En del av mig drömmer om en sån där blogg med otroligt vackra bilder. En sån där man kan komma till bara för att suga i sig av skönheten i ett perfekt tillrättalagt liv, ni vet. Men mina bilder är ganska gryniga, sällan i ett optimalt format och i princip aldrig tillrättalagda ens med filter och ibland kan det störa mig. Jag önskar att de vore just så vackra som det ögonblick de fångat, att ni kunde se och få ta del av det fantastiska.

Grejen är att jag är så otroligt tacksam över att vara där jag är i dag. Rent bokstavligen är det vid mitt stora vackra köksbord, på en av mina fina pinnstolar, framför min superba dator med en kopp kaffe i en prima blommig mugg. Och jag har köpt alla de här sakerna själv. Med mina egna pengar, som jag har tjänat ihop till för att jag dels har jobbat extra, frilansat, skrivit och undervisat, dels har en finansiär som tror på mig tillräckligt för att betala för att jag ska forska. Jag tjänade ihop till de här sakerna. Jag.

För när man lever i tillräckligt många år tillsammans med någon som satsar väldigt mycket på sin karriär och som klättrar i stadig takt uppåt på karriärsstegen, samtidigt som man själv liksom blir den där vars arbete alltid hamnar i skymundan blir det lätt att sluta tro på sin egen kapacitet. I något skede hamnade jag och exet i en vardag där han hade uppfattningen att han finansierade mig. På ett sätt är det förstås sant; utan hans pengar hade vi absolut inte haft råd med den levnadsstandarden som vi hade.

Och när vi skildes hade jag hört så många gånger hur viktiga hans arbete och inkomst var för vår överlevnad att jag i ärlighetens namn var rädd för att inte kunna klara mig själv. De första månaderna var också svåra, av den enkla anledningen att jag inte hade några som helst besparingar. Kreditkortet var kopplat till exets och klipptes således nästan omedelbart och banken beslutade att mina inkomster (vilka de beräknade till typ 150 e efter utgifter) inte räckte till för ett eget kreditkort. De kostnader som en flytt innebar tog jag alltså med det lilla jag hade kvar av stipendiet jag då hade, men det skulle också räcka till att fylla gapande tomma skåp, till sängar till barnen och några köksgeråd. Jag minns att Tilda grät efter gosedjur och på en loppis hittade jag en hel kasse som jag köpte hem för några euro. För den töntiga summan av en euro köpte jag tre begagnade IKEA-knivar och för några euro till fick jag gardiner, gamla lakan och några handdukar.

Tildas gosedjur sitter fortfarande i hennes säng och på hennes hyllor. IKEA-knivarna, vars skarphet räckte ungefär till att mosa tomat med (det gick lättare att skära kött med en gaffel än med de knivarna…), plockade jag ur lådan när vi kom hem från Sverige med splittnya julklappsknivar från min bror och hans familj. Lyckan när jag snabbt och enkelt hackade ihop en fruktsallad i morse och lättnaden när jag kunde plocka bort de andra knivarna går knappt ens att beskriva med ord. Knivarna ligger på rad i sin låda, i ett knivställ jag väntade i tre månader på att kunna köpa. Det går åt rätt håll. Nödlösningarna börjar ge vika för infriade önskningar.

Saker och ting börjar falla på plats och de månaderna för snart ett år sedan när jag inte hade råd att köpa mat är ett minne blott. Bufferten är inte stor, men den finns. Resan till Sverige åt upp alla möjligheter till andra extravaganser just nu men var ett medvetet val. Det går. Vi klarar oss. Jag klarar oss.

Och jag undrar hur många kvinnor som lever kvar i förhållanden som de egentligen inte mår bra av på grund av den här rädslan att de inte klarar sig själva. Lätt är det inte, och det kräver att man vågar be om hjälp (av vänner och bekanta och av systemet), men det går. Och det är värt det. Det är värt allt att få känna att man inte är beroende av någon annan. Jag skulle inte ha haft råd att stanna.

Brasklapp för att jag i framtiden måste sälja en njure för att ha råd med rättegångskostnader och/eller att jag inte får fortsatt stipendium och blir dagistant* istället.

* Inget fel i att vara dagistant, det är en plan C jag verkligen inte vill behöva sätta i verket bara.