt att man till exempel håller sin skinkmacka i handen när han snattar den. I går satt jag vid köksbordet och läste när jag hörde ett ljudligt slafsande precis bredvid mig. Rasputin (som är laktosintolerant, tjohopp) stod precis bredvid mig och slaskade i sig vad som var kvar i Tildas skål med frukostflingor. När jag slet tag i hans nackskinn och vände upp honom för att gräla på honom fullkomligt plaskade det av stulen mjölk i hans mustascher och tungan for som en jojo.

Har ni varit på Salutorget i Helsingfors tillsammans med alla måsarna och försökt äta en glass? Så är det att leva med Rasputin. Antalet gånger han har fastnat med huvudet i kylskåpsdörren är fler än jag kan räkna.

Igår när det var dags att avmaska katterna fick jag för en gångs skull uppleva fördelen. Medan jag i timmar fick trixa med de andra katterna åt Rasputin upp sin tablett utan att blinka och hade vi inte låst in honom i ett annat rum hade han säkert ätit upp de andra katternas medicin också. Han tror fortfarande att det var han som lurade av mig en bit prydligt rullad skinka. Sucker.