– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
När de väl kom i gång har hönorna pliktskyldigt levererat ett ägg om dagen. Inte ett var alltså, utan ett totalt, som en slags joint effort. Av färgen att döma kan det möjligen röra sig om två olika hönor. Av nio ägg har sju varit väldigt ljusbruna och två lite mörkare bruna. Och så i dag kom det här, ett prickigt ägg. Vad betyder det här? Är det Dotty, den prickiga hönan? Är det någon av de andra som är en jäkla over achiever? Eller är det något fel på hönsen?
I dag hade Vilho lånat en bok från biblioteksbussen, Magiska krafter av Jo Salmson, och inte kunnat lägga ner den förrän han läst ut hela. Han fick till och med lov av läraren att sitta kvar med sin bok inne i skolbiblioteket även efter dagens slut. Så kom han hem, full av den där bubblande lyckan man känner när man har fastnat i en bok, låtit sig dras med i berättelsen och inte gjort någonting annat en lång, lång stund.
– Mamma, det är så skönt att läsa tyst i huvudet för det blir så bra bilder av det, konstaterade han.
Det är sånt här som gör att det är värt att ha barn.
I går satt jag och den underbare Kim Wikström i morgonradio och talade om elbilar och julstress. Hela inlägget kan ni lyssna på här! Och så skulle jag vilja ta tillfället i akt att, angående julstressen, tillägga att jag tror att många av oss vuxna har fattat allt fel. När man är barn är julen något som bara händer runtomkring en, som man kan förundras över och njuta av. När man är vuxen ska man skapa den där magin som gör att det ser ut som att julen bara händer och inte alls egentligen är flera månader av magsår och högt blodtryck. Man glömmer att njuta av alla de där sakerna som faktiskt, även när man är vuxen, bara händer. Delvis förstås för att sakerna inte nödvändigtvis är odelat positiva – men det där med vad som är positivt är helt beroende av perspektiv.
Mörkret, snön, kylan, rimfrost, glimmer, dofter, affärernas julpynt, barns förväntan. Allt det där är sådant som man faktiskt, de flesta dagar, kan vända till något positivt. Om man bara vill så behövs inte så mycket. För några dagar sedan blev det ordentligt kallt, nästan 10 minus, och hela världen förändrades. Allting gnistrade av rimfrostkristaller. Det knastrade när man gick. Andedräkten blev tjusiga moln. Det som varit beckmörker lystes upp av glitter. Det var, med brist på ett mindre cheesy begrepp, otroligt vackert.
Sådana där stunder får jag fortfarande fjärilar av magen inför julen. Samma sak när vi handlade hyacinter. När vi kokade den första glöggen. När vi bakade pepparkakor. När vi korkade upp första julmusten. När vi öppnade lådan med skumtomtar. Nu, när jag skriver det här inlägget om hyacinter, glögg och pepparkakor. Ibland tror jag att vi vuxna har glömt hur det är att ha julfjärilar i magen. Ibland tror jag att vi misstar fjärilar för stress. Det tycker jag kan vara värt att fundera på.
Den första december smög sig på och attackerade oväntat i morse. Kidsen fick öppna första luckan på sina kalendrar som deras intelligenta moder (alltså jag) införskaffat redan för månader sedan. Tilda har, sedan införskaffandet, i princip varje dag gått och med lustfylld förväntan försiktigt känt på sin kalender: en sån där enorm tingest med prylar bakom varje lucka som i själva verket kanske skulle vara värd 5 euro men kostade en halv månadslön eftersom den hade Frozen-tema.
När Tilda såg att det fanns en Frozen-kalender att välja på ville hon inte se åt någon av de andra. Det var bara den som hägrade. Bara den. Jag svalde hårt och betalade. Jag kollade däremot inte exakt vad som skulle finnas bakom varje lucka. Tilda älskar ju allting som har med Frozen att göra så jag tänkte att det liksom inte kunde gå fel.
Det kunde det.
I den första luckan, som öppnades av nervöst darrande små barnahänder i dag, fanns smink. Ögonskugga, närmare bestämt. Ögonskugga som, när barnet försökte öppna asken, visade sig vara av den sortens sketna kvalitet som går i tusen bitar och ramlar ut i sängen. Och Tilda grät förstås. Floder, grät hon. ”Vad i hela friden ska jag med ögonskugga till?” tjöt hon ”Jag behöver ju inget smink!”
Det är lustigt hur en liten Frozen-fantast på 6 år kunde räkna ut detta simpla medan de, sannolikt vuxna normalbegåvade, som planerade en julkalender för barn inte kunde. Barn behöver inte smink.
Det ska medges att inget barn egentligen behöver 24 små leksaker heller, om vi ska vara petiga, och det är klart att det är mitt fel som inte noggrannare inspekterade exakt vad som var i kalendern. Men jag hade trott att den skulle ha med Frozen att göra. Det som har mest med Frozen att göra är framsidan, den som man har sönder när man öppnar luckorna. Och bakom de andra luckorna finns mer smink. Läppstift, läppglans, mer ögonskugga, rouge, sminkborstar samt ett gäng små burkar jag inte ens vågar gissa vad de innehåller. Det enda som verkar vara ens lite relaterat till filmen är någonting som kanske liknar en krona och ser ut att vara tillverkad av såndär skumplast. En kam och en liten spegel är det enda som går att leka med. Sju av prylarna har bilder av antingen Elsa eller Anna och kan väl möjligen med lite fantasi säga vara kopplade till temat.
Och jag blir, inte alldeles oväntat arg. Arg på mig själv som litade på att en svindyr Frozen-kalender hade Frozen-relaterat innehåll snarare än billigt skitsmink. Arg på de kommersiella, objektifierande krafter som tycker att drygt 20 olika sminkprodukter är vad små flickor vill ha. Tokförbannad på att en film som hade kunnat vara – och de facto är – uppskattad av både pojkar och flickor för humorn och styrkan och för att det är en av få Disneyfilmer som inte bara går ut på att pojken och flickan ska få varandra på slutet förvandlas till smink. FUCKING SMINK!? Det har INGENTING med filmens innehåll eller budskap att göra. Det är inte magi, det är inte syskonkärlek, det är inte samhörighet, det är bara blaj.
Nästa gång kommer jag att se till att veta vad som finns i kalendern jag köper. Det här vill jag inte utsätta mitt barn för igen.
På fredag röstar Finlands riksdag om huruvida man ska anta en jämlik äktenskapslag som ska tillåta äktenskap oavsett kön. Jag tänker mig att jag borde skriva något om det, men det finns ingenting mer att säga. Det finns inga argument som biter på dem som inte redan är övertygade för all tro på människors lika värde, all övertygelse om att den som blir kär i någon av samma kön inte ska diskrimineras och all logik talar för att två vuxna människor som älskar varandra ska få gifta sig med varandra om de vill. Det finns inga argument emot en jämlik äktenskapslag som inte är baserade på ett underliggande förakt mot hbtq och/eller religion och att lagstifta baserat på förakt mot medmänniskor och/eller religion är så otroligt ovärdigt.
För alla mina älskade vänner som inte uppfyller heteronormen önskar jag, av hela mitt hjärta, att Finland i morgon genom lag ska visa att de är lika mycket värda som alla andra.
Phew.
Barnen tycker för tillfället att gåtor är bland det roligaste som finns. Särskilt de gåtor som de själva kommit på och jag gått bet på. Vad sägs om den här:
”Vilken gris har en rumpa men kan inte prutta?”
I åtta månader har jag väntat, tålmodigt, och så i dag är väntan äntligen över. Lyckoruset just nu är alldeles obeskrivligt. Ägg, kära vänner! Våra fina duktiga hönor har lagt ägg!
Man har inte sett kränkt förrän man har sett ett gäng hönor hoppa ut i snö, panikrusa tillbaka in i hönshuset och sedan från dörröppningen beskåda den nya vita världen.
Nej. Vi säger NEJ.
På väg hem ser jag en bil i diket längs vår lilla skogsväg. En man som ser lätt stressad ut står och tittar på bilen, som fortfarande är på. Jag stannar förstår, går ur och frågar hur det är.
Han: Bara bra!
Jag (inte alldeles övertygad): Ok…? Klarar du dig här eller?
Han: Jorå! (går halvvägs in på förarplatsen, varvar motorn och betraktar med en uppsyn av expertis snöjordslasket som förtjust sprutar ut alla håll medan bilen bestämt står kvar inklämd mellan två träd)
Jag: Får du hjälp någon stans? Har du ringt någon med traktor?
Han: Nej, men det ordnar sig ska du se. (trycker lite mer på gasen och får bilen i den vinkeln som bilar i actionfilmer har just innan hjälten hoppar ur och bilen faller ner i en ravin)
Jag: Jag ringer nu.
Han: (går runt bilen så långt det går innan skogen tar emot)
Jag: (ringer)
Han: Det verkar inte som att någon svarar.
Jag: Ingen fara, jag provar nästa!
Han: Men du alltså, jag klarar det här! (går runt bilen åt andra hållet tills skogen tar emot, kliver halvvägs in i bilen och upprepar proceduren gasa/stänka alltmedan bilen gräver sin egen grop lite djupare)
Jag: (går till en granne för direkt hjälp med att gräva och putta, ringer en annan granne för hjälp med att dra upp)
Han: Ingen fara alltså, jag har det nu! (har det inte)
Jag: Okej, men nu är hjälp i alla fall på väg.
10 minuter senare var bilen uppe, så när som på jordfyllda däck oskadd. Och det är ju lätt att göra sig rolig över mäns fullkomliga oförmåga att be om eller ens acceptera hjälp och det hade kanske inte varit hela världen om jag hade lyssnat på honom och hans försäkringar om hur mycket han minsann hade det för det värsta som hade kunnat hända var att fick gå hem igen och lämna bilen i diket. Men någonstans så är det så typiskt. Om en bil grundligt fastkörd i ett dike inte är fog nog att få hjälp, vad är det då? Det här med att män inte kan be om hjälp alltså. Man är inte mer manlig för att man kan bära hela världen på sina axlar.
Hit och dit och tillbaka igen 