I går satt jag och den underbare Kim Wikström i morgonradio och talade om elbilar och julstress. Hela inlägget kan ni lyssna på här! Och så skulle jag vilja ta tillfället i akt att, angående julstressen, tillägga att jag tror att många av oss vuxna har fattat allt fel. När man är barn är julen något som bara händer runtomkring en, som man kan förundras över och njuta av. När man är vuxen ska man skapa den där magin som gör att det ser ut som att julen bara händer och inte alls egentligen är flera månader av magsår och högt blodtryck. Man glömmer att njuta av alla de där sakerna som faktiskt, även när man är vuxen, bara händer. Delvis förstås för att sakerna inte nödvändigtvis är odelat positiva – men det där med vad som är positivt är helt beroende av perspektiv.
Mörkret, snön, kylan, rimfrost, glimmer, dofter, affärernas julpynt, barns förväntan. Allt det där är sådant som man faktiskt, de flesta dagar, kan vända till något positivt. Om man bara vill så behövs inte så mycket. För några dagar sedan blev det ordentligt kallt, nästan 10 minus, och hela världen förändrades. Allting gnistrade av rimfrostkristaller. Det knastrade när man gick. Andedräkten blev tjusiga moln. Det som varit beckmörker lystes upp av glitter. Det var, med brist på ett mindre cheesy begrepp, otroligt vackert.
Sådana där stunder får jag fortfarande fjärilar av magen inför julen. Samma sak när vi handlade hyacinter. När vi kokade den första glöggen. När vi bakade pepparkakor. När vi korkade upp första julmusten. När vi öppnade lådan med skumtomtar. Nu, när jag skriver det här inlägget om hyacinter, glögg och pepparkakor. Ibland tror jag att vi vuxna har glömt hur det är att ha julfjärilar i magen. Ibland tror jag att vi misstar fjärilar för stress. Det tycker jag kan vara värt att fundera på.
Hit och dit och tillbaka igen 