Noppa måste tvångsmässigt vara med överallt hela tiden utifall att det händer något spännande. Det innebär att hon inte alltid är vaken när hon tassar efter mig. Och ibland somnar hon sittande.
Kategori: Vardagslivet
Vi har bara lite olika syn på problemlösning
På förekommen anledning.
Jag: So, you know, last night when you realized that you had washed your trousers with paper in your pocket… What did you do then?
Maken: Nothing.
Jag: Uhuh. ‘Cause it kind of looks like you took your trousers from the washing machine, realized they were full of paper junk, brought them like this (visar hur man balanserar ett par våta, pappriga byxor) to the bedroom…
Maken: (tystnad)
Jag: … and then did this (slår ut med armarna som när man skakar ett par våta, pappriga byxor över golvet).
Maken: That’s EXACTLY what happened!
Jag: Well, there are traces of paper junk everywhere.
Maken: (tystnad)
Jag: So I vaccumed the floors.
Maken: (lyfter händer i en rörelse misstänkt lik jazz hands) Problem solved!
Kalldusch
Jag älskar det här huset, det gör jag. Men just i dag är det lite svårare. Jag är nämligen fullkomligt beroende av att få duscha varmt. Om man inte eldar med ved i pannan så kan man duscha varmt i ungefär 3 minuter och 24 sekunder. Har man långt hår som måste tvättas är det inte tillräckligt. Det här brukar inte vara ett problem eftersom jag eldar i pannan varje dag.
Och jag är bra på att elda i pannan. Nöden har ingen lag och man lär sig vad man måste liksom. Men tamefan att det ska vara svårt att få futt på skiten i dag. Den bryr sig liksom inte om att jag städade ur askan, putsade insidan, talade milt till den, hämtade nya tunna vedpinnar att mata den med.
I dag är förstås också en sådan dag då jag inte får sitta inne på mitt kontor och skriva hela dagen, utan då jag måste göra mig någorlunda presentabel och stå framför ett gäng studenter. Våndan just nu. Jag vill inte duscha kallt!
Katter kan vara sånna as
”Var det den här tidningen du höll på att läsa? Ett ögonblick, jag är snart klar.”
Nya lärdomar
Om det lyser en röd lampa på oljepannan och huset har en innetemperatur som för tankarna till Sibirien har oljan tagit slut. Nu vet vi det.
Mina bebisar har blivit stora
Det var dags. Kattungarna hade kastrerats och steriliserats, de är ett halvt år gamla, de spenderar dagarna med att förstöra saker och de längtar ut. I ett par dagar har de fått träna på att ha på sig halsband med pingla. Det gick så där.
Vid något tillfälle kom de på att de kunde vara varandras plingleksaker och så gav det kattrallyt en ny dimension.
Och sedan, i går, fick de för första gången gå ut. Det känns vemodigt, även om jag vet att det kommer att göra både dem och vad som återstår av mina krukväxter och husets gardiner gott att de kommer ut. Det var så härligt att se dem ta de första tveksamma stegen ut, se dem dra in alla dofterna, vinden, våren. Man riktigt känner pirret i deras kropp. 
De är stora nu, mina bebisar. Skönt att det snart kommer nya… Ja, inte kattungar, men kycklingar. De ligger för tillfället fortfarande i sina ägg i en kläckningsmaskin och väntar på att ha blivit stora nog att hacka sig ut. Om en månad eller så borde vi ha dem här.
Där har ni skillnaden mellan Sverige och Finland i ett nötskal.
I köket, med anledning av att min make just ätit två semlor i något av rekordtakt.
Han: These are like the best semlas you’ve ever made!
Jag: I know, right!? I’m quite good at this now.
Han: Well, I usually don’t really like the buns you make.
Jag (med armarna i kors): Really…?
Han (lite nervöst): Well. Honestly, I think they’re not quite sweet enough.
Jag (uppriktigt förvånad): Not sweet enough? Semla buns shouldn’t be sweet because they’re supposed to be stuffed with mandelmassa.
Han: No, no. Not the semla buns. Like the normal buns you make.
Jag (ännu mer förvånad): Like you mean the kanelbullar?
Han (med just så mycket huvudskakningar som en liknande fråga kräver): No, no. The normal buns you make.
Jag (tystnad)
Han (nervös väntan)
Jag: Normal buns?
Han: Yes, the normal buns you make.
Jag: The ones that are actually bread and not buns?
Han: Oh. That’s why.
I nio år har vi varit tillsammans. I nio år har han ätit havrefrallor med fullkorn och misstagit dem för vanliga bullar med lite för lite socker.
Skåpet är färdigt!
Det där skåpet som min högt vördade älskade make höll på och fixade med, som en gång i tiden var helt träfärgat (i gulnad furu) och som senast ni såg det hade kommit till det här stadiet…
… är nu färdigt. Den bakre väggen har gammal tapet, köpt på loppis för 50 cent. Knopparna införskaffades på en liten butik i Nickby och kostade ett par euro styck.
Två saker
Det ringde en reporter och undrade om han fick komma och prata om kvinnodagen med mig. Eftersom han förmodligen är den ende i världen som frivilligt skulle sätta sig och ta det ämnet med mig tackade jag ja. Och så tänkte jag på två saker:
1: Jag måste städa, åtminstone köket.
2: Jag pratar så sällan med svenskspråkiga i telefonen att min reptilhjärna förutsätter att den jag talar med är en familjemedlem eller nära vän. Därför var jag obehagligt nära att avsluta samtalet med ”puss, puss, vi ses sen!”. Det hade gett en helt annan vinkling av vårt samtal om kvinnor och bemärkelsedagar än vad jag ursprungligen tänkt.
Det våras för trädgården!
Äntligen börjar vintern släppa sitt grepp! Under odlingslampan på sovrummet kommer pelargoner, penséer och stockrosor.
En av de bästa odlingslösningarna någonsin är att odla i gamla tomat- eller vindruvelådor. De fungerar som miniväxthus och är i regel dränerade med hål i botten. Här väntar en ny sorts akleja (som hette Petticoat Pink, klart jag var tvungen att ha den liksom) på att det ska bli varmare. Akleja behöver ofta köldbehandlas – det vill säga ligga svalt – för att gro så jag ställde ut lådorna direkt på altanen där det är några plusgrader. Vi får ser hur det går.
Vinterns hyacinter har bytts ut mot narcisser.
I födelsedagspresent fick jag en magnolia, som heter Susan. Jag har nämligen slagit vad med pappa om huruvida det går att få en magnolia att överleva i min trädgård. Han sa nej. Jag sa jo. Just den här knoppen ser ut att rösta med pappa, men hoppet lever.
Lillastugan är i akut behov av renovering. Taket läcker som ett såll, till exempel. Så… om ni känner en plåtslagare som vill ta lite pro bono-jobb är det bara höra av sig! Eventuellt skulle vi kunna erbjuda en nedplockad kakelugn i betalning. Och rabarber.
Växthuset kräver lite arbete. Vi grubblar på om vi ska ta ner det här växthuset i år och satsa på att bygga ett nytt av gamla fönster (som finns sparade) på ett bättre ställe eller om det får bli ett projekt till ett annat år.
Nu när trädgården börjar smälta fram ser man tydligt de odlingsrutor som tidigare varit på baksidan. För tillfället är alla (utom ett, som vi grävde ur i höstas) fyllda med rabarber. Det är mer rabarber än vad någon behöver någonsin, och i flera av rutorna kommer rabarbern att få ge plats åt potatis, jordgubbar, jordärtskockor, rovor och sallader. Är det någon som vill ha stora, otroligt livskraftiga rabarberplantor är det bara det med sig en spade och komma! De örter jag tog med mig från förra huset ser ut att ha klarat vintern under ett täcke av löv. Oreganon tittar fram. 
I höstas beskar vi äppelträd så det stod härliga till. Det var nog många år sedan det senast gjordes. Den här högen, som är lite högre än vad jag är, är en av två högar som blev, och då hann vi inte ens med alla träd. Det har varit lite nervöst när vi beskar så gamla äppelträd så hårt. Man vill ju inte vara den som dödade de gamla träden liksom. Men nu kommer det knoppar till tusen! Får vi bara en bra blomning så lär det bli äpplen så det räcker och blir över…
Det här är ett av de träd som vi inte hann beskära förra året. Däremot vågar jag inte svära på att det är ett äppelträd. Det skulle kunna vara krikon istället.
Det här är nämligen ett av de träd som växte som en buske förra året, och som jag trodde var ett förvuxet krikon… buskage. Men när jag stod där inne i växtligheten och slogs mot grenarna med min sekatör föll ett äpple i mitt huvud. Väldigt Newton.
Här ser man hur många grenar jag sågade och får en bild av hur det kan ha sett ut innan. Ganska buskigt, om vi säger så.
Och så här ser huset ut från nordöst. Till nästa sommars projekt hör att måla fönsterspröjs. På övervåningen finns det fortfarande munblåsta originalfönster. Nedervåningens fönster är utbytta till riktigt bra treglasfönster, men de har förblivit omålade på utsidan.
Även vinbärsbuskarna fick sig en ordentlig omgång i höstas. Dels rensade vi okristliga mängder ogräs runt, dels stöttade vi dem med de fallna stöd som fanns. Och nu kommer det knoppar. Massor!
Det enda stället där det finns ordentligt med snö kvar är på uteplatsen. Det är universellt språk för ”byta plats på uteplatsen”. Jag skulle vilja ha en uteplats under äppelträden, och en ner mot fälten på södersidan. 
Hit och dit och tillbaka igen 