– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Vårt gamla dragiga hus har, även för att vara ett gammalt dragigt hus, riktigt stort värmeläckage. För inomhustemperatur och elräkning är det inte alldeles lyckat, men jestas vilka otroliga iskristaller som bildas på fönstren. Snyggaste dekorationen nånsin!
Det tog förstås inte lång tid från det att jag suttit här och tyckt synd om mig själv för att maken var sjuk förrän jag själv blev sjuk. Så i natt var det dags för Vilho. Hela, långa natten höll han på, stackaren. På morgonen vaknade han likväl som en liten solstråle. Toppennöjd över att inte ha spytt på flera timmar vid det laget och över att det äntligen blivit julafton.
”Mamma, nu har vi allt!” konstaterade han där han låg på en provisorisk madrass mellan min säng och en hink. ”Vi har massor med julmat, julblommor i fönstren, sånna däringa stjärnor, världens vackraste julgran. Allt!”
Och det kan inte bli tydligare hur julen är en känsla, en stämning, mycket mer än det är något annat. Kanske är det därför som vi vuxna håller på att stressa livet ur oss inför julen, för att vi lever i villfarelsen att man kan pressa fram känslan. Jag ska inte komma och påstå att det på något vis är optimalt att fira jul med spysjuka, men det är i ärlighetens namn långt ifrån det värsta som kan hända. Det enda som den gör är att tvinga oss att ta det lugnt. Att slappna av. Att ta dagen som den kommer. Det är faktiskt riktigt bra förutsättningar för en schysst jul.
Och som maken sa, det enda som är riktigt synd är att vi inte kan ha våra vänner här för att dela den här julen med oss. För juligt, det är det.
Jag hoppas att ni, oavsett var ni är och vad ni gör, får en riktigt bra jul eller – om jul inte är er grej – en annars bara riktigt bra dag!
Det har varit en milt uttryckt stressig höst. Stressig, inte minst för att min högt vördade make har varit mer borta än hemma. Att det huvudsakligen har varit jobbrelaterade uppdrag gör det i praktiken egentligen inte lättare. Det är rätt mycket som faller på mig när han inte kan vara här, även om han kanske skulle vilja vara här. Dealen var sedan att han skulle ut på julfest på fredagen och att vi från och med söndagen tillsammans skulle kunna börja ordna allt det sista inför julen.
Så kom han hem på lördagen och var grundligt förkyld. Några timmar senare började han spy.
Och det är ju ingens fel, liksom. Det finns ingen att skylla på. Men det kändes som om julförberedelserna förvandlades till en tjock blöt filt som jag höll på att kvävas under. Den enda julfest jag, som arbetar hemifrån, blivit bjuden på och som inte är direkt relaterad barnens skolgång kunde jag inte gå på. Med spysjuka i familjen är man i allmänhet inte välkommen hem till någon och i synnerhet inte dagarna innan jul. Städningen vi skulle dela på slet jag med själv, med två skrikande ungar hängande i benen. Försöka hålla huvudet över ytan. Inte bli arg på någon som egentligen inte är ansvarig för att jag drunknar. Prioritera.
Den där punkten som skulle ha varit vändningen på ensamhet och hårt slit – den som skulle ha blivit tvåsamhet och delad börda – den for käpprätt åt helvete. Ljuset i tunneln var bara mer tunnel. Och jag brukar vara rätt bra på att borsta av mig sånt där. Det är som det är med sjukor. Inget blir bättre för att man blir arg. Kanske är jag egentligen inte arg nu heller. Jag är bara så innerligt trött.
Så där ja. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv.
Riktigt snart.
Nu har vi äntligen fått värmen på vårt nya badrum installerad. I månader har vi kunnat duscha varmt för att sedan stiga ut på ett nätt och jämt plusgradigt stengolv. Men nu…. Lycka!
Den som mot all förmodan inte har det minsta julstress eller prestationsångest kan med fördel bläddra igenom Tant Ninettes blogg under taggen ”pepparkakshus”. Gudomlig inspiration och dekorationsdepression virvlar inom mig. Och godissug. Kanske mest det.
Jag vill att Tant Ninette adopterar mig.
Ja, och så vill jag tipsa om underbara Malin på En Gul Apelsin (alltså hon sitter inte på en gul apelsin, hennes blogg heter så) som lottar ut ett ex av sin nya bok.
Varför inte?
Vid köksbordet.
Min högt vördade make: Oh shit! There’s one christmas card I forgot to send! (pekar på ett ensamt julkort på bordet)
Jag: Say what?
Han (med viss stolthet i rösten): I mailed the other ones.
Jag (känner ungefär jämt avrundat nedåt 1000 kg jultyngd lyft från axlarna): You did?
Han: Well, you said today was the last day to mail them so I took them with and made sure the got sent.
Jag: Wow! I can’t believe you fixed all the adresses!
Han: What adresses?
Så om inte brevbärarna är jävligt bra på att gissa var folk bor lär det inte bli så många som får julkort från oss i år.
För ett par dagar sedan när jag kom ut för att stänga dörren till hönsen och räkna dem på sina pinnar saknades en av de nya små. Med hjärtat i halsgropen sökte jag i mörkret runt hönsgården. Höns gör nämligen så att de somnar när det blir mörkt och kommer inte när man kallar på dem. Det har inte så stor betydelse var de är, de somnar ändå. Så hittade jag den lilla kycklingen sovande intryckt under en hink. Och hen sov djupt. Vaknade knappt när jag försiktigt lyfte upp henne. Hon var kall, så jag satte henne under jackan tills hon blivit lite varmare och jag var helt säker på att hon var ok.
Kycklingbula.
Jag väcktes klockan 4.05 av Tilda som inte kunde hitta sin morgonrock. Med så mycket vänlighet jag kunde uppbåda vid den tiden förklarade jag att hon inte behövde sin morgonrock utan endast behövde krypa tillbaka inunder det täcke från vilket hon kommit.
Klockan 5.14 vaknade jag att någon smällde i ytterdörren. Det var Vilho som väckt och därefter skickat ut sin syster för att leta efter den present tomtenissarna enligt kalendern lämnat åt dem. Tilda hade sannolikt fortfarande inte hittat sin morgonrock eftersom hon strök runt ute på trappan inrullad i sitt täcke. Det fanns i ärlighetens namn inte särskilt mycket mer vänlighet att uppbåda men barnen skickades tillbaka i säng med uppmaningen att höras av igen tidigast om två timmar.
Det fanns en tid då två episoder, och den första inte förrän vid klockan fyra, av vakande barn som somnar om av sig själva igen hade betraktats som en lyxig natt. En natt efter vilken man hade svarat ”riktigt bra” på frågan om hur man sovit. Den tiden är dock förbi. Här sitter jag som en zombie och försöker jobba och kan för mitt liv inte förstå hur man överlevde åren då två väckningar kändes som ”nu börjar det vända mot det bättre”. Jag är för gammal för sånt här.
Jag firar självständighetsdagen under en katt. En katt som kom till det här landet för snart ett år sedan, som flykting från sitt eget – från en kall gata till ett varmt hem. Och jag tänker på hur många det är som menar att det är förkastligt att ta hittekatter från Estland för att vi måste hjälpa alla inhemska katter först och att Estlands katter borde få hjälp i Estland.
Ibland är det besynnerligt hur somlig retorik går igen.
Här ligger jag ändå under en synnerligen lyckligt spinnande katt som snurrar och vrider sig för att det är svårt att liksom komma riktigt tillräckligt nära. Han blir fortfarande hiskeligt rädd ibland, trots att ingen gjort honom illa på över ett år. Han får fortfarande fnatt om det vankas mat och äter snabbare och mer än vad han behöver, för att liksom vara på den säkra sidan. Riktigt som alla andra är han inte, och den första hemlösa tiden har satt sina spår, men han är också katten som kommer och kramas, som vaktar oss och gården och som är så innerligt tacksam över värme och mat.
Sådant tänkte jag på i dag. En invandrare under en flyktingkatt, lyckliga där vi är. Visst har det regnat slask i dag, men Finland är ett riktigt prima land som har givit både en sån som mig och en sån som Rasputin vad vi drömt om.
Hit och dit och tillbaka igen 