Att döma av diskussionerna på de forum för genusmedvetna föräldrar där jag är med är det många som har stora problem med hur barnen bemöts i dagvården. Jag brukar inte ge mig in i de diskussionerna för jag tycker att de är så extremt svåra. Hur ska man på ett fint sätt säga till folk som har hand om ens barn att man tycker att de gör fel? Personligen tror jag inte att man kan det. Jag tror inte att det finns en enda yrkesmänniska – oavsett yrke – som uppskattar att bli ifrågasatt i sin yrkesutövning av random folk. Och nej, en förälder är förstås inte random folk i förhållande till sitt barn men de flesta är det i förhållande till yrket dagvårdspersonal.
Därför blir jag lite illa till mods när jag läser om föräldrar som trycker på vikten av genusaspekt, via brev till personalen och extrainsatta möten och så vidare. Det är inte den enda viktiga aspekten, och – skjut mig nu – jag tror inte ens att den alltid är den viktigaste heller. Det finns många bra sätt att bemöta barn och att få dem att känna sig trygga – att få barn att växa upp till bra vuxna – och genus är viktigt men överskuggar inte andra delar av likabehandling.
Så tog den vanliga dagvården slut för Tilda och hon började på sommardagis på samma plats och med i stort sett samma personal. Däremot var det ett stort bortfall bland barnen. Så stort att det bara blev en flicka kvar förutom Tilda. Det här var något som personalen fann sig nödgad att påpeka med lite uppgiven röst. ”Ja, det finns ju bara en flicka till tyvärr”. Grejen var bara att det också fanns inte mindre än nio pojkar. Vad är det att vara ledsen för, och prata om ”tyvärr” och om hur man hoppas att det inte blir ensamt och whatnot? De är ju tio kids på dagis ju!
Och så var det jag som satt där och inte riktigt visste hur jag skulle tala med personalen om att jag tycker att det är onödigt av dem att påpeka barnens kön.
Jag ville verkligen inte ta den diskussionen med dem. Jag tycker inte att det är upp till mig – ens som förälder – att detaljstyra deras arbete. Jag tror att det är bra för barn att lära sig att vuxna är olika, tänker olika och gör olika och att det finns många sätt att bemöta. Lösningen var därför att jag talade med Tilda för att utrusta henne med verktyg att bemöta personalen.
Jag talade med henne om hur det finns många som tycker att det är rätt stor skillnad på pojkar och flickor och om hur jag inte tycker att det är det. Det är skillnad på barn och barn, men inte för att det är pojkar eller flickor. En del är kul att leka med och andra inte, men det vet man inte förrän man har provat att leka med dem. Man ska inte låta bli att leka med någon bara för att den inte är samma som en själv liksom, och det var hon helt med på. Och så berättade jag rakt ut för Tilda att jag tyckte att det var lite konstigt när personalen på dagis verkade ledsna över att där inte fanns fler flickor för henne att leka med, när det ju egentligen fanns massor av kul kompisar på plats.
Och jag sa till henne att hon aldrig någonsin ska låta någon bestämma att hon inte får eller kan göra något bara för att hon är flicka. Att hon får leka med vem hon vill och att hon ska säga ifrån om någon försöker få henne att tro annorlunda.
”Mamma, om de säger i morgon att oj nej, här finns inga fler flickor, då säger jag bara än sen då och så klättrar jag i träden med pojkarna.”
Och det gjorde hon. Till personalens stora förtjusning.
Hit och dit och tillbaka igen 