Jag är med i en Facebookgrupp för genusmedvetna föräldrar, där många trådar tycks gå ut på att copy/pasta ett inlägg ur en loppisgrupp och ondgöra sig över att vissa säljare och köpare slänger sig med uttryck som ”söker byxor till kille” eller ”säljer klädpaket för flicka”. Jag förstår frustrationen, det gör jag, och en del annonser är rätt märkliga i sina kategoriseringar. Indelningen i pojk-och flickkläder kodar barn till att bli coola killar eller söta tjejer och är i många fall synnerligen problematisk. Så långt håller jag med.

När min son var bebis hade vi i princip bara könsneutrala kläder till honom. Massor av grönt och gult och vitt och beige och en mössa med långa kaninöron för jisses vad söt han var i den. Men nu, när han har fyllt 9 år, är det inte längre jag som bestämmer vad han ska ha på sig – det är han. Min uppgift är bara att stödja honom i hans val och han ser sig själv som en pojke och föredrar kläder som inte klassas som flickiga.

Vi talar inte klänningar, tyllkjolar och skrikrosa nu. Vi talar helt vanliga kläder som av barnets jämnåriga skulle klassas som könsspecifika. Det kan vara en tröja med en söt kattunge som är flickig, eller ett par byxor med dödskallar som är pojkiga. Ibland kan det vara någon detalj. Kanske bara en liten knapp som är en diamant, eller en skärning som är på fel ställe. Det kvittar hur mycket jag tycker att de indelningarna är screwed up och att det inte finns pojk-eller flickkläder, mitt barn måste själv få välja hur långt över den så att säga socialt accepterade gränsen han är villig att gå. Jag måste acceptera att det kanske inte är ens lite.

Att ge barnen vad de skulle se som könsspecifika kläder är inte i sig ett problem utan kan lika gärna vara en del i att hjälpa dem hitta sin identitet. De flesta barn känner sig nämligen som antingen pojkar eller flickor redan när de är i treårsåldern. Könsidentiteten är en av de första identiteterna som barnet söker. Det är inget vi kan ”lösa” genom könsneutrala kläder eller något som vi ens måste förhindra för att uppnå jämställdhet. Jämställdhet är ju inte avsaknad av kön utan att man behandlas lika, oavsett kön.

Det hade varit lika självklart för mig att stödja min son i hans val i fall han hade föredragit tyllkjol och skrikrosa, oavsett om han hade velat ha det för att han tyckte att det var snyggt eller för att han kände sig som en flicka och utåt ville visa det. Men nu, när han identifierar sig som pojke (och det samma gäller förresten hans lillasyster, som identifierar sig som flicka) får han för min del gärna ha könsspecifika kläder – kläder som stärker honom i vem han är. När han känner sig bekväm i sig själv skiter jag nämligen högaktligen i om jag har en pojke i pojkiga kläder så länge han aldrig någonsin ser ner på den som identifierar på ett annat sätt. Därför tycker jag att det känns helt relevant att veta om kläderna jag tittar på är ämnade för pojke eller flicka. För mig kanske det inte alls är lika uppenbart som för barnen – det är ju trots allt arbiträra kontextuella indelningar – och till min pojke vill jag inte köpa för flickiga kläder.

Gör det mig till en sämre genusmamma then so be it.