Vardagslivet

Recensionsskrivande

Jag har skjutit upp att läsa och recensera en bok om gifta kvinnor och lagen under medeltiden som jag egentligen borde ha tagit itu med mycket tidigare. Så mejlade de från den tidskrift som recensionen ska till och undrade om jag kunde få den färdig innan midsommar. Eftersom jag mentalt blivit kvar i maj sa jag att det inte var några problem. Eftersom resten av världen (vädret avgjort undantaget, det snöade igår) är en bit in i juni var det kanske inte alldeles problemfritt.

Det första som hände var förstås att jag däckades av en feberfrossig förkylning av något slag och läsningen av boken skedde i takten 1 timmes sömn per läst sida.

Sedan visade det sig att midsommar inte ens var på lördag utan på fredag, en detalj Tildas dagispersonal upplyste mig om när jag undrade varför de skulle hålla stängt på fredag.

Och nu försöker Rasputin äta upp min penna som straff för att han inte får ligga i boken. Det blir inte direkt raka understrykningar av det.

20140619-003115.jpg

Maken: Well you sure come across as a true academic, all enclosed in your muddled world.
Jag: That’s so not true! I just haven’t been able to catch up with the rest of the world for a while.
Maken: M’kay…
Jag: (djup suck)
Maken: (talande tystnad)
Jag: (lätt uppgivet) This autumn has just been completely crazy.
Maken: (höjer ett dömande ögonbryn) No really?

En dag kommer jag att vara i fatt och då ska jag uträtta stordåd.

Vardagslivet

Sådant man bara ser när man kan jämföra

Vi har, en smula desperat, klamrat oss fast vid tanken på att säkert någon av de kycklingar vi fick i början av april är en höna. Vi har klamrat oss fast vid den tanken så hårt att vi själva trodde på det. Det var liksom inte förrän vi fick hem de nya kycklingarna, som i skrivande stund är en dryg månad gamla, som vi till fullo insåg och accepterade att det inte är några hönor som går och galer ute i hönsgården.

20140617-180338.jpg

Det här är Pipis, en av de nya hönorna vi hämtade. Titta särskilt på Pipis kam och haklapp. Och ni bah ”vicken kam och vicken haklapp” och ja bah ”JUST DET!”.

20140417-173940.jpg

Så här såg Berit ut när hen var i samma ålder. Bakom till vänster är Enna.

 20140617-180702.jpg

Och så här ser Enna ut nu, snart 3 månader gammal. Fram tills de nya kycklingarna kom trodde vi fortfarande (shit you not) att Enna kanske var en höna ändå. Hennes kam var liksom lite mindre än de andras och hon gal liksom inte likadant som de andra.

Slutsatsen är väl att det ibland krävs perspektiv och andra erfarenheter för att se saker som egentligen är helt uppenbara. Det, och att man kan lura sig själv att tro på det mesta bara sockerkaka hägrar på andra sidan illusionen.

Vardagslivet

Försmak av tonåren

Sonen vaknade vid klockan 11 och värmde sig en mikropizza till frukost innan han satte sig framför datorn. Tur att våra försök att inruta nyttiga vanor kan fortsätta i ytterligare några år.

20140616-121716.jpg

Vardagslivet

Om levande och döda fåglar.

De kycklingar vi hade köpt för att kunna få ägg är med största sannolikhet tuppar. Allihop. Och säga vad man vill om tuppar men de är rätt kassa på att lägga ägg.

Därför åkte vi i dag och hämtade hem fyra små kycklingar som är hönor. Tre av tupparna kommer att få bo kvar till att börja med. Två av dem har fått nya hem och flyttar om någon vecka när nykomlingarna är gamla nog att flytta ut.

Så nu är det mycket liv här. Kompenserade det genom att möta en sån där Angry Bird som exploderar vid träff. Särskilt om man träffar den med bilen på motorvägen. Balans i min insats för fåglars välbefinnande alltså.

20140614-210750.jpg

20140614-210808.jpg

20140614-210821.jpg

20140614-210831.jpg

 

Vardagslivet

Alltså det här barnet

Som sitter här framför mig och utan problem slukar 10 sushibitar, som smuttar på sitt gröna te och undrar om gubben som förvånat stirrar på henne aldrig sett ett barn äta va. Hon lutar sig tillbaka och suckar att det här livet. Jag kan ju inte annat än hålla med.

20140613-141203.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Utnyttja doktorander

Universitetet skickade just ut ett mejl med följande information:

”We will organize a pilot course on research funding and exploitation for doctoral candidates and post-docs […]. The course is targeted to ambitious doctoral candidates and young post-docs of the University of Helsinki who are planning a successful research career.”

Jag är inte riktigt säker på om det är årets mest träffsäkra Freudian eller ett öppet erkännande av unga forskares verklighet.

Vardagslivet

Hemåt

När man åker på den slingriga lilla vägen genom skogen som leder upp till vårt hus är det skuggigt. I slutet av vägen är det som att komma ut på andra sidan skuggan, till ljuset. Där bor vi.

20140611-164313.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara det svagare könet

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.