Att gräva gravar

I morse vaknade jag av att Tilda satt inne på sitt rum och hulkade ”vakna, snälla vakna då!”. När jag kom in satt Tilda på golvet vid hamsterns bur, med hamstern liggande slapp i hennes kupade små händer. Hamstern såg mycket riktigt väldigt död ut. Jag virade in honom i en handduk och satte mig på sängen, ganska handfallen. Om 20 minuter borde vi susa i väg till skolan. Strax därefter borde jag vara på väg in till stan och min föreläsning.

Men när jag sitter med hamstern där i handduken så känns han ändå inte död. Han har liksom den där mjukheten, som levande små fluffisar ska ha. Och när jag känner vid hans lilla hjärta så pickar det på. Svagt, men stadigt. Han känns kall, så det första jag gör är att andas på honom, det varmaste jag kan uppbåda. Minutrarna går. Han blir sakta varmare. Börjar andas tydligare. Börjar röra lite på sig.

Hoppet vaknar hos oss alla och jag sitter där och andas på honom för att han ska orka fortsätta andas. I lite drygt en halvtimme sitter jag så, medan barnen stilla gör sig redo för skolan, innan han drar sitt sista andetag och det är över.

Tildas sorg är överväldigande. Hon får komma med mig på föreläsningen och hon känner sig lite bättre när hon får göra skuggdjur på min powerpointpresentation och kaninöron på mig medan jag pratar om medeltida lagar. På kvällen gräver vi en grop under rosenbusken och säger ett sista farväl. Jag gråter över Tildas förlust, över vilket år av avsked, saknad och sorg hon har haft, och över en hamster som var den bästa lilla hamstern någonsin.

Men mest av allt gråter jag av enorm lättnad och tacksamhet. Lättnad och tacksamhet över att det trots allt bara är en hamster som levde ett lyckligt hamsterliv. Andra begraver just nu sina barn. Jag har förmånen att trots allt vara så pass skyddad att jag kan gråta över en hamster.