Vi har kommit hem från fler veckor i Sverige än vad jag har spenderat där sedan jag flyttade. Omtumlande. Fantastiskt och fasansfullt på samma gång. Det är alltid känslofyllt att komma tillbaka till Sverige och desto mer förstås när man är utan barn och dessutom ska fira jul.

Men vi fick en underbar jul och även om starten på det nya året var en smula… skakig, verkar det nu gå i rätt riktning. Med nya år ska man också förstås ta sig en ordentlig funderare på vad som hänt och vad man önskar händer i framtiden. 2016 var ju minst sagt omvälvande. Skilsmässa, katastrofer, kärlek, hundvalp, nytt hem och så vidare. Det finns många anledningar att stanna upp en stund och fundera över vad man egentligen vill.

Till exempel kan man fundera på vad man vill med sin blogg. Det som en gång var ett andningshål, en oas och ett pulserande diskussionsforum med en envåldshärskarinna har mest blivit ett rosa blaj med bilder på min hund och min snygge man – uppdaterad sparsamt och misskött. Svåra beslut måste fattas.

Eller vad säger jag. Det var inget svårt beslut egentligen. Jag älskar bloggen. Jag behöver bloggen. Så jag köpte min egen domän och väntar nu på att jag ska bli smart nog för att krafsa ihop en bättre design för en mer lättmanövrerad, trevligare plats. Sedan drar vi igång igen.

De säger att han liknar mig. Och så läste han nästan hela jullovet.

A älskar fyrverkerier, men det satt i ryggmärgen att ducka varje gång det smällde.

Det var coola fyrverkerier runt hela min pappas hus.

En ny familj.

Ankprinsessan.

Jag har miljoner bilder tagna från en bil med brinnande solnedgångar över östgötaslätten.