Balkongflickor och humanistisk forskning

Balkongflickor tycks vara en av de där termer som myntats sedan jag lämnade Sverige, och som jag därmed inte har hunnit infoga i mitt vokabulär. En balkongflicka är inte alls så roligt som det låter, utan är en term som syftar på flickor som ”fallit” från balkonger, ett problem som är mycket större än vad någon egentligen skulle vilja kännas vid och av allt att döma kopplat till hedersvåld. I sin DN-krönika diskuterar Maria Schottenius balkongflickornas problematik bland annat utifrån hur svårt det är att prata om de problem som andra kulturer kan föra med sig. Men genom att tysta ner problemen tillåter man dem att frodas och bli större. I ett öppet mångkulturellt samhälle är öppenheten en grundförutsättning för en fungerande mångkultur. I instängdhet och segregering gror misstankar och fördomar.

Schottenius diskuterar också behovet av humanistisk forskning, och det katastrofala i hur lite stöd sådan forskning får.

”Byråkratin växer där EU drar fram och forskningen styrs uppifrån och ner, top down, mot prioriterade områden, det vill säga forskning som kan användas i näringslivet.Det är inte lätt att komma genom nålsögat. En ansökan har landat på absurda 900 sidor. Det finns nu hela konsultfirmor som går runt på att hjälpa forskare att ansöka om forskningspengar från EU-kommissionen.”

Så kan det inte få gå till. Hur mycket viktig forskning hade man inte kunna bedriva på den tiden det tog att plita ihop 900 sidor ansökan? Och om vi ska vara ärliga; vem orkar egentligen läsa och bedöma den?

Återigen har vi tappat perspektivet och fått för oss att kvantitet på något vis kan uppväga kvalitet. Jag när förvisso en tro på ”the more, the merrier”, men det gäller mer för fester och mindre för sidantal i forskningsansökningar. Jag förstår att forskning kostar pengar, trots att jag inte kan räkna, men när forskning sedan också ska börja producera pengar då förstår jag inte längre hur det kan gå ihop. Hur mycket får det kosta att någon genom forskning upptäcker balkongflickorna? Vad sätter vi för pris på ett människoliv?

Humanistisk forskning kommer väldigt sällan att vara lönsamt, men bra humanistisk forskning är en tjänst till världen och kommande generationer. Den lär oss vilka vi är. Därför måste det särskilt i humanistisk forskning finnas en återbetalningsplan till mänskligheten så till vida att nya rön tillhör oss alla och ska göras tillgängligt för alla. Öppenheten ska finnas i forskningsvärlden också.

PS: Läs gärna Jessica Parland-von Essens blogg om öppen data!

Edit typ 30 min senare: Jag hann inte mer än att skriva ”den lär oss vilka vi är” förrän jag hör chefen för British Museum Neil MacGregor säga exakt samma sak (fast på engelska då förstås) i en av de roligaste intervjuerna nånsin. Jag och Neil. Vi är som … eh … två bär.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s