– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Det här kanske låter som skryt (vilket är helt rimligt eftersom det är skryt), men klockan är typ halv ett och jag har skrivit över 800 ord på avhandlingen. I dag. På drygt två timmar. Komplett med noter och hänvisningar och fornsvenska översättningar SOM INTE RÄKNAS IN I MIN WORD COUNT.
Där vi bor finns det en fantastisk liten medeltida kyrka. Ibland när jag behöver en paus från avhandlingsskrivandet och hitta tillbaka till min kärlek för historia så går jag dit. Tänk, för 600 år sedan stod en del av de människor som jag skriver om på precis samma plats, under precis samma himmel och förundrades säkert över ungefär samma stjärnor.
Den lilla medeltida kyrkan har haft betydligt bättre tur än de flesta andra av sitt slag. När 1800-talets stora befolkningsökning gjorde att man behövde en större kyrka valde man, istället för att bygga om den gamla, att bygga en helt ny (vilken ironiskt nog är byggd i en gotisk stil som får den att se mer medeltida ut än den medeltida kyrkan).
Jag tror inte på Gud, men kyrkor ger mig på något vis lugn. Om de är gamla. Sånt där nytt krafs har jag inte mycket till övers för.
Här har man suttit hemma i mysbrallor och skrivit doktorsavhandling så pass länge att det känns riktigt jobbigt att behöva pallra sig in till universitetet. Inte minst för att man senast i det skedet blir så illa tvungen att förlika sig med det faktum att man har ätit upp sig ett par storlekar sedan senast man klädde sig i något med begränsad stretch.
Och jag är inte intresserad av att fastna i några samhälleliga smalhetsnormer, men fan heller att jag tänker fastna halvvägs ner i mina underbara finbyxor. Nu är det skärpning som gäller! (senast på torsdag – A har bakat och jag måste äta slut på det först)
I dag kände mig för första gången som en av de riktiga stofilerna vid universitet. Ett CFP (Call For Papers) om feministiskt skrivande och skapande kom ut och eftersom jag gillar feministiskt skrivande och skapande tittade jag igenom det för att jag a) kanske skulle vilja skicka in ett paper eller åtminstone b) komma och lyssna.
Och så vill man uppmuntra nya vägar och nya former och det är ju bra men när ett alternativ var att presentera i form av en raplåt så sätter hela mitt konservativa tant-self i hälarna och tvärvägrar. Här spenderar man hela dagarna med att försöka övertyga folk om hur mainstream genusforskning är – hur seriöst vi sysslar med vetenskap – och så uppmuntras man att rappa sitt konferensbidrag.
Jo. Jag kan se massor med positiva saker också. Tanken med konferensen är att man ska utmana vårt sätt att tänka på vetenskapliga presentationer och fundera över när feministisk vetenskap blir en feministisk handling. Men ibland blir jag bara så trött på att allt det som är normbrytande måste vara så in i helvete normbrytande. Man kan inte nöja sig med att liksom luckra upp förlegade föreställningar – man måste ta till högtryckstvätten och blåsa hela skiten åt fanders.
Varsågoda, anitgenusmuppar. Feministerna rappar sina forskningsresultat.
… så är jag fortfarande kär så där att man nästan kollapsar när han tittar på en i den här underbare mannen som kommit in i mitt liv. Jag var övertygad om att jag skulle vara ensam, att ingen skulle vilja ha mig mera, och jag hade liksom förlikat mig med tanken på det. Hellre själv än där jag var, liksom.
Tills han dök upp. Tills han dök upp och visade hur det kan vara att vara två tillsammans på riktigt. Oavsett vad som händer i framtiden är jag så innerligt tacksam för det.
Jag får ofta en fråga som jag dessutom ställt mig själv många gånger, nämligen var någonstans mitt förra äktenskap gick fel. Jag har vetat den ungefära tidpunkten länge redan, men det krävdes en lysande kombination av Agnes Wold och Hans Rosling för att riktigt pinpointa det.
Hur Hans Rosling blev jämställd – ur @dagensnyheter lördag 11/2 pic.twitter.com/4RoI3JX2Vy
— Agnes Wold (@AgnesWold) 12 februari 2017
Jag stod för elva år sedan i precis samma sits som Agneta Rosling, men jag packade aldrig några väskor. Istället tog jag själv hand om barnet, brann på insidan, kämpade emot känslan av förräderi, hoppades, hoppades att det skulle kompenseras. Väntade på min tur och hamnade mer och mer efter i jämställdheten för varje föräldraledig dag, för varje VAB och varje dagis- och skollov som bara mitt jobb ”tillät” ledighet. Till slut var det en avgrund som jag inte längre var intresserad av att stå och stirra ned i.
Så när vi talar om hur man får jämställda förhållanden, så är det här kärnan. Man faller inte för frestelser. Man sätter familjen först. Och när man är två vuxna som sätter familjen först och låter bli att nappa på erbjudanden som går emot vad man kommit överens om ger man sig chansen att bli sitt bästa tillsammans med någon annan. Så måste ett bra förhållande vara.
Och här skulle jag vilja lägga till ett par saker angående vad som brukar kallas för jämställdhetsparadoxen (med ökad formell jämställdhet så gör kvinnor mer traditionella ”val”). Jag gjorde hela tiden val. Jag valde att vara hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Jag valde att jobba kortare dagar för att kunna hämta tidigare på dagis och så vidare.
Men jag valde de sakerna för att alternativet alltid tycktes vara den där packade väskan. För att ingen annan skulle göra de valen för barnen. Alternativet var liksom inte att annars dela mer lika om jag inte ville vara hemma, eller dra ned på arbetstiden eller vad det nu kan ha gällt. Alternativen var tidigare dagisstart och längre dagisdagar. Då blir jämställdheten samma rättighet att göra karriär om man skulle vilja. Samma rättighet att välja bort barn och familj.
Och man går hela tiden med på att göra de där valen för att man tycker att man är två vuxna, smarta typer som är kapabla att resonera sig fram till lösningar som passar just oss. Vår ekonomiska situation. Vår vardag. Våra önskemål. För att man så hemskt gärna vill tro att det kommer att lösa sig med tiden och för att ju mer tiden går desto svårare blir det att packa väskan.
Tills man en dag inser att man inte har något annat val kvar än att packa längre.
Om det mot all förmodan finns någon mer som har funderat på om det går att göra sugaring med syltsocker kan jag härmed meddela att det är värt att åka till affären och köpa riktigt socker istället. Även om det är två dagar på åsnerygg till närmaste affär.
Nu när jag har utrönat detta funderar jag på om det är så att blondiner faktiskt har roligare och om jag skulle försöka mig på en infiltrerande fältstudie av detta.
Köpte en kruka gräs till djuren. Hunden tackade genom att lustfyllt kräkas över vardagsrumsmattan.
När världen ser ut som den gör så tänker jag jättemycket på den här bilden.
Snart är det dags att köpa årets fröer. Jag planterar säkert för många tomater i år igen.
I dag kan jag ärligt säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att undvika att blanda in tingsrätt och advokater och liknande i den här skilsmässan, men det finns liksom ingen vilja från den andra sidan. Kärnan i problemet är alltså huset och vad som ska hända med det. Eller, egentligen kanske inte vad som ska hända med det eftersom vi båda är överens om att han ska behålla det, utan snarare kanske vad min ersättning borde vara. När vi köpte vår första gemensamma bostad år 2005 investerade nämligen han pengar han anser borde stå utanför giftorätten och tillsammans med en advokat har de kommit fram till att de pengarna i dag är mer än vad vi äger i det gemensamma huset. När ”hans” andel lyfts bort finns det alltså bara skulder kvar. Hälften av dem är mina.
Och det är väl här någonstans vi har lite svårt att komma överens eftersom jag inte är alldeles beredd att köpa hans tankegångar. Att jag är villig att sälja honom eller hans flickvän min andel för en god bit under vad mäklare har värderat huset till faller inte hller i god jord eftersom min andel, enligt hans sätt att tänka, ligger på minusvärde. En del av mig känner mig som en förrädare som berättar de här sakerna, men å andra sidan känner jag att man inte ska argumentera för saker man inte är beredd att stå för. Från min horisont är det här, förutom förstås krasst ekonomiskt, väldigt mycket en ideologisk fråga – en fråga om värden och värderingar av sådant som inte alltid går att räkna på i exakta summor.
På många vis är det väldigt trist att det här enorma orosmolnet ska hänga över oss för det händer så mycket härligt också. Fåglarna kvittrar alldeles för tidiga vårsånger, avhandlingen framskrider för närvarande (ja, alltså, så snart jag bloggat klart..) i en rasande takt och ljuset återvänder både metaforiskt och rent bokstavligt. Sen är det en sak till också. Men jag berättar lite senare.
Ja, och så lovade jag mig själv att jag skulle dra ner på kaffedrickandet. Nästa dag hittade jag den här besten på loppis för 20 e. Och vet ni vad en av de bästa sakerna är? Det enda arrangemanget jag gjort för den här bilden är att jag lagade en kopp kaffe och ställde bredvid maskinen. Shit you not. Vår diskbänk i grovköket ser på allvar ut så där, med blommor och en vacker burk. Det är sådant jag orkar göra när vi är två vuxna som delar på ansvaret.
Hit och dit och tillbaka igen 