Egentligen borde jag säkert skriva någonting om kattungar eller kakor, innan vi alla drunknar i skilsmässoblaj, men det kom liksom upp någonting som jag kände att jag ville ta mig an direkt. Det var nämligen en person som är mig väldigt kär som undrade varför i hela friden jag gett mig på att försöka svartmåla och misskreditera mitt ex.

Om man har kunnat få den uppfattningen av mina två senaste blogginlägg så är det ett allvarligt misstag jag gjort. Jag har inte på något vis försökt svartmåla honom och det är mycket olyckligt att jag har gett den bilden. Tvärtom var min tanke med det senaste inlägget att ge honom credd för vad han faktiskt gör för barnen nu. De säger själva att han är kul att vara med. De gillar honom för att han är närvarande, alltid glad och tar väl hand om dem. För att han just nu är en skitbra pappa, helt enkelt. Han har inte mutat dem eller försökt köpa dem, och han har inte gjort umgänget med någon av oss svårare.

Att vi inte kommer överens om det ekonomiska nu (eller någonsin tidigare heller) är en annan femma (pun intended). Och det är en femma med de två berömda olika sidorna av samma mynt.

Samma person var också minst sagt upprörd över att jag, så att säga, tvättade min smutsbyk offentligt. Det här är rackars klurigt, men jag skulle vilja försöka förklara hur jag tänker ändå.

Dels vill jag skriva om sådant som jag hade behövt läsa om medan jag fortfarande var gift med exet. Om hur svårt jämställdhet är i praktiken och om hur det kan äta en själ när man känner att den där flexibiliteten och komprimissandet som behövs i ett parförhållande är väldigt ensidigt. När man vaknar upp en dag och fortfarande tycker att jämställdhet är oerhört viktigt men inser att man inte lever det.

Jag hoppas kanske att det kan hjälpa någon som varit eller är i en liknande situation att tro på sig själv och sitt eget värde och få till en förändring (antingen i förhållandet eller genom att lämna det) så att hen kan leva enligt sina värderingar. Enligt min erfarenhet tar det nämligen inte lång tid förrän man börjar tvivla på sig själv och tänka att det är en själv som orsakar de flesta problem.

Dels håller jag fullkomligt med i vad Sandra på Jämställd vardag skriver:

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Om vi konstant placerar allt vad kvinnofällor och ojämställda förhållanden beträffar i privatlivsmappen så kommer inte kvinnor (för det är flest kvinnor) att se hur vanligt det här är. För är det någonting som responsen på mina senaste inlägg visar så är det att det är jättevanligt att kvinnor försöker leva jämställt men ändå fastnar i traditionella mönster. En del säger att det väl bara är att förändra då, men förutom att det är lättare sagt än gjort ens när man är två som strävar åt samma håll så är det praktiskt taget omöjligt om ens partner inte är lika med på noterna. Och let’s face it: i många förhållanden så tjänar män på det patriarkala system som håller kvinnor fast.

Det är förresten samma system som gör att det automatiskt blir att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten när kvinnor lyfter fram sina problem eftersom problemen finns inom hushållet och därför betecknas som privata. Det var inte länge sedan som misshandlade kvinnor uppmanades att vara förlåtande och milda så att ingen skulle få veta vad som hände inom hemmet även när kvinnan tvingades flytta bort.

Så kan vi inte ha det.

Om jag skulle låta bli att skriva om de sakerna jag har upplevt, så som jag trots allt har gjort regelbundet de senaste fyra eller så åren, så skyddar jag ett patriarkalt system. Det vill jag inte ställa upp på. För sakens skull vill jag dock återigen påpeka att exet INTE är en dålig typ. Vi lyckades bara inte tillsammans.